Helgen har ägnats åt mat. Jag tror inte jag har ätit så här mycket på flera år. I kväll tog vi oss till en annan av våra (läs barnens) favorit restauranger, ett thai ställe med massor av curry och många stjärnor i styrka. Alla äter samma sak varje gång och plockar hejvilt ur varandras skålar. Man vill ju vara säker på vad man får. C hade oerhört svårt att äta idag. Hon lirkade in sina chop sticks mot munnen, svettades ymningt och led när hon tuggade. Till slut gav hon upp och slutade att äta. Hon konstaterade att hon var mätt-ish, nästan mätt, det dög, räckte, hon orkade inte mer. Hon hade en lös tand som bokstavligen hängde på en tråd. I flera dagar har hon snurrat och ryckt utan resultat. Efter, som vanligt, väldigt mycket snackande, gestikulerande och viftande med chop sticks, så riktade hon en pinne mot tanden för att skämta och tryckte till. Hon missbedömde avståndet totalt och slog ut tanden rakt ner i sin gröna curry. Middagen övergick till ett hysteriskt kacklande och skrattande och servitören höll sig borta. Mitt i hysterin placeras ett par vid bordet bredvid oss. Kvinnan har märkbart för stora kläder och mannen har ryggsäck a la 70 tals Mulle samt orange toppluva med grön kant som han behöll på i sittande läge. Fjantigt och omoget nog så börjar jag med dåliga skämt och säger Goddag Televerket. Brjann kan inte heller hålla sig men konstaterar snabbt viskande att de måste vara svenskar… 

Idag har vi blivit lovade snö. Nu vill jag inte ha snö, det är alldeles försent med snö nu. Jag har vant mig vid barmarken och knopparna i rabatten. Det är ganska skönt att knalla ut med bara en fleecetröja på sig. Vi har inte köpt några vinterskor till barnen i år och nu skulle det kännas lite snopet att behöva köpa kängor. Eller det är ju inte riktigt sant, Johanna har köpt ett par manchester Toms med ludd foder. Det var ju vinterskor light enligt henne, innetofflor enligt mig.

Idag är det söndag, arbetsdag. Alfabet, bokstäver och ord på svenska. Mellis, saga och rast. På väg in till stan vinkar jag alltid till den vithövdade örnen som sitter på samma lyktstolpe på bron varje söndag. Han vakar över trafiken och båtarna. Har jag tur så är roddlaget på University of Washington ute och ror. Jag försöker få något av barnen att ta upp rodd, jag har bara för mig att det borde vara bra stipendiechans om man ror. Ingen är intresserad och jag är för gammal. Att jag inte tänkte på det för 20 år sedan i stället för att skicka in ansökan till CSN 1991. Då hande jag kunnat varit roddproffs idag. Vilket liv det hade varit! Glamour och glitter, breda axlar, ett vattendjur och ett tufft humör. Då hade jag säkert kunnat crawla. Då hade jag kunnat glida förbi alla bilarna och vinkat till örnen från vattnet i stället för från bron.