Idag firar vi en tolvåring. Åren går! Om hon har vuxit på 12 år. Från 50 cm och 3500 gram till ungefär 160cm och betydligt tyngre. Det nästan knakar. Caroline föddes mitt i natten och hade bråttom ut. 20 minuter hann vi vara på BB innan det var klart. Nu tar hon det betydligt lugnare. Men lite komiskt är det ju att speedclimbing är hennes bästa gren.

Jag har bytt Boot Camp coach och helt plötsligt har jag blivit helt soft, mesig, trött och seg. Jag flåsar och tänker konstant på att jag vill lägga av… Vad är det som händer? Kan det vara så att jag saknar mina tidiga mornar med vänliga men allvarliga och direkt riktade instruktioner som inte går annat än att genomföra. Isblicken från en ex marine går inte att värja sig från. Nu får jag ett val mellan a, b eller c och av någon anledning mesar jag och tar alternativ b. Detta duger inte! För att uppmuntra mig själv anmälde jag mig igår till Portland Marathon i oktober… och hur tänke jag då? Rena straffet för en normal motionär. Men jag intalar mig att det kommer att bli trevligt och käckt. Det kommer att vara finfin underhållning vid 15 och 35 km, och god mat vid målgången. Kanon! Och vem vill inte ha ett marathon i sitt cv?