Här sitter vi och lapar sol på trappan och känner fräknarna gro. C lyfter på filten för att släta till den och vad får vi se… en groda stor som en knytnäve. Efter några fjantiga tonårsskrik och hopp på plats (inte av mig) petar jag på grodan, den sitter ju i min stol. Den hade fastnat med ryggen mellan brädorna. Nu hoppar den fritt igen och har skuttat ner från trappan in bland buskarna.

Jag upphör aldrig att förvånas av djur och insekter här. En knallgrön, stor groda i våra trädgårdsmöbler. Bobcats som älgar över gatan. Coyotes som jagar i flock på vår garageuppfart. Örnar som vakar över huvudet och ugglor som hoar god natt. Så är livet i förorten.

 

Kameran lyckades jag inte få fram men telefonen är ju alltid i fickan…

Jag skulle inte överleva en enda dag som lärare på Junior High. Rent kunskapsmässigt skulle jag antagligen klara mig hyfsat, någonting måste jag ju ha lärt mig då jag enligt mitt CSN saldo läst +14 terminer på två olika universitet. Problemet är att jag tycker synd om de stackars barnen som plågas och tvingas upp tidigt. Jag skulle nog visa film och ha fri läsning före 11 varje dag. Idag var det väckning 6.00 och avfart till skolan 7.10. Jag började dagen med att steka prinskorv och koka quinoapasta och ladda i termosarna. J var hemma tre dagar förra veckan för att hon var förkyld och hade feber. Resultatet av tre dagar i hemmets lugn är minst en intensiv vecka att ta igen allt matnyttigt som missats. Idag skulle hon ta igen science och var därför tvungen att vara där 40 minuter innan skolan började för att träffa sin sciencefröken. Plågeri om ni frågar mig. Men av någon anledning så gissar jag att J tyckte att bilresan till skolan var lika jobbig eftersom jag envisades med att prata 7.10 på morgonen. -Fick du med dig lunchväskan? Mmm. –Har du pengar? Ja. -Vad ska du göra på science? Ehh. –Det ska bli varmt idag. Mmm. -Det är lite trafik så här dags. ___. Titta vad fint det är, ser du syrenen? Så vacker och utslagen. ____. -Hej då! Mmm. På något sätt så tror jag att hon spar sina ord till senare på dagen, till lunchtid. Då snackas det. Eller spar hon på orden till sin sciencefröken. Jag var vänlig nog att friskriva henne från en del av science efter förkylningsveckan. HIV lektionen var förra veckan och ta igen den timmen ensam med fröken kändes lite skrämmande eller kanske mest ohyggligt pinsamt. Men kanske har jag med detta gjort henne en otjänst? Hon kanske missar något väsentligt? Kanske är min omsorg felriktad? Man kanske ska plåga sina barn lite mer? Vi får nog helt enkelt ta den lektionen vid nästa biltur till skolan. Då är jag ju i alla fall säker att jag får tala ostört.

Och så kom värmen och allt har slagit ut. Äntligen! Utanför dörren vaknade buskarna till liv och våra kolibris behöver nog lite påfyllnad idag. Solen skiner!!