Tips på hårda musikklappar som man blir glad av.
Sting – Symphonicities jisses så bra
Black Eyed Peas The Beginning
Tips på hårda musikklappar som man blir glad av.
Sting – Symphonicities jisses så bra
Black Eyed Peas The Beginning
Årets upplaga av Garden d’Lights på Bellevue Botanical Garden var lika skimrande som vanligt. Missa inte julens ljus höjdpunkt om du är i närheten av Bellevue.
Det spelar ingen roll hur mycket folsyra jag äter, eller D vitamin, järn, omega 3 eller C vitamin. Det spelar ingen roll hur bra kroppen mår om inte själen mår bra. Min själ mår inte bra. Jag har inget att läsa. Jag har massor av böcker både på svenska och engelska (och jag fyller konstant på), men ingen bok som gör att jag fastnar. Jag har väl en sex, sju stycken på gång som jag börjat med och som nu ligger öppna och staplade i en präktig hög bredvid sängen. Deckare, draman, kursböcker, lekböcker, biografier… Boken jag började läsa igår kväll fick läggas i högen av en annan anledning, den var inbunden och för tung att hålla med en skadad axel. Hur mesigt är inte det. Nu har själen smittat av sig på kroppen. I onsdags gjorde jag som vanligt supercoola spiderman pushups på träningspasset och axeln gick ur led. Då kände jag helt plötsligt ungdomen sippra ut genom öronen och tårna, luften gick ur mig med råge. Och smärtsamt var det. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna genom att isa halva sidan och blinka kraftigt. Jag blev mest arg när jag insett att axeln hoppat tillbaka och satt på plats. Så onödigt! Så cool är jag att jag går ur led av min egen kroppsvikt. Nu är det fysisk och psykisk reparation som gäller. D vitamin mot det konstanta regnandet och det envetna novembermörkret, is och omväxlande värme samt sjukgymnastik mot den mycket löst hängande axeln. Viktigast av allt, massor av Mankell och Irving mot den psykiska ohälsan. Det får bli omläsning så jag vet vad jag får. Det spelar väl egentligen ingen roll att jag vet vem som genomfört morden i böckerna. Jag har egentligen slutat läsa Mankell för att jag blev så arg på slutet av den sista boken, men läser jag om gamla böcker räknas det nog inte. Jag tror jag ska klämma in en och annan uppslagsbok i psykologi så jag kan läsa om alla stackare som faktiskt har psykiska problem. Det brukar få mig att känna mig otroligt normal.
Jag skulle så klart satt på mig dräkten så hade det gått bättre
Jag vågar inte ens fundera på hur många lussebullar jag har ätit idag. Två kan vi säga eller fem, det spelar ju ingen roll och bara jag vet ju egentligen. Glöggen blev ovanligt god. Undrar vad jag gjorde annorlunda, kanske en extra stor bit ingefära gjorde smaken. Gott blev det och jag har svårt att tro att vi hinner tröttna på allt det goda innan jul.
Ingen av barnen ville posera med Rudolf eller snögubben på Snowflake Lane i år så här kommer ett foto utan någon av tomtens vänner. Hade någon frågat mig så hade ju jag gärna blivit fotad med Rudolf.
Idag åkte vi äntligen in till Seattle Art Museum för att titta på Picasso utställningen. Vi har gjort några försök tidigare men det har varit svårt att få biljetter. Idag var vi och alla andra där, mycket folk och lite syre. Vi drog oss sakta genom rummen med de magiska tavlorna som flugit packade i bomull från Europa till Amerika. Vad ska man säga… Mannen jobbade hårt och mycket, många tavlor på kort tid. Många streck och penseldrag, i lycka och sorg, glädje och ilska. Mycket vackert men en hel del som är lite svårt att förstå, speciellt om man är nio år. Vi hittade alla våra favoriter. Och konstigt nog var vissa tavlor pyttesmå som jag trodde skulle vara stora och vissa stora tavlor trodde jag skulle vara små. Det är inte alltid som man föreställer sig.
Vi har precis avslutat middagen som idag bestod av en kalkon på 22 pounds. Vi hade fördelen att vara bortbjudna på självaste Thanksgiving i torsdags men vi kände att det var trevligt att tillaga en kalkon ibland. Det blev lite över till i morgon.
Dagens kulturella upplevelse. Jag är säker på att jag kommer ha massor att skriva när jag kommer därifrån…
Det är Thanksgiving idag och jag kommer osökt att tänka på min kalkonhals och vad jag kan ha gjort annorlunda. Och halsen hänger ju ihop med ansiktet och vad har jag egentligen gjort för att ta hand om mitt ansikte. Uppenbarligen har ju delar av det hasat ner på halsen men stora delar har ju också stannat kvar just i ansiktet. Man får ju bara ett ansikte under sin livstid. Jo, för ganska många år sedan började jag köpa dyra, livsomvändande antiagekrämer med Q12, F14 och ISO1000 eller helt enkelt rynkkrämer. Dessa har jag smort, duttat och klappat in i ansiktet (och faktiskt på halsen ibland också). Jag börjar tror att alla dessa krämer bara varit båg och påhitt. Vad är det som är så speciellt med denna smet som gör att huden ska sluta åldras. Hjälper det verkligen eller är det andra saker som spelar in, gener, milöjförstöring, sol och kyla? Titta på mig nu, med resultatet i spegeln, inte verkar det ha hjälpt?! Jag hade kunnat hållt mig till Nivea på flaska. Jag ska nog gå ut en vända och promenera i snön och minusgraderna, då borde ju ansiktet strama ihop sig av kylan. Uppenbarligen är det ju inte huden och rynkorna som avgör om man blir 80år eller 100år… vi vet ju alla att det är yoghurt och rött vin!
Happy Turkey Day!
Här är det ganska hyfsat, –6, lite grått och molnigt, några centimeter snö på marken och ganska avstängt. Vi är inte direkt insnöade men det är väldigt lite människor ute och kör. Det finns fortfarande mat i affärerna och vi har värme och elektricitet i huset. Vi körde till Tukwila i morse vid sju snåret, en tur som hade tagit 1-2 timmar en vanlig morgon med vardaglig rusningstrafik. Det tog oss 30 minuter í kraftigt halt väglag. Nu är vi hemma igen och jag har precis mumsat i mig en lussebulle och en kopp kaffe. Funderar just nu vad vi ska hitta på när vi är lite halv avstängda från omvärlden?
Foto från Seattle Times
Bilar, snö, is, backar = dålig kombination