Igår hade jag en maratondag, en mardrömsdag. Allt som kunde gå fel, gick fel. Inget gick egentligen bra förutom att C faktiskt klarade sig undan ett högt fall med bara några blåmärken och en mörbultad kropp. Allt annat var ganska uselt.

Men så kommer en ny dag.  Alla tre barnen ler och ser alldeles rara ut när de kommer ner för trappan runt sju. Alla äter och pratar, tittar på nyheterna. En är dock lite mer stelryggad än de andra två men hon sitter där redo att gå till skolan.

Jag lämnar av i skolan och åker till gymmet. Där får jag några ryggklapp och snälla blickar. Till lunch träffar jag en kompis och vi äter, dricker och pratar svenska. Solen skiner, träden blommar och temperaturen mätte upp till 16 grader varmt en liten kort stund under eftermiddagen.

Nu är jag hemma igen och utanför dörren fann jag detta. Och då inser jag att livet är rätt schysst… Det kan ju alltid vara lite värre.

“Tough times don’t last but tough people do.” – A.C. Green

Mitt i allt elände så glömde jag bort den sista familjemedlemmen igår, surdegen. Den stog på bänken och bubblade, jäste och skötte sig själv. Nu är den inskjutsad i kylen och jag hoppas att den överlever en dag och slutar jäsa för ett tag. Framåt kvällen ska den få komma ut i värmen igen och åka ner i en kastrull och in i ugnen. Det visar sig om det blir en diskus eller ett schysst rågbröd.

Fröken C sitter rakryggad och intar frukost, väldigt redo att gå till skolan trots blåmärken och ryggsmärta. Hon har sovit halvsittande och halvläsande hela natten. Skönt att få lite sällskap när solen vilar.