Solen skiner trots att väderkvinnan på tv utlovade mulet och regn. Idag kände vi att det var en perfekt dag att åka till Västerås. I Västerås bor vår alldeles speciella Elisabeth, min mormor och morfars vän. Elisabeth har levt ett långt och spännande liv, har koll på allt, kommer ihåg allt och intresserar sig fortfarande för det mesta. Hon är på många sätt unik och speciell. I november blir hon 102 år. Jag är så glad att jag fick chansen att spendera en hel eftermiddag på hennes balkong innan vi far hem till Seattle igen.

Löpkänslan vill inte riktigt infinna sig, det går mer än trögt. Jag flåsar på hög nivå. Pulsen maxar i varje backe och jag har uppnått nya höjder på staplarna på Garmin. Jag tycker ändå inte att det har gått så otroligt lång tid sedan Boot Camp och rejäl träning. Men räknar jag bakåt så är det mer än 11 veckor. Det är lång tid. Flås är färskvara. Månader att bygga upp och några veckor att rasera. Axeln känns bra. Ärren syns knappt. Det ser inte längre ut som om jag har blivit skjuten med tre skott på nära håll. Den sitter kvar där den ska och det är ju bra. Det var nog egentligen det som var målet med sommaren.

Idag ska jag ta mig till Västerås för att hälsa på en vän som fyller 102 i november. Otroligt, eller hur! Jag fick komma idag för imorgon skulle hon åka till Stockholm och roa sig. Almanackan är full.

 

Idag känns det som höst i luften. Blommorna börjar blomma ut och äpplena växer. Det skulle vara skönt att hålla fast sommaren några veckor till.