Vi landade i tropisk värme i Sverige. Inte riktigt, men för oss regnvana Seattlebor så kändes 28 grader som tropisk värme. På något sätt så kändes det som om när jag landade ikädd en ylletröja i Miami för 20 år sedan, svettigt under lilla armen. Det kändes ovanligt långt igår. Vi borde ju ha rutin vi det här laget men när vi hade en sådär två timmar kvar till Arlanda kände jag paniken stiga. Inget benutrymme, kramp i axeln, platser som sög längst bak och allmänt dåligt tillstånd. Inte ett pip hördes från barnen under hela resan, inte en sur min utan alla skötte sig som flygvana piloter på semester. Vi kom ju fram tillslut och hade en trevlig kväll med alla i hela familjen. Vilken uppslutning, full pott och middag utomhus. Efter två långa flighter utan sömn, där vi blev placerade nära ett skrikande barn, hade vi varit vakna i runda slängar 36 timmar innan vi gick och lade oss. Vissa tonåringar sover fortfarande. Jag, som då börjar närma mig medelåldern sov länge för att vara mig, vaknade utvilad 04.50. Jag hade fått en ny veckotidning placerad vid sängen. Mamma vet att jag brukar vakna tidigt första veckan så hon hade strategiskt placerat en ny Tara samt en ny deckare bredvid sängen. Nu har jag och två av barnen frossat i filmjölk, rågfras, leverpastej, halvbränt Fäbodknäcke, nyponsoppa, fruktsoppa, tekakor, lingongrova, kaffe och en liten chokladkaka och klaockan är inte ens 8. Jag har intagit hela veckans kalorier redan första morgonen, Wonderbar!

Jag har två bra cyklar, en bra citybike och en excellent trailcykel. Jag cyklar med kläder på. När jag cyklar i skogen har jag lager av kläder för att inte skrapa upp något. Jag har aldrig, aldrig tänkt tanken att jag ska cykla naken. För några veckor sedan gick det årliga nakencykelloppet genom Fremont här i stan. Helt nakna människor på cykel. I grupp. Det är grejer det. Och nu finns även en perfekt sadel för nakencyklare. Är det verkligen en stor marknad för sadlar för nakna cyklister?

Attention Naked Cyclists: This Seat’s For You – Seattlest

Trots skrivna listor och i huvudet memorerade listor så är jag nästan säker på att något kommer att lämnas kvar hemma. En par skor, en speciell tröja eller en dator kanske. Jag kom precis ihåg att plocka fram mitt svenska körkort som legat i dvala sedan i augusti förra året. Jag är ganska duktig på att glömma saker. En kaffekopp eller två har blivit kvar på biltaket eller bakluckan och ramlat bakom bilen. Solglasögon som sitter på huvudet och ett annat par på näsan. En extra tur hem efter mobilen är ju inte helt ovanligt. Men jag kan inte direkt påstå att det har varit några större saker som blivit bortglömda när jag kört iväg. Här i Seattle verkar det som vissa poliser har fått minnesförlust.   

Forgetful cop leaves rifle atop car – Local News – Seattle, WA – msnbc.com

Bäst jag fortsätter med mina listor…

böcker, strumpor, pass x 5, bikini, regnjacka, zune, kortlek, mobilladdare, garminklocka, nagelsax, nalle, …

 

 

Ont om tid och solen skiner. När solen skiner vill alla vara ute. Vi förhalar allt som ska göras innan vi lägger på locket på brunnen och lägger nyckeln under dörrmattan. Hur mycket behöver man egentligen när man ska på semester. Mycket verkar det som. Mitt i packningen är det träning, playdates, sjukgymnastik och kiropraktorbesök. Och för att inte tala om jobb som kommer i vägen. Vi är i alla fall på god väg och vi har fortfarande några timmar på oss innan vi lyfter.

Hemma igen, tillbaka till basecamp för ompackning. Vi har haft några extremt bra dagar med vackra vyer och trevligt sällskap. En bra midsommarhelg med andra ord. Vi for ut med färjan från Anacortes till San Juan Islands. Rakt ut i Stilla Havet där valarna bor. Det började bra med växlande väder men mest uppehåll. Valarna hälsade oss välkomna ut till havs genom att visa sig redan inne vid fastlandet nära Anacortes. De simmade bredvid färjan. Vad är oddsen för det. Efter en liten biltur från Friday Harbor kom vi fram till vårt resort. Japp, ingen campingplats denna gång. Vi bodde i härliga canvastält med trägolv, bäddade sängar och privat grillplats, Karen Blixen hade varit avundsjuk. Lagom till burgarna lades på grillen kom solen fram och vi midsommar skålade med goda vänner med utsikt över en liten, vacker sjö när solen sakta gick ner. Under kvällen anslöt resten av sällskapet med glada miner och stor packning. Vi stupade i säng efter en bra men ovanlig midsommarafton. Det var lite kyligt om näsan men alla vaknade varma och hungriga till solsken på lördagen.

På midsommardagen packade vi alla fyra bilarna och for mot Roche Harbor. Det visade sig vara en liten pittoresk hamn med enorma båtar som stod polerade och redo at erövra världen. Vi promenerade ut på stora bryggan och drömde oss bort en stund. En lyxyacht  och ett litet vattenplan vore ju inte helt fel, då skulle man ju kunna flygpendla mellan Eastside och Stilla Havet. När vi hade drömt klart åkte vi till Friday Harbor och åt lunch, en krabburgare som jag inte kommer att glömma. Nu äntligen bar det av mot valarna. Vi behövde inte direkt leta utan drog oss upp mot Lime Kiln Point State Park och var redo med våra kameror. Vi möttes av makalös natur och mängder av valar som simmade och sprutade vatten framför oss. Fantastiskt! Havet och himlen var alldeles blå och valarna kolsvarta.

Nöjda drog vi oss tillbaka till campen och badade och åkte lite båt innan det var dags att tända grillen. Det blev en lång kväll framför brasan och sedan kurade vi in oss i vårt lyxtält för en sista natt. Nu är vi hemma igen men är helt övertygade om att vi snart åker tillbaka till vackra San Juan Islands.

Inga glutenfria kex till våra s’mores. Inga glutenfria korvbröd till alla oändliga många korvar som ska grillas. Jag ska snart pipa iväg och handla för femte gången. Jag vet inte riktigt, är camping överskattat? Det är så otroligt mycket uppladdning, packning och inhandling innan det bär av till vildmarken. Och vi ska inte ens till vildmarken. Det är ju alltid trevligt när man kommer fram, och också lite äventyrligt på vägen med färjekö och fredagstrafik. Jag tror nog egentligen att det är så att sällskapet och vyerna är det absolut trevligaste på campingen. Och maten och drycken. Och brasan. Tältupplevelsen slipper jag gärna. Och sovsäcken.

Tur att vi inte har husvagn med oss på släp. Jag har men för livet efter två husvagnssomrar i södra Sverige. Men det är en helt annan historia som jag inte kan återberätta för att när jag tänker på det så inbillar jag mig att jag har drömt allt.

Vi packar. Och suckar. Det är jobbigt att packa. I morgon är det midsommarafton och vi ska dra ut på äventyr till Stilla Havets kant där valarna guppar runt godmodigt och örnarna firar midsommar i trädtopparna. Vi ska campa, men det är lite fusk för att vi ska glamcampa. Glamcamping innebär canvastält och bäddade sängar. Det känns lagom just nu, det får bli liggunderlag och ryggsäck till Labour Day. Trots att vi inte behöver sovsäckar och tält denna gången så är bilen full och vi har en stor bil. Otroligt full. Matlagningsattiraljer, tändstickor, diskborstar, vilstolar, ved, våtservetter, plåster, grillpinnar, EpiPens, folierulle, myggbortskrämmarspiraler, soppåsar, ja allt ni kan tänka er ligger fint packat i skuffen. Maten packas i morgon, i gryningen. Hamburgare, korvar, såser, grönsaker, ostar och nybakade kakor. Allt ska med. Även bikinin och badringarna i stor storlek. Man vet ju inte, havet kanske värmer upp till 12 grader lagom till midommardagen.

Jag har haft en lång dag. Personlig träning innan solen gick upp, återbesök hos den trevliga men bestämda axelkirurgen, sjukgymnastik, inhandling av kalaspresent, kalas, klättring och avslutningsmiddag för Sofia och där mellan matlagning, jobb och skjutsning. Första sommarlovsdagen och vissa var uppe tidigt och väntade på sina frukostpannkakor, och är nu 16 timmar senare uppe och väntar på sin kvällsmacka. Det är härligt med sommarlov, då kan man äta hela tiden.

Nu ska jag gå upp och packa den glamorösa prickiga bikinin. Man vet aldrig, temperaturen kan ju gå upp mot plus 15 om molnen blåser upp mot Canada.

Så kom dagen vi aldrig trodde skulle komma, sista skoldagen för detta skolåret. Som vissa har väntat och längtat. Det blev som ett vaccum efter alla förmiddagens festligheter och vi alla kraschade i soffan och tittade på en gammal repris. Luften gick ur oss. Det var tre fina barn som gick till skolan i morse och kom hem med tre betygskuvert. Eller egentligen två kuvert eftersom Johannas kommer hem med posten om några dagar, men hon har full koll vad hon har fått inskrivet. Nu har vi bara ett litet barn kvar, de andra två är officiellt ganska stora och gör nu egna val vad gäller ämnen och arbetsbörda i skolan. Vår härliga AG Bell Elementary ska rivas och det ska snabbt byggas upp en ny, fräsch skola på samma plats. Sofia kommer att gå sista året i diverse baracker. Tråkigt nog ska vår super rektor sluta och flytta med sin familj till Idaho. Ett riktigt dåligt beslut tycker vi. Han kommer verkligen att bli saknad. Morgon inleddes med storsamling i gymnastiksalen. Massor av barn och föräldrar, lärare och annan personal. Efter nästan två sprängfyllda timmar av sjungande, pratande, utdelande av utmärkelser och diverse uppträdande fick vi sträcka på benen. Höjdpunkten var när gympamagistern fick sitt hår avklippt. Han lyste ut en tävling för ett par månader sedan då han efterlyste ett bra förslag på något bra man kan göra för sin skola/område. Den eleven som vann skulle få klippa håret och färga i valfri frisyr på gympamagistern. En liten förskoleklassare vann och klippte med en vuxens hjälp en tuppkamm i fyra färger samt glitter. Succe! Efter alla festligheter var det dags för skrivning i allas årsböcker och sedan mera festligheter. Spadtag “groundbreaking” togs av skolchefen, rektor och elever som representerade skolan. Caroline hade blivit uttagen som representant så hon fick gräva med en gyllene spade. Efter det blev det tårtkalas, betygsutdelning och kramar från alla fröknar.       

 

Idag var det dags för en efterlängtad graduation. Caroline slutade idag officiellt i 6an och flyttar nu upp till alla stora ungdomar i junior high till hösten. Som vanligt hade Brjann och jag stor anledning att vara stolta föräldrar. Caroline höll ett långt tal som handlade om ledarskap och hur man är en god förebild. Hon har haft en fantastisk fröken i sexan så vi får ge stor credit till henne. Det har på alla sätt varit ett bra år för Caroline. Gympasalen var sprängfylld av föräldrar och släktingar som hade laddat med näsdukar och kameror. Man skulle kunna trott att det var Oscars eller Grammis, fotograferna var många och intensiva. Det är många barn med asiatiskt ursprung och deras föräldrar var liksom extra flitiga med kamerorna. Det gäller att ha vassa armbågar när det gäller. Nu är det bara hopplockning och storsamling kvar i skolan och på onsdag är sista skoldagen. Äntligen!

Nu har jag officiellt tillagat och packat skolårets sista lunchväskor. 540 lunchväskor! 540 smarriga packningar med näringsriktig mat. 540 funderingar på vad som ska i väskan. Pust! Som svensk kan det ju kännas ganska charmigt med egen lunch i lunchväska. Som utlandssvensk så tog det ca tre veckor innan vi saknade skolmaten i svenska skolan. Kalla pankisar och pastasallad i oändliga variationer känns inte jätte exotiskt framåt oktober när hösten kommer. Valet ligger mellan skolans pizzaslice och chokladmjölk eller hempackat. För oss är det inget val eftersom alla tre har problem med allergier och då bjuds det inte på något alternativ. Varken pizzan eller chokladmjölken funkar. Samtidigt så vet vi vad barnen äter och kan på alla sätt påverka deras matvanor.

På tisdag och onsdag är det halvdagar och då bli det lunchrestaurang. Smaka på den ni, en lat mor som tar sina barn på restaurang. Utan att känna dåligt samvete. Och eventuellt blir det drink före maten och kaloririk efterrätt för att riktigt fira 540 näringsriktiga lunchväskor.