Svetten droppar ner på plastgräset men armarna känns helt normala, som vanliga ojobbade armar. Benen står stadigt på golvet och tofsen sitter där den sitter bak på huvudet. Snopet. Benen ska bränna och armarna ska skaka, då har det varit en bra fredag morgon. Vi brukar vara 6-7 stycken uppwrappade med handskarna över axeln och laddade personer som möts vid speglarna på fredags mornar. Nu har allt blivit upp och ner, väl marknadsfört och jättedumt. Jag vill ju att det ska vara som vanligt. 8 st nybörjare dök upp idag, ouppvärmda och med en vettskrämd blick. Alla har ju såklart rätt att vara nybörjare och jag var också vettskrämd på ett bra sätt första gången jag skrev upp mig på Combat. Men måste det komma 8 st samtidigt. Hela morgonen blev förstörd. När timmen var slut tittade vi gamlingar på varandra och på klockan och konstaterade att jag håller för dig om du håller bagen för mig så klämmer vi 30 minuter slag till. Härligt med vänner som man egentligen inte känner mer än på utsidan och slagfärdigheten i armarna. För varje vecka lägger vi till mer och mer “känning” och nu vet jag allt om ilskna 16 åriga tvillingar med nya körkort, längtan hem till England, ilskna och snälla män, en fru som jobbar för mycket och ändlösa fotbollsträningar. Så går det till när kvinnor och en man mitt i livet, i mitten av livet boxas och slänger upp en ribbkick när du minst anar.

Seattle ligger långt bort från Sverige. Nästan så långt bort man kan komma utan att trilla ner från kanten. När vi flyger byter vi flyg på halva vägen, skulle vi åka båt så gissar jag att halva sommaren skulle gå åt. Tåg är ju uteslutet, det tar ju abrupt slut vid östkusten. Det är alltid småjobbigt att hitta det man vill ha. Böcker måste beställas i god tid, saker flygas hit av bekanta och annat löst folk som man egentligen känner. Mat ska vi ju inte ens fundera på om vi nu inte räknar in pastaälgar som en delikatess. Jag vet några i min familj som skulle döda för en falukorvsring, sorgligt nog. Själv skulle jag nog kunna göra detsamma för ett ugnsbakad dansk pastej.  

Här finns ingen ambassad, inte heller någon svensk kyrka med svensk präst. Inte ens någonstans i närheten. Vi måste flyga långt. Vi har än så länge inte haft några större problem så vi har behövt ambassadhjälp och än så länge har jag klarat mig utan svenska kyrkan här. Men då vet jag ju att jag kan lita på våra vackra byggnader och förträffliga människor när vi åker hem på sommaren. Men visst skulle det vara härligt med en riktig midnattsmässa eller en gudtjänst utan krimskrams och på svenska då och då. Och det skulle ju vara bra om man slapp åka till Sverige för att förnya sitt pass. Och det skulle vara ett förträffligt sätt att träffa svenskar och om barnen skulle vilja konfirmera sig. För oss skulle en ambassad och en svensk kyrka vara lyx och en gulkant men för många andra är det en livsnödvändighet. Det finns de som bott utomlands länge, som bor på platser som är lite stressande och som behöver hjälp eller en vän. Då gör kyrkans personal utomlands mirakel och likaså ambassadpersonalen. 

Svenska kyrkor utomlands hotas | Brännpunkt | SvD