En ny människa på 30 dagar

Jag har några bekanta som gjort Hot Yoga 30 dagars challenge och kommit igenom detta styrkeprov som nya människor, pånyttfödda, unga och kroppsligt alldeles underbara och mjuka. Men jag vet inte, 30 dagar x 90 minuter – 2700 minuter Hot Yoga utan en enda dag ledig. Hur mycket vätska hinner man inte förlora? Risken är väl att man blir en urvattnad men mycket böjlig person. Jag tror inte att det är något för mig. Jag är egentligen inte mycket för att följa planer eller program under en lång tid. Följer man inget kan man inte misslyckas. Men nu har jag gjort det. April månads Boot Camp är avslutad och genomförd. Jag blev inte en alldeles ny, underbar och pånyttfödd människa men jag överlevde och kom ut lite starkare och med några fler blåmärken efter en månads tidiga mornar. Detta har jag nu firat med att skriva upp mig och betalat för maj månads Boot Camp! Smart drag! Det måste i alla fall vara lite varmare ute på morgonkvisten i maj. Lycko mig!

Seattle–allt är förlåtet!

Vi har haft en höst, en vinter och en vår som har regnat bort. Det har varit ett konstant regnande och grå, tung himmel sedan oktober. Locket ligger tungt på. Det trycker över huvudet och molnen är så många att de sitter ihop och bildar en enda stor grå himmel utan en endaste solglimt. I morse var marken blöt av regn när jag åkte hemifrån och det har stänkt till och från under hela dagen. För en liten stund sedan körde jag hem från Seattle, hem till Eastside. Solen lyste orange och lila och blänkte i skyskraporna som tronade upp mot en mörkblå himmel. Lampor lyste upp hela staden, båtarna gungade sakta på ett alldeles stilla vatten och när jag passerade över bron blänkte vattnet blått och låg alldeles spegelblankt. Mercer Island brons lampor lyste i en vacker rad längs vattenytan. Hela Kirkland blänkte av ljus mot den nästan oranga himlen och runt omkring hela staden visar sig snötäckta, enorma berg. Så otroligt vackert! Till och med bilarna bildade ett vackert mönster med sina lampor på motorvägen. Allt är förlåtet Seattle, allt regn bortglömt! ‘

Mera lera tack!

Det är något speciellt med skogen. Doften, knaken, fågelsången, fukten, hohoandet… När det knappt hade hunnit ljusna var hela gänget ute och sprang backrepetitioner och gick trappvila i Willows ravinen. Eller jag vet egentligen inte om det kallas ravin men den går rakt ner och det är faktiskt omöjligt att gå normalt uppför utan att hålla sig i buskar och träd. För att variera backlöpen fick vi kräla lite i leran, combat krypningar, ni vet när man drar sig fram med armbågarna och ser elak ut i ansiktet. Anledningen att jag klev upp ur sängen i morse var att jag hade blivit lovad lera. Jag hade ju måndagens cykeltur i minnet och såg fram emot att åter igen få spola av mig själv med trädgårdsslangen. Sådan tur hade jag inte. Visst var jag smustig men inte alls så smutsig som jag hade hoppats på. Någon kamera fick jag inte med mig men vi hade en egen fotograf från tidningen med oss hela tiden. Hon förflyttade sig runt i skogen och dök upp på olika platser oanmäld just när man såg som mest elak ut, när svetten rann och när man hade drabbats som mest av droppnäsa. Förhoppningsvis får vi se bilderna innan dessa publiceras. Idag såg inte jag sådär amerikansk bildfräsch ut, så jag tävlar inte om priset som omslagsflicka.

Har du besparingar så hämta snabbt ut dessa från banken och sätt sprätt på pengarna. Nu har vi fått bevis på att det är bättre att slösa än att spara… något som jag har känt på mig länge. Termiter har ätit upp massor av rupier i ett bankvalv. Jag har trott länge att jag har termiter i plånboken.

Termiter tuggade i sig miljoner | Näringsliv | SvD

Det regnar igen

Lite småvåt om kläderna och kall i magen sitter jag här och smaskar i mig yoghurtglass med en stor näve chokladbitar och cashewnötter till. Före maten. Bara för att jag var sugen. Anledningen till att mina kläder är fuktiga är för att jag har varit ute och kört i hällregn. När C och jag åkte iväg duggade det lite smått. Vi handlade en bok och gick sedan ut i hällregn. Himlen hade öppnat sig och vi kom ut till en mer än plaskvåt bil. Taket satt lite på sniskan och det liksom rann, ömsom forsade in på passagerarsidan av bilen. Så kan det gå. Men i morgon är det säkert sol igen.

Jag har varit på voluntär firande i barnens skola idag, Superhero Volunteer Powers. Alla lärare dukar upp det ena smaskigare än det andra och har förberett små tal och en liten film om årets utflykter och händelser. Mycket trevligt. Och så otroligt annorlunda från Sverige. Det kryllar av föräldrar i skolan hela dagarna. 

Det ser bra ut inför morgondagen. Jag har Boot Camp med mud trail run. Regnar det så här mycket hela natten så kommer det vara övervägande lera på trailen, ju mer desto bättre. Jag ska försöka få med mig kameran i morgon.

Oändligt lång dag…

Dagen har varit lång, den började 04.45 och den verkar fortsätta trots försök att ta mig uppför trappan och mot sängen. Jag hade egentligen inte tänkt tråka ut er med Boot Camp dag 7 men jag måste ändå nämna att ännu ett helvetespass ligger på banken. I runda slängar 11 km avverkade samt 30 minuter av armhävningar och sprintar i djup sand på stranden. Joggingturen på 3-4 km tillbaka till klubben i kraftig uppförsbacke är nu ett minne blott. Tack och lov.

Dagen har varit omväxlande, regn, grå himmel och strålande sol. Tack och lov för sol som dyker upp från ingenstans och förgyller eftermiddagstimmarna då man ändå bara sitter i bilen och latar sig. Vädermässigt är Pacific Northwest ett underligt ställe att bo på. Sandstränder, sol, ösregn, berg, snö, hagel, storm och laviner – allt på samma dag. Desstom träffar man människor som har hela världen som hem. I morse sprang jag första kilomerarna med en ovanligt trevlig kvinna från Sydafrika som varit utbytesstudent i Danmark för många år sedan, men som idag bor här och är gift med en amerikan. Vi cyklade tillsammans igår. Lite senare, efter Combat, före lunch idag torkade jag håret tillsammans med en kvinna från Connecticut, med ett norskt namn och vars bästa vän bor i Sigtuna. Hennes man kommer från Canada och de ska åka till Tanzania på semester och bestiga Kilimanjaro i juli. Och hon bor här sedan tre år precis som vi. Idag åt jag lunch med en kompis som kom hit från England för ett par år sedan med sin familj. Hon slog sönder handen på en av våra Combat pass för några månader sedan och opererades förra veckan. Inte kul. Vi låtsades vara amerikaner och åt pizza med händerna, hon med en hand och den andra i ett enormt paket som ska hållas rakt upp mot himlen. Inte någon anande att vi faktiskt kan använda kniv och gaffel på ett snyggt sätt och att vi inte är uppvuxna på Diet Coke utan att vi faktiskt kommer från en annan del av världen, men bor här.

Jag överlevde

…och lyckades ta mig runt trailen och tillbaka. Jösses så kul och så smutsigt!! Cykeln är nedhakad från bilen och avspolad, jag tog med en stor mängd lera hem. Framsätet och ratten i bilen är sanerad. Mina kläder har spolats av och placerats i tvättmaskinen och skorna är avspolade av uppstoppade med tidningspapper. Låt mig säga så här att golvet i duschen var svart av lera… det liksom kröp in innanför mina tre lager av kläder.

Vi hann cykla 7-8 miles i mycket kuperad skogsterräng, på smala stigar, massor av stockar, rötter och vatten. Det ösregnade hela tiden och vi var alla tre blöta ända in på skinnet. Otroligt kul och inte bara benen är trötta.

IMG_0873

Redo!

Nu är det äntligen dags… cykelturen ska bli av! Cykeln är upplyft bakpå bilen och vattenflaskan är fylld. Regnet har öst ner sedan 3 i natt och pölarna blir bara större och större. Det kommer att vara lerigt! Jag fick precis ett samtal för att komma ihåg regnkläder. Verkligen! Jag har dubbla, det kommer nog att vara läge att byta efter en timme. Nu är det bara att köra! Jag trampar verkligen utanför min comfort zone här men jag håller andan och båda tummarna och ber en liten bön att axeln väljer att hålla sig på plats idag.

IMG_0869