Patience, persistence & perspiration – tålamod, envishet och svett. Jag försöker ha tålamod men känner att det inte är så kul att gå tillbaka på ruta ett när man varit halvvägs, på 20…typ. Det går trögt med springandet. Det är tålamodskrävande och det tär på envisheten. Jag svettas mycket men till vilken nytta? 8 km i 26 gradig värme går att jämföras med en halvmara för i 10 grader och duggregn för 3 månader sedan. Aptrött. Nu drar vi och badar!

Finn fem fel… trött, tröttare, tröttast.

Solen skiner trots att väderkvinnan på tv utlovade mulet och regn. Idag kände vi att det var en perfekt dag att åka till Västerås. I Västerås bor vår alldeles speciella Elisabeth, min mormor och morfars vän. Elisabeth har levt ett långt och spännande liv, har koll på allt, kommer ihåg allt och intresserar sig fortfarande för det mesta. Hon är på många sätt unik och speciell. I november blir hon 102 år. Jag är så glad att jag fick chansen att spendera en hel eftermiddag på hennes balkong innan vi far hem till Seattle igen.

Löpkänslan vill inte riktigt infinna sig, det går mer än trögt. Jag flåsar på hög nivå. Pulsen maxar i varje backe och jag har uppnått nya höjder på staplarna på Garmin. Jag tycker ändå inte att det har gått så otroligt lång tid sedan Boot Camp och rejäl träning. Men räknar jag bakåt så är det mer än 11 veckor. Det är lång tid. Flås är färskvara. Månader att bygga upp och några veckor att rasera. Axeln känns bra. Ärren syns knappt. Det ser inte längre ut som om jag har blivit skjuten med tre skott på nära håll. Den sitter kvar där den ska och det är ju bra. Det var nog egentligen det som var målet med sommaren.

Idag ska jag ta mig till Västerås för att hälsa på en vän som fyller 102 i november. Otroligt, eller hur! Jag fick komma idag för imorgon skulle hon åka till Stockholm och roa sig. Almanackan är full.

 

Idag känns det som höst i luften. Blommorna börjar blomma ut och äpplena växer. Det skulle vara skönt att hålla fast sommaren några veckor till.

Återigen så flyter det. Ihop. Dagarna går och barnen håller stenkoll på hur många dagar, timmar, minuter som är kvar av Sverigevistelsen. Själv vet jag att det är en tid kvar. Barnen träffar kompisar, hänger, badar om vädret är OK, gör inte mycket. Jag gör ännu mindre. Läser, tar en promenad, en löptur, träffar kompisar. Igår tog vi oss i kragen och tog tåget till stockholm. Vi traskade runt på Östermalm, tog en tur på NK, fikade lite och svettades mycket. Det var varmt och Stockholm var fullt av turister. Stockholm på sommaren är toppen.

Uppsala känns mer lagom när man kommer hem framåt kvällen. Det är överskådligt långt hem, till och med 10-åriga ben orkar gå från tåget. När mörket föll satt vi inne i växthuset och tittade när tomaterna rodnade… vi gjorde ingenting igen… precis som det ska vara…

Lite regn och lite sol, ganska likt Seattle faktiskt. Så ser det ut här hemma. Vi vandrar runt, sover länge, läser en bok, bläddrar i tidningen, äter en glass eller korv. Vi gör inte många knop. Brjann åker tillbaka till Seattle i morgon för att jobba. Vi andra blir kvar ett par veckor till. Några glassar till hinner vi med. I våras när vi satt hemma i Redmond var det ju så mycket vi skulle göra när vi kom hit. Det har liksom bleknat. Vi har nästan glömt vad vi skulle göra. Vi gör så lite som möjligt. Om vi har tur så klämmer vi in en timme sommarpratare om dagen. Vi har förmånen att få träffa alla i familjen, vänner och bekanta. Någon varje dag. Vi var hemma hos polisen och trädgårdsmästaren i förrgår. Sådant tycker vi om. Mycket trevligt. Hos Hubbarna igår. Vi går från hus till hus. Vilken tur vi har.

Jag har handlat sådant som ska med Brjann hem. Hjälp mig alla Seattlebor, att komma ihåg vad man behöver när vintern kryper på.

Diskborstar, Wettextrasor, flingsalt, pepparkakskrydda, balsamvinägerkräm, en ny kokbok, glutenfria pepparkakor, några nya Altoglas, böcker… ska köpa många tuber messmör när jag åker hem.

  

Det har bara tagit stopp, vad är det vi brukar köpa med oss?

Morgonen inleddes med diverse korsord och nummertrixigheter. Jag är oerhört tacksam att pappa och mamma prenumererar på inte mindre än tre dagstidningar. Alla sov ovanligt länge så morgontv och dessa tre tidningar var mitt sällskap till kaffet. Filen var slut idag, slarvigt att inte hade uppmärksammat det innan sänggåendet. Rastlösheten började krypa på och jag tog mig ut på en kort löptur. Det är korta löpturer som gäller i ganska långsamt tempo. Positivt med att springa halvt långsamt är att jag hinner se en hel del av Uppsalas gator och projekt som pågår. Det grävs mycket. Det är hål och högar av kullersten här och där, men inga som verkar jobba i hålen. Det är ju semestertider. När jag sprang längs häcken på Thunbergsvägen vid sidan av kyrkogården var det hela hus som saknades. Det var ju intressant så jag måste nog springa förbi där snart igen och kika lite mer för att lista ut vad som händer. Men det som är mest utmärkande är att jag är fullkomligt ensam på Uppsalas gator. Det är folktomt sånär som på några underliga kufar som samlar burkar eller rastar sina sommarslöa hundar. Överallt är det skyltar uppsatta på dörrar där det meddelas att det är sommarstängt, igenbommat för semester. Det verkar vara smått omöjligt att få tag på ett kopp kaffe eller något smaskigt att äta på min sida av ån.

Men som tur är kan man få tag på en äkta pizza på kvarterskrogen.

Vi har haft en härlig dag på Blå Häll på Härjarö. Vårt favoritställe som jag varit på varje sommar så länge jag kan minnas och innan dess. Vi packade grillkorven, handdukarna och kaffetermosen och stack från stan tidigt och var borta hela dagen. Som sällskap hade vi ett gäng kusiner. Solen sken och det var 21 grader i vattnet. Inte illa. Brjann fick till och med chansen att simma lite i vågorna.

Igår tog vi en tur in till Stockholm och åt lunch på Grand Hotell. Solen sken och Stockholm visade sig från sin allra bästa sida. Maten var delikat. Enligt barnen så har Grand Hotell världens bästa köttbullar. Jag vet inte vad jag gillar bäst, alla sillar, laxar eller efterrätterna. Allt är bäst. Efter maten bar det av till en obligatorisk tur till Slottet och Livrustkammaren. Favorit i repris. Samma mat och samma tur varje år.

Igår promenerade vi som vanligt ner mot stan för att köpa glass och gå runt och frottera oss med uppsalaborna. För en gångs skull fick vi med oss kameran. Det blev en tur till Domkyrkan med omgivning. På vägen hem upptäckte vi att favorit restaurangen hade semesterstängt jättelänge. Vi måste ringa Charlie och fråga vad de håller på med hela sommaren. Vi har ju längtat ett helt år efter riktig Charliemat.

Filmjölk och rågfras… igen. Och en smörgås med leverpastej. Varje dag till vi åker hem. Och självklart en Proviva shot som får vara vikerie för mina GoodBelly shots till jag kommer hem. Idag hade vi räknat med badväder men det ser lite mörkt ut. Regnet droppar lite sakta från grå moln och det ser inte bättre ut än att vi får hitta på något annat. Jag kom precis in från min första löprunda sedan operationen. 4 km i mycket långsamt tempo. Det gäller att gå ut sakta. Officiellt ska jag inte springa förrän i september men nu blev det som det blev och det verkar ju funka. Kanske det kommer att gå att springa Portland Marathon i oktober trots allt. Jag håller tummarna och hoppas på det bästa. Och det kanske är bäst att boka ett hotellrum för säkerhets skull.

Jag fick en fråga från en icke springande kompis varför man springer när det finns så mycket annat roligt att göra. Spela fotboll, golf, tennis… Golf är kul ibland. Fotboll är inte min starka sida. Tennis ska jag nog prova när jag blir lite äldre. Jag har klurat på det ett tag. Många säger ju att springa är bra för att det funkar var eller när som helst, året runt, kräver inte mycket material, det kostar inte mycket osv. Och det funkar ju när man är ensam. Men jag tror jag vet svaret. I run because it’s cheaper than therapy. Klura på den du.