Vi landade i tropisk värme i Sverige. Inte riktigt, men för oss regnvana Seattlebor så kändes 28 grader som tropisk värme. På något sätt så kändes det som om när jag landade ikädd en ylletröja i Miami för 20 år sedan, svettigt under lilla armen. Det kändes ovanligt långt igår. Vi borde ju ha rutin vi det här laget men när vi hade en sådär två timmar kvar till Arlanda kände jag paniken stiga. Inget benutrymme, kramp i axeln, platser som sög längst bak och allmänt dåligt tillstånd. Inte ett pip hördes från barnen under hela resan, inte en sur min utan alla skötte sig som flygvana piloter på semester. Vi kom ju fram tillslut och hade en trevlig kväll med alla i hela familjen. Vilken uppslutning, full pott och middag utomhus. Efter två långa flighter utan sömn, där vi blev placerade nära ett skrikande barn, hade vi varit vakna i runda slängar 36 timmar innan vi gick och lade oss. Vissa tonåringar sover fortfarande. Jag, som då börjar närma mig medelåldern sov länge för att vara mig, vaknade utvilad 04.50. Jag hade fått en ny veckotidning placerad vid sängen. Mamma vet att jag brukar vakna tidigt första veckan så hon hade strategiskt placerat en ny Tara samt en ny deckare bredvid sängen. Nu har jag och två av barnen frossat i filmjölk, rågfras, leverpastej, halvbränt Fäbodknäcke, nyponsoppa, fruktsoppa, tekakor, lingongrova, kaffe och en liten chokladkaka och klaockan är inte ens 8. Jag har intagit hela veckans kalorier redan första morgonen, Wonderbar!