Seattle visar sig sin allra bästa sida, regnet öser ner och himlen är så grå att man undrar om man fått akut starr. Idag har vi ätit lunch, ätit en frozen yoghurt, handlat och lagat mat och ätit igen. Jag gjorde en lasagne som inte var speciellt bra. Förvånande dålig. Som tur var så inhandlades två flaskor gott Amarone samtidigt som köttfärsen så vi kunde skölja ner den något torra lasagnen med ett bra rödvin.

Jag har två tappra föräldrar som hänger med på det mesta men framåt 22.30 snåret så slår tidomställningen till och gamnacken kommer krypande. Det är lite tröttsamt att vara i europeisk tid och jag sympatiserar. Jag har inte sovit så här bra på flera veckor. 

Tack för idag!

Läs om vår skola som ordnade en Nätverkskonferens för svenska skolor i västra USA tidigre i mars i år.

Pacific states – Nordstjernan

Idag har vi varit på shoppingtur norr om stan och kommit hem med fler än en kasse kläder. Lyckliga barn! Det blev både skor, kläder och en cykel! Men cykeln inhandlade jag senare på dagen hemma i Redmond. Jag har också köpt mitt livs första cykelhjälm. Jag borde ju självklart ha haft hjälm tidigare men jag är ju så himla tuff Det blev en bra trail cykel som nog ska tåla både det ena och det andra. Nu är det bara att anmäla sig till den första tävlingen! Snygga bilder på mig i ful cykelhjälm kommer en annan dag.

Här var det livat! En cyklande man sover på golvet framför tvn och två inresta har precis gett upp för dagen och har gått upp för att borsta gaddarna. De höll ut länge, nästan längre än vi inbodda. Men nu är det slut för idag. Vi andra som är vakna sitter i Karamellkungen koma. Vi har små ätit lakritsbåtar, hallon Ferrarisar, lakritspipor, hjärtan, Dumle, Marianne och massor av andra delikatesser. Nu har vi lång läsning av tidningar och böcker att se fram emot. Det är nästan så att man önskar sig en sömnlös natt…

Tänk att det alltid är lika roligt att få besök. Nu väntar vi på mamma och pappa som borde vara här om två timmar. Vi har väntat i flera dagar, eller egentligen i flera veckor. Alla har städat sina rum, gästsängen är bäddad och middagen är inhandlad. Kom nu!

Textil Teheran … | Svenskt Tenn.

Ohhh, vad snyggt!

Den bortflygna maken har flugit hem igen och infann sig i hemmet lagom till fredag kvällen. Fredagar brukar ju vara extra trevliga och händelserika. Och om denna fredags kvällen var händelserik!! Sock Hop säger jag bara! Dans för hela skolan på junior high. J jobbade som voluntär, poppade popcorn, knäckte glowsticks och höll ordningen. C och S dansade för glatta livet och käkade popcorn i pauserna. Självklart under övervakning av sina föräldrar eftersom föräldrarna inte fick lämna bygget. På min tid fick barnen sköta sig själva och dansa, svettas och fnittra. Men våra barn verkar kunna göra det medan föräldrarna tittar på och pratar med fransoser. Allt detta roliga hann Brjann komma hem till. Vilken lycka! Inga foton tyvärr. Barnen tyckte det var alltför pinsamt att vi skulle fota dem medan de dansade tryckare och swingdance med sina “kompisar”. Och ja, de dansade swingdance… vi bor i Amerika och här får man lära sig 50-tals swingdance på gympan och de tycker att det är kul. Ett extra stort handslag till gympamagistern, musikfrullan och rektorn som dansade hela kvällen med barnen. Otroligt härliga! Och inte visste jag att fågeldansen fortfarande var populär

Lyckan är riktigt stor här, inte bara Brjann har hittat hem till ytterdörren, mina nya trailskor hittade hem med Fedex. Imorgon blir det en skogstur i lagom fart medan barnen får sovmorgon. Och sedan kommer mormor och morfar med Europaflyget!! Som vi har längtat!

Jag är ganska usel på många saker men faktiskt så är det så att jag är bra på bra mycket mer. Det kanske låter lite skrytigt men här i Amerika så lär man sig att plocka fram sina bra sidor hela tiden. Det är ju väldigt osvenskt att framhäva sig själv. Det jobbar hela familjen på och jag måste säga att barnen har blivit ruggans duktiga på att anamma det amerikanska förhållningssättet. Jag har lyckats med något som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har börjat att njuta av att springa. Efter mycket nötande och suckar så ser jag fram emot att jag ska få gå ut och springa i morgon. Jag kan lova er att det har tagit tid men nu börjar jag faktiskt förstå varför det är så trevligt. Ha! Och jag har dessutom blivit ganska bra på det. Det är nötning som gäller!

“Each time you push through a discomfort barrier, you make it easier to do it next time.” via @JeffGalloway

Skulle ni kunna göra mig en tjänst? Alla ni som sitter i Sverige eller i något annat land än USA, kan ni gå ner på länklistan och klicka på Bell Bulldog Readers. Det är en blogg som görs av skolbibliotekarien och barnen på S och C skola. Hon älskar när det är läsare från andra länder. Och för er som är lärare jobbar med barn och böcker så kanske det är lite roligt att läsa också. Tack, hon kommer att bli yberlycklich!

Idag har jag, mellan allt annat som har hänt, ägnat mig åt att städa. Jag hade tänkt att jag skulle ha hunnit med hela huset men kom bara från köket fram till trappan. Det betyder att det är mer än 2/3 kvar. För er som har svårt med fractions så betyder det väldigt mycket. Jag känner pressen, mamma och pappa kommer på lördag. Inte för att jag har några föräldrar som drar fingrarna längs fönsterbrädan och kollar dammet men man vill ju ändå at huset ska lukta lite rent. Jag har också hunnit med lite mer än en timmes löpning i alltför långsam takt och ett fruktsamt besök hos Dr J, min kiropraktor samt en diverse annat viktigt. Dr J är en riktigt pärla. Igår gjorde jag lite för tunga deadlifts med min besvärliga axel och hade efter det mycket kalla och bortdomnade fingrar, lite besvärligt. Nu börjar det pirra i handen så det måste betyda att jag är på bättringsvägen tack vare Dr J. Han ska spela hockey i Canada i helgen så nu måste det vara bra.

I flera dagar har jag vinkat åt en blå bil med en man som jag känner, min sporadiska och väldigt muskulösa Iron man PT. Hela veckan har jag har stött på honom vid mataffären i Redmond, när jag varit ute och sprungit och nere i Kirkland när jag var och åt lunch häromdagen. På förmiddagen var jag ute och sprang och då vinkade jag till honom igen och då stannade han. Ojsan! Nu får jag springsällskap tänkte jag men… Ut kommer en tanig man som jag inte alls känner. Han frågade lite snällt om vi känner varann eftersom jag har vinkat hela veckan och jag bad om ursäkt och sa att jag trodde att bilen tillhörde någon annan och genom rutan så såg det ut som han. Vi småpratade lite och han undrade om de var lika. Jag sa att han är verkligen din motsats. Hur menar du, sa han då. Han är både muskulös och snygg hör jag mig själv säga. Fy mig, vilket dålig samvete jag fick och fort sprang jag efter det. Nu får jag nog passa mig när jag vinkar åt kända bilar.