Två av barnen och jag hade turen att få äta lunch tillsammans idag. Det var halvdag i skolan och ledigt efter lunch. Efter önskemål bar det av mot BOOM i Bellevue, ett japanskt nudelhak där man äter delikata nudlar i stora skålar med god buljong, lite skott och annat grönt. C var utsvulten, det hade ju gått fyra timmar sedan hon åt frukost, så hon beställde någon slags teriaki med ris och grönsaker i stället, buljong kändes lite snålt för magen som kurrade. Två kycklingfileer slank ner och allt annat på tallriken försvann lika fort. Efter det klämde hon en frozen yoghurt med banan och choklad topping. Jag undrar var allt tar vägen?

Vid bordet bredvid satt ett litet gäng med tre kompisar i trettioårs åldern. De surplade nudelsoppa precis som vi. Mellan surplingarna hade de en intensiv diskussion om en kompis som vad jag förstod var singel och runt 40. Han hade precis backat tio år i tiden genom att börja dejta kvinnor som var runt 30 i stället för 40. De tyckte att det var otroligt smart, för vem vill dejta en gammal tant, en 40 åring. Jag surplade på. Vem vill dejta en gammal tant? Jag funderade på om jag skulle ställa mig upp och ropa SE HIT! Här ser ni en gammal tant. Men det gjorde jag ju inte. Jag surplade vidare. Jag visste inte att man var tant vid 40 och odejtbar. Men så är det kanske?!

   

Gammal tant eller gammal tant?

Helgen har ägnats åt mat. Jag tror inte jag har ätit så här mycket på flera år. I kväll tog vi oss till en annan av våra (läs barnens) favorit restauranger, ett thai ställe med massor av curry och många stjärnor i styrka. Alla äter samma sak varje gång och plockar hejvilt ur varandras skålar. Man vill ju vara säker på vad man får. C hade oerhört svårt att äta idag. Hon lirkade in sina chop sticks mot munnen, svettades ymningt och led när hon tuggade. Till slut gav hon upp och slutade att äta. Hon konstaterade att hon var mätt-ish, nästan mätt, det dög, räckte, hon orkade inte mer. Hon hade en lös tand som bokstavligen hängde på en tråd. I flera dagar har hon snurrat och ryckt utan resultat. Efter, som vanligt, väldigt mycket snackande, gestikulerande och viftande med chop sticks, så riktade hon en pinne mot tanden för att skämta och tryckte till. Hon missbedömde avståndet totalt och slog ut tanden rakt ner i sin gröna curry. Middagen övergick till ett hysteriskt kacklande och skrattande och servitören höll sig borta. Mitt i hysterin placeras ett par vid bordet bredvid oss. Kvinnan har märkbart för stora kläder och mannen har ryggsäck a la 70 tals Mulle samt orange toppluva med grön kant som han behöll på i sittande läge. Fjantigt och omoget nog så börjar jag med dåliga skämt och säger Goddag Televerket. Brjann kan inte heller hålla sig men konstaterar snabbt viskande att de måste vara svenskar… 

Idag har vi blivit lovade snö. Nu vill jag inte ha snö, det är alldeles försent med snö nu. Jag har vant mig vid barmarken och knopparna i rabatten. Det är ganska skönt att knalla ut med bara en fleecetröja på sig. Vi har inte köpt några vinterskor till barnen i år och nu skulle det kännas lite snopet att behöva köpa kängor. Eller det är ju inte riktigt sant, Johanna har köpt ett par manchester Toms med ludd foder. Det var ju vinterskor light enligt henne, innetofflor enligt mig.

Idag är det söndag, arbetsdag. Alfabet, bokstäver och ord på svenska. Mellis, saga och rast. På väg in till stan vinkar jag alltid till den vithövdade örnen som sitter på samma lyktstolpe på bron varje söndag. Han vakar över trafiken och båtarna. Har jag tur så är roddlaget på University of Washington ute och ror. Jag försöker få något av barnen att ta upp rodd, jag har bara för mig att det borde vara bra stipendiechans om man ror. Ingen är intresserad och jag är för gammal. Att jag inte tänkte på det för 20 år sedan i stället för att skicka in ansökan till CSN 1991. Då hande jag kunnat varit roddproffs idag. Vilket liv det hade varit! Glamour och glitter, breda axlar, ett vattendjur och ett tufft humör. Då hade jag säkert kunnat crawla. Då hade jag kunnat glida förbi alla bilarna och vinkat till örnen från vattnet i stället för från bron. 

Igår kväll tog vi oss till favorit restaurangen och åt grillade pilgrimsmusslor. Väl hemma igen somnade ett par av oss i soffan så kvällen liksom försvann lagom till att kvällens film blev spännande. Så var det lördag igen och några i familjen har valt att ta sovmorgon, rättare sagt fyra av fem. En av fem sprang en trail run på 13 km vid 7 tiden i morse i regnet, frivilligt. Inte jag! Klockan 11 kom den sista prinsessan mittimellan ner för trappan efter ett antal väckningar och gående frukost har serverats sedan 9.30 när löparen kom hem. Vi skulle behöva en lördag till varje vecka då vi faktiskt gör något vettigt och kanske till och med börjar med att äta frukost tillsammans. Familjen faller samman i tidsrymden, alla går omlott, sitter i olika rum, vid olika tv apparater, ligger i olika soffor men musik i öronen för att på något sätt försöka återhämta sig från veckan som varit. Och för att inte ryka ihop, alla barn verkar ha ärft mitt morgonhumör. Framåt eftermiddagen på söndagen brukar alla samlas igen, göra en ansats till att umgås och faktiskt hålla en normal ton.

Hittills idag har konversationen begränsat sig till detta:

Vill du ha pannkakor? (jag) Kanske. (S) Bestäm dig (jag) OK, kanske, eller… mmmmnn (S) Gissar att det är ett ja och gör pannkakor. Får en kaffekopp och två kokta ägg av Brjann. Telefonen ringer och jag pratar i 35 minuter med min syster. Vad länge du pratade, har du några ord kvar?(S) Jag var tvungen att titta på golf hela tiden. Vem satte på golf på tvn?(S) Jag (Brjann), men du kan byta så går jag upp och tittar. Brjann försvinner upp med kaffekoppen. Ett barn till vaknar. Vem satte på Jetssons? (J) Jag (S) BYT! Det måste finnas någon amerikansk fotboll att titta på. (J) Caroline, NU MÅSTE DU GÅ UPP. (Jag) JAaaaaaaaaaaaaaaaa kommmmmer!!mummel, mummel, ev några fula ord(C) Caroline sitter kvar i trappan i 20 minuter innan hon orkar ta de sista stegen ner. När börjar Johannas match? (C) Om två timmar. (jag) S***, hur ska jag hinna vakna och äta (C). Jag flyttar mig till nästa rum för att svara på några mail och är fullkomligt slut efter den uttömmande konversationen. Tur att vi har hela dagen på oss att ta oss för något.

Dagens plan: Alla ska tala i vänlig ton (inkl vuxna) lagom till Johannas fotbollsmatch kl 14.30 och alla ska följa med och titta. (Sofia har blivit lovad en okänd summa dollar i quarters för att dra i alla spännande automater med plastgubbar och radioaktiva tuggummin under matchen. Men det räknas inte som muta om det är växelpengar.)

Svetten droppar ner på plastgräset men armarna känns helt normala, som vanliga ojobbade armar. Benen står stadigt på golvet och tofsen sitter där den sitter bak på huvudet. Snopet. Benen ska bränna och armarna ska skaka, då har det varit en bra fredag morgon. Vi brukar vara 6-7 stycken uppwrappade med handskarna över axeln och laddade personer som möts vid speglarna på fredags mornar. Nu har allt blivit upp och ner, väl marknadsfört och jättedumt. Jag vill ju att det ska vara som vanligt. 8 st nybörjare dök upp idag, ouppvärmda och med en vettskrämd blick. Alla har ju såklart rätt att vara nybörjare och jag var också vettskrämd på ett bra sätt första gången jag skrev upp mig på Combat. Men måste det komma 8 st samtidigt. Hela morgonen blev förstörd. När timmen var slut tittade vi gamlingar på varandra och på klockan och konstaterade att jag håller för dig om du håller bagen för mig så klämmer vi 30 minuter slag till. Härligt med vänner som man egentligen inte känner mer än på utsidan och slagfärdigheten i armarna. För varje vecka lägger vi till mer och mer “känning” och nu vet jag allt om ilskna 16 åriga tvillingar med nya körkort, längtan hem till England, ilskna och snälla män, en fru som jobbar för mycket och ändlösa fotbollsträningar. Så går det till när kvinnor och en man mitt i livet, i mitten av livet boxas och slänger upp en ribbkick när du minst anar.

Seattle ligger långt bort från Sverige. Nästan så långt bort man kan komma utan att trilla ner från kanten. När vi flyger byter vi flyg på halva vägen, skulle vi åka båt så gissar jag att halva sommaren skulle gå åt. Tåg är ju uteslutet, det tar ju abrupt slut vid östkusten. Det är alltid småjobbigt att hitta det man vill ha. Böcker måste beställas i god tid, saker flygas hit av bekanta och annat löst folk som man egentligen känner. Mat ska vi ju inte ens fundera på om vi nu inte räknar in pastaälgar som en delikatess. Jag vet några i min familj som skulle döda för en falukorvsring, sorgligt nog. Själv skulle jag nog kunna göra detsamma för ett ugnsbakad dansk pastej.  

Här finns ingen ambassad, inte heller någon svensk kyrka med svensk präst. Inte ens någonstans i närheten. Vi måste flyga långt. Vi har än så länge inte haft några större problem så vi har behövt ambassadhjälp och än så länge har jag klarat mig utan svenska kyrkan här. Men då vet jag ju att jag kan lita på våra vackra byggnader och förträffliga människor när vi åker hem på sommaren. Men visst skulle det vara härligt med en riktig midnattsmässa eller en gudtjänst utan krimskrams och på svenska då och då. Och det skulle ju vara bra om man slapp åka till Sverige för att förnya sitt pass. Och det skulle vara ett förträffligt sätt att träffa svenskar och om barnen skulle vilja konfirmera sig. För oss skulle en ambassad och en svensk kyrka vara lyx och en gulkant men för många andra är det en livsnödvändighet. Det finns de som bott utomlands länge, som bor på platser som är lite stressande och som behöver hjälp eller en vän. Då gör kyrkans personal utomlands mirakel och likaså ambassadpersonalen. 

Svenska kyrkor utomlands hotas | Brännpunkt | SvD

Då packar vi ihop för ikväll. En dator slogs ljudligt igen och ägaren konstaterade att nu var det färdigjobbat för ikväll, kl 22.57. Själv sitter jag kvar med mitt gröna te som är så stärkande för allt. Speciellt för sömnen. Kaffemaskinen dammar nästan igen för att den används så lite. Nästan lite sorgligt eftersom det är så gott och uppfriskande. Men vad är en kopp starkt kaffe mot en mugg blaskigt, ekologiskt, grönt te?

Min dator står fortfarande på och jag har en lur i örat som spelar Corinne Bailey Rae. Jag kände att jag faktiskt måste skriva en rad eftersom morgonraden enligt flera var så dyster. Jag skrev om min längtan hem eller bort, vad man nu vill kalla det. Dagen gick ju framåt trots hemlängan, bilen rullade både hit och dit och tillslut hem igen. Benen bär fortfarande så där halvbra och då är det ju bra att ha en bil som rullar. När man får inslag av längtan, tårfyllda ögon och när hjärtat känns alldeles geleaktigt så får man faktiskt bara höja blicken en aning. Här omkring så är livet ganska schysst och jag glömmer det ibland. Bonus idag var att solen kom fram och regnet stannade upp ett tag. Det är ju inte varje dag…  

Att längta hem, att ha hemlängtan. Jag har lite längtan just nu, ganska mycket faktiskt. Jag kan egentligen inte säga att jag längtar hem eftersom jag är hemma. Längtans känslan kommer ibland och är lite svårdefinierad, den kommer inte speciellt ofta längre men helt plötsligt dyker den upp. Det är bara en längtan att se alla ansikten, knalla fram på gatan där varenda sten är bekant, sitta på samma köksstol som förr, äta en varmkorv, strosa runt på alla bekanta platser. Jag blir lite lurad av att det låter nå nära när vi pratar i telefonen. Det kanske var bättre förr när det knastrade och brusade, kom och gick när man ringde samtal över Atlanten. Som tur är brukar längtan gå över lika fort som den kommer.

När jag frågar barnen om de längtar någonstans så tänker de otroligt kortsiktigt tack och lov. De längtar oftast till helgen, eller till en kort dag i skolan, eller till en speciell tävling. J längtar konstant efter nya matcher i amerikansk fotboll på tv, det nya stora nöjet. Självklart längtar ju jag också till helgen ibland eller till något spännande som ska hända men det är en helt annan längtan. Just nu längtar jag bara till det som var normalt förr, för tre, fyra år sedan, eller tio, tolv. Som tur är brukar det gå över lika snabbt som det kommer. Så om jag längtar till helgen i stället så kanske jag glömmer att koncentrera mig på smaken av herrgårdsost på lingongrova på Blåhäll på Härjarö.

Senaste året har vi hurtat till oss, blivit lite friskare och muskligare. Men är det verkligen värt allt slit? Jo, faktiskt! Det är värt varje sekund av svett och träningsvärk. Men det kostar… sömn. Jag sover som bäst mellan 3 och 6, när natten är som mörkast och Tempur madrassen är som mjukast. Månen står högt och sömnlösheten brukar ha lagt sig i dvala. Men nu är inte ens sömnen helig. Brjanns klocka ringde i morse lite före 05.00. Efter några minuter rörde det sig i rummet och vad får jag se om inte en man i vadderade cykelbyxor och Sverigetröja. Vad ska du, hörde jag mig själv pipa. Spinning… men jag kommer hem till frukosten. Sen försvann han som en avlöning. Sedan hör jag skåpdörrar  öppnas, en sked som klingar i en skål, garageporten åker upp, bilen åker ut, garageporten åker ner, och bilen gasar… Och nu kan jag inte somna om. Minuterna går och jag funderar på att stiga upp och dammsuga, det var länge sedan. Sista gången jag tittar på klockan var den 05.57 och sedan somnar jag lika hårt som om jag sprungit en halvmara i kraftig backe. 20 minuter senare ringer klockan och barn nummer 1 måste upp och lunchväskorna ska lagas och packas. När jag stiger upp efter en hel natts sömn känns det som om jag sovit hela 23 minuter.

Med facit på hand så blev det en ganska bra dag. Mina förväntningar var otroligt låga i morse när jag vaknade urlakad och dödstrött men sakta men säkert tog det sig. Jag började dagen med ett långt samtal med mamma på telefon. Helt plötsligt bröts samtalet av att mina mobilskype pengar tog slut. Snopet! Jag infann mig för 55 minuter med min PT och fick 45 minuter till bara för att han hade lust. Det blev en schysst förmiddag som avslutades med handskarna på, lyckliga jag. Då vände humöret! Väl hemma så hade jag fått paket! Mera lycka! Jag beställde en bok för många veckor sedan och idag fanns den i lådan, äntligen. Tea on the blue sofa av Natasha Illum Berg, enda kvinnliga storviltjägaren i Afrika. Jag ska se till att jag får ett par timmar över senare i kväll.  

Nu är jag hemma med maten klar. Det såg lite mörkt ut ett tag. När jag handlar mat blir jag ibland lite tom i huvudet och aningen rådvill. Idag kom jag hem med mest bär och grönsaker, en ny olivolja, svarta oliver samt tunna kycklingfileer. Humm, ungefär samma varje dag. Oliverna intas med dryck före maten… 

Efter många om och men så blev det corn fajitas och en fruktsallad med bär, två sorters melon, bigaråer och apelsiner. Alla nöjda!