Jag har ganska lätt för att stressa upp mig över småsaker men däremot blir jag inte så stressad av mycket jobb eller större problem. Jag kan bli riktigt stressad om jag hamnar i en dålig kö på ICA, i en seg bankomatkö eller hos en “ny på jobbet” på Apoteket.
Sedan vi flyttade hit till Seattle så har jag gång på gång fått tänka om. Det ska småpratas och utväxlas artighetsfraser. Allt tar längre tid här. Jag har alltid sagt att jag aldrig kommer att bli någon inflyttad Stockholmare. Jag har ingenting emot Stockholm som stad men jag vill gärna fortsätta vara besökare och inte Stockholmsbo. Tar jag tåget in så ökar pulsen avsevärt när jag passerat Märsta och när jag väl når Stockholm Central så är jag i en anaerobic fas då det känns som om jag sprintar ett 100m lopp. Varför vet jag inte riktigt, det är ju inte på något sätt så att jag känner mig bortkommen eller nervös. Nu kör jag in till Seattle city flera gånger i veckan och pulsen håller sig i viloläge trots skyskrapor och sexfiliga motorvägar. Det är helt enkelt ett Stockholmsyndrom. När jag läste DN idag så snubblade jag förbi en artikel om microstress och jag kände mig riktigt träffad. Jag läste vidare och fick en liten tankeställare. Är jag kanske lite microstressad och bor det en liten stockholmare i mig? Jag tog ju raskt testet för att få svar på mina frågor. Jag kan slappna av. Jag fick svaret att jag är en halvtidsarbetande livsnjutare som är mästare på långlunch och after work. Skönt! Och vilken tur att jag bor i Seattle och inte i Stockholm.
http://www.pastan.nu/merpastan/mikrostressen-1.1239358
charlottebrekkan.com 