Idag hade jag turen att åka med tre kompisar till Skagit Valley för att titta på tulpaner. Det kryllade av tulpaner och svenska tanter. Tulpaner drar till sig svenska tanter. Under hela livet har man ju hört talas om bussresor till Holland, medelålders och pensionärer som åker med Svenssons Buss för att titta på vackra tulpaner i dagarna tre. Nu är vi där! Medelålders som fyllde bilen och åkte för att njuta av stora fält av vackra tulpaner.

Ingen sol, lite glimtar av blå himmel och bara lite regnstänk… äkta Washingtonväder. Det var riktigt lyxigt idag, jag fick dåsa i baksätet medan Louise rattade sin bil norröver. Men kameran blev kvar hemma så telefonen fick fånga några bilder av tulpanerna.

Jösses så trögt det kan vara. Benen satt liksom fast i marken. Redan på uppvärmningen, inomhus, dröjde jag mig kvar liggandes på konstgräset. Jag hade kunnat somna på plats, utsträckt på hårt underlag som till och med är lite stickigt. Kändes lite som akupunktur i hårbotten. Men nu var det ju så att alla andra klädde på sig regnjackan och skuttade iväg med höga knän så jag lommade efter. Någonstans mitt i högen hittade jag mitt 7 miles/h tempo och höll det ganska bra men med kraftig andning. Det var otroligt skönt att komma in efter 9 kilometer och jag njöt varje sekund av styrkepasset efter löpningen. Det stör mig inte det minsta… burpees och push ups… alla säger neeej jag säger hur många? Gurun tittande frågande på mig idag, inte ett leende kunde jag kosta på mig. Han undrade om jag inte hade haft a great run. Inte direkt idag… men i morgon kommer det vara mycket bättre för alla älskar väl att springa på fredagar, då har man ju helgen som mål.