Det var tider det

Jag satte mig precis och loggade in för att ladda min Zune inför morgondagens träning. Där fanns “top picks for you” som låg och väntade på att jag skulle dyka upp. En special spellista sammansatt för mina behov, krav, ålder och flera andra faktorer. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Never ending story (Limahl), Rock me Amadeus (Falco), Addams Family theme(?!), What’s new pussycat (Tom Jones), God Bless the USA (Lee Greenwood), Only sixteen (Dr Hook), Did you see me coming (Pet Shop Boys) osv Inget som jag kommer att ladda ner direkt.

När jag nu sitter här och grämer mig lite att jag fått så dåliga och omoderna låtar så kan jag inte låta bli att lyssna lite. Limahl. Falco. Vilka tider. Källardisco, popcorn, pastellfärger, lila läppstift, skivspelare på rummet, axelvaddar och korta kavajer, plastarmband… Det häftigaste som fanns var rökmaskiner som gjorde att det kändes som om golvet svävade. Nu känner jag bara en ren panikkänsla och får svårt att andas om jag har oturen att hamna på en tillställning med rökmaskin. Fem kronor i fickan och det kunde bli både ett Riff, en klubba och en sockerdricka.

Jag tror jag bjuder på en källardisco goding så här på kvällskvisten. En kväll klädde vi oss till Herreys i matchande skjortor, sprayade vinterstövlarna med guldspray och tränade på armknycket i flera dagar. Det var tider det!

Hur man vinner ett pris man inte vill ha…

Det finns hur mycket litteratur som helst att läsa om barnuppfostran, curlingmetoder och gränssättning. Jag har faktiskt läst ganska många av dessa böcker av olika anledningar, främst genom mitt arbete. Jag har aldrig tyckt mig behöva ett uppfostringslexikon. Den dagen när man står där och känner att man inte har en aning om hur man ska bete sig och man tittar in i ett par stora barnögon så hinner man inte rota i bokminnet. Då gäller det bara att agera. Ibland skulle man vilja ha en stand in som kan gå upp och steka vete- och mjölkfria pannkakor men då hjälper det ju inte med en uppfostringsbok. Då behöver man ju helt enkelt Mary Poppins eller Nanny McPhee. Men jag har hört att dessa två personer inte existerar i verkligheten, konstigt.

Ibland trixar man och fixar, ändrar och byter för att alla ska bli nöjda. Ibland får man helt enkelt säga att det är jag som bestämmer oavsett vad ni tycker. Ibland får barnen bestämma och då gäller det verkligen att ligga lågt. Vårt lågvattenmärke var den dagen vi berättade att vi skulle flytta. Lägre än längst. Men trots alla darrande underläppar och tårande ögon så har det ju blivit ganska bra, nästan toppen faktiskt. Nästan jämt.

Ikväll vann jag priset för den sämsta föräldern på den här sidan jordklotet, eventuellt finns det någon värre i Ryssland eller Bulgarien. Jag hade dålig koll på almanackan och hade bokat klättringsresa med några vana klättrare till världens ände med medhavt tält. Tre barn och en mamma i ett tält. Tre barn och en mamma med ett campingkök. Ett överlyckligt barn och två halvglada. Men nu blev det fel och vi kan inte åka.

Vad gör jag nu? Säger att hon får shoppa vad hon vill? Beställer en resa till Hawaii på krediten? Låter henne få klättra hur mycket hon vill i en månad och bestämma middagsmat alt restaurang varje kväll?

Nej, det är nog bara att gilla läget. Låta prisbucklan som årets sämsta förälder glänsa några dagar innan jag lämnar över den till någon annan.

IMG_0510

Glada miner nästan jämt.

Ett ängsligt folk

En undersökning har gjorts av Trygg Hansa och RSA för att ta reda på vad svenskar och bla kineser, polacker  och argentinare är rädda för. Polackernas topprädsla är rattfylla. Rädda för att åka fast eller rädda för att bli påkörda av någon som kör full, jag vet inte? Svenskarna är rädda för stora saker som miljöförstöring och klimatförändringar. Känns det inte lite stort på något sätt? Svenskarna ska på något sätt alltid vara så allvarliga. Ett allvarligt och ängsligt folk. Kända för att tro att de skulle kunna bli smittade av galna kosjukan genom att klappa en ko. Britterna däremot är rädda för asocialt beteende. Det kanske kan förklaras genom att Mr Bean och Mr Faulty kommer från England. Jag måste erkänna att jag håller mer på britterna här, jag är nog mer rätt för knäppskallar än miljöförstöringar.

Kineserna är rädda för jordbävningar och farliga ingredienser i maten. Det är ju inte roligt att bo ett område där det är risk för jordbävningar, det kan jag verkligen förstå att man är rädd för. Innehållet i maten kan ju vara riskfyllt på olika platser i världen. I ett land där man äter gräshoppor och hund så funderar jag på vad man kan vara rädd för mer.

Svenskar bland de mest oroliga i världen – DN.SE

Extra glad att ni klickar idag

Ja, så är det. Idag är jag extra glad att ni klickar in till mig men gör det med stor försiktighet. Idag är det musarmens dag. Jag vill ju att ni tänker lite extra på hur ni sitter och häng för guds skull inte över bordet så nerverna kommer i kläm i armbågen. Själv är jag otroligt ordentlig och sitter alltid bekvämt i soffan. Skrivbordet är överbelamrat av så mycket annat så det är betydligt mera praktiskt att luta sig tillbaka i soffan med datorn i knät. 

Även musarmen har en dag – DN.SE

IMG_4599

Varför bara en?

I Shanghai får man numera bara ha en hund per hushåll. Det är en mer än vad vi har. Vi är frivilligt hundlösa. Vi önskar ju lite i hemlighet att våra grannar skulle vara frivilligt hundlösa också. (Vi har däremot vilda kaniner under studsmattan.) 

På något sätt så gillar jag inte lagstiftning och förbud. Vem som helst ska väl kunna få vara crazy cat/dog lady och ha 12 hundar som luddar och släpper hår. Det är väl var och ens eget beslut? Problemhundarna som springer lösa på gatan kommer ju inte direkt frivilligt lämna in sig hos stadens hundfångare.

Kina lagstiftar om enhundshushåll – DN.SE

Det finns ju så mycket annat viktigt att lagstifta om i stället för enhundshushåll. Föräldraledighet, semester, sjukförsäkring, bilskatt, vägskatt, innehav av av både det ena och det andra… Jag tycker att semesterlagen här skulle skrivas om. Minst 6 –7 veckor borde vara standard. Det är så lite tid och så mycket att göra. Speciellt för mig som inte har någon semester alls… Jag undrar egentligen hur jag klarar mig?

En fredag som började lite shaky

Combat fredagar är ju något jag ser fram emot hela veckan, höjdpunkten, toppen av toppen, bästa träningen av alla. Idag var träningen lite knackig, flera nybörjare, mina tre kompisar var borta och tempot var lågt. Sista minutrarna av timmen var jag lite okoncentrerad och fick axeln lite på sniskan igen. Smärta att liknas med barnafödande, värsta tänkbara, 12 på en 10 gradig skala. Och lika snabbt går det över när det pluppar tillbaka. Jag slapp springa in i väggen denna gången, jag tror axeln börjar bli van. Det absolut löjligaste var att jag fullkomligt tappade fotfästet och blev yr. Karusellyr. Total spinn. Taket gick både medurs och motsols samtidigt. Det blev markläge i närmare 30 minuter. Sedan blev jag hemskjutsad av tränaren, hemskt pinsamt. Vilken vekling jag är!

IMG_0687

Väl hemma var det snabbfixning av lunch. Jag hade ju tappat närmare en timme då jag valde att ligga kvar på golvet. 6 härliga svenskor var på ingång. Den bästa överraskningen av alla var att en långväga vän kom först av alla. Vilken bonus Mariana! Vi hade en jättetrevlig långlunch men det blev inget stickat eller pysslat den här gången heller. Tänk att dagen kunde vända så fort till något toppen.

 

Lite country till tandborstningen

Mycket ska man stå ut med…  Kiss, The Ramones, Lady Gaga, Miranda Cosgrove, Katy Perry, Taio Cruz, Aerosmith, Bon Jovi, Guns N’Roses,… Barnens musiksmak smittar av sig på hela familjen och kryper fram hela vägen till middagsbordet. Köttbullarna och kycklingfileerna får sällskap av Nicki Minaj och Eminem och basen gungar i pinnstolarna. Jag tänkte bara dela med mig av det senaste fyndet, the band perri från Mobile, AL. Tre syskon, mycket country och till och med ett dragspel och en banjo ibland. Enjoy och god natt.