Lagom till att Dancing with the stars började med sitt allra första maratonprogram för säsongen kände jag att det var dags för en deg igen. Vem kan sitta still i två timmar när man helst av allt skulle vilja skutta runt på parketten själv. Min surdegsbunke åkte fram ur kylen och nu bubblas det rågdeg igen. Denna gången är det en snabbare variant som jag hoppas kunna njuta av i morgon lagom till middagen.

Vi är fler som tycker att det är lite jobbigt att sitta still så länge. C har tagit en dusch och gjort en powerpoint presentation om Amerikanska revolutionen under tiden och hon är fortfarande med och har fullständig koll på vad som händer.

S fick ett kraftigt anfall efter att ha ätit en raggmunk till middag. (Antagligen var potatisen lite rå i mitten.) Hon är hyfsat utslagen och ganska avdomnad, men vandrar runt i förhoppning om att kroppen ska sluta klia och ögonen ska bli fullt brukbara igen. Hon ska snart krypa till kojs.

J sitter fullkomligt klistrad. Inte en sekund ska missas, inte ens när ögonen reflexmässigt blinkar.

Vad har man egentligen? Ett liv som passerar, ett litet liv. Barndomen är förbi men ålderdomen är något att se fram emot. Fy sjutton vad dystert. Jag tänker backa några år. Jag ska köpa mig en ny cykel. Först var det en praktisk variant, sedan blev det mer och mer växlar, bockstyre och snygg färg. Sista 13-14 åren har fokus legat på först barnsadel och sedan cykelkorg. Jag har fått nog. Nu blir det snabbhet och fjädring. Nu ska här cyklas på skogsbanor, på varma berg, på snöiga och isiga toppar och vackra vingårdar. Nu läser jag på om skivbromsar, växlar i alla format, tyngdpunkt och trampor. Det gäller bara att bestämma sig.