Sitter i soffan med kraftig panik, svettningar och humörsvängningar som får en 13 åring att bli avundsjuk. Jag tränar och jobbar på att få tillbaka rätt rytm i andningen och hade en fundering, om än kort, att ringa Åke (som jag tror skulle passa bra som min personliga psykolog) trots tidsskillnaden. Min dator la av, först blev hela skärmen sned, hoppade åt fel håll och sedan gick allt åt pipan. Jag försökte först att fixa detta genom att trycka på alla knappar jag hittade och söka på hjälpfunktionen. Helt fruktlöst! Jag kan till och med erkänna jag utövade fysiskt våld mot min vackra dator. Jag startade om och statade om och fick sedan rekommendationen att kontakta tillverkaren. Grymt dåligt tecken! Det är samma sak som att säga att allt är förlorat och livet är slut. Och det värsta av allt, Brjann är i Berlin. Vad i ******* ska jag göra? Jag bor i hjärtat av Microsoft HQ men hittar ingen som kan hjälpa mig. Till och med mina barn smög sakta upp för trappan och gick snabbt och lade sig. 145 andetag senare sitter jag här med kraftig hjärtklappning och en släng av panik. Jag har precis fått igång datorn men med kraftigt nedsatt funktion. Och nu tänkte jag att livet kan vara slut efter detta, lika bra att jag skriver något, det kan ju vara sista gången.

Idag är dagen då vi hedrar och tänker på alla veteraner. Det är Veterans Day. Barnen har ledigt från skolan och det känns lite som långfredag, fast utan påskafton, för imorgon är det skola igen. I går var det assembly på barnens skola i “veteran-anda”. Det sjöngs patriotiska sånger, lästes dikter och brev, inte ett vuxet öga var torrt, inte ens mina två. Men… så är det ju ofta i och för sig. Det räcker att höra en barnkör eller nationalsången så är det kört. Åtta farbröder satt längst fram iklädda sina upputsade uniformer och tog del av sången och allt det vackra, bara det gör att man får tårar i ögonen för då går tanken till sina egna raringar i himlen. Rektorn bad alla farbröderna ställa sig upp och berätta var de hade tjänstgjort. En rysning gick igenom kroppen, käpparna klapprade mot gympagolvet samtidigt som några tårar tårkades bort med uniformsärmarna… Det kan vara lite klurigt att snabbt ställa sig upp om man tjänstgjorde under andra världskriget, Korea och Vietnam, kroppen kan ju bli ju lite stel efter sådär 88-90. Alla höll andan och allt gick bra. Jag drömde mig tillbaka till Omaha Beach och landstigningen, vackra monument, ostron och musslor. Sist vi var där hoppade fiskarna högt över vågorna, vattnet var iskallt när vi badade och monumenten isgrå och fastnade i minnet för att plocka fram en sådan här dag.

Omaha Beach, Normandie Frankrike

En vän lade ut denna på fb och kände att jag bara var tvungen att sno den…

Tack för länken Marie!

 

Alla vet ju hur skönt det är att komma hem efter en resa…