Det börjar bli dags att börja skolan. Idag vågade jag mig på en omskakande och världsomvändande väckning, kl 8.45. Jag tänkte vi kunde vara ut ur huset vid 10 snåret för att göra det sista rycket i skolinhandling. Vi saknar några USB stickor, stiftpennor och yogabyxor och lite annat high tech. Jag fick precis tre trötta par ögon riktade mot mig. Skedarna stannade av framför munnarna. Jag föreslog att vi kunde väl dra iväg om 30 minuter. VA! VA! Är du helt dum eller? En halvtimme! Det är ju typ ingen tid alls. Det ska bli spännande att se när vi kommer iväg. Och jag ser fram emot 06.15 väckningarna när skolan börjar. Skulle man kunna leasa ut väckning och lunchtermoslagning till en fristående konsult så skulle jag nappa direkt.

Jag har idag pigga fötter och glada ben. Jag valde att stänga av klockan i morse och sova länge. Jag har väntat på att få tillfälle att prova mina urfula kompressionsstrumpor som inhandlades i Sverige. Jag kan bara inte sätta på mig knästrumpor och gå ut och springa, det går inte. Inte ens när det är mörkt ute. Jag går raskt 25-30 år tillbaka i tiden när vi gick till Basketshoppen på gågatan och köpte tubsockor med tre ränder längst upp och Gatorade från Amerika, iförda våra randiga KFUM Uppsala Basket halsdukar. Men igår kväll när benen sprang som värst när det var dags att gå och lägga sig så drog jag på mig stumporna med stort S. Jag vaknade som en ny människa iklädd mina knästrumpor. Varm och skön om benen och fötterna, hopklämd och inte det minsta kärringsvullna vader. Jag hade räknat med att jag skulle vakna med grym träningsvärk men strumporna verkar fungera i sömnen. Ett helt nytt användningsområde för sportstrumpor. Tipptopp! Brjann kommenterade att jag inte vann några skönhetspoäng med kombinationen flanellnattskjorta och knästrumpor doftande limiment. Men so what! Man kan ju inte vara snygg jämt.

Har man bara kreditkort så öppnar sig världen! Nu har hela musikvärlden öppnat sig. I alla fall den svenska. Vi har sedan länge Zune konto som jag sliter på ett antal timmar per dag. Skulle inte kunna vara utan. Där är ju den svenska musiken inte så vanligt förekommande tyvärr. När vi var i Sverige i somras kom jag mig äntligen för att skaffa Spotify. Men amerikansk dator, inloggad i Sverige som nu är i USA och ska betala med svenskt kort. Det tog stopp. Fråga mig inte hur det funkar med inloggningar och datorer, jag måste erkänna att det bara är ett stort svart hål för mig. Nu har ju Spotify precis kommit till USA också men med begräsat urval av svensk musik. Nu är det i alla fall fixat. Magnus Uggla, Ulf Lundell, Eric Amarillo, Veronica Maggio you name it. Nu spräcker vi högtalarna (om det ens är möjligt i ett modernt samhälle?)

Jag har haft en toppenmorgon! Bilen rullade ut vid 7 och mot skogen. 7.20 mötte jag upp med två kompisar och 10 minuter senare en bit in på trailen, med den tredje. Sedan bar det av på grusvägen rakt upp mot English Hill och efter 35 minuter så vände vi och sprang rakt ner igen, i prattempo hela vägen. Sen var det styrkeklass och dusch. När jag kom hem 10.45 så sov alla tre små sommarlovsfirare utslagna i sina sängar.

Idag vaknade jag och snoozade från klockan 06.00. Efter tredje snoozen stängde jag av klockan och somnade om. Jag vet inte om det är ett friskhetstecken eller ett tecken på ohälsa att medvetet välja bort söndagens långlöpning. Förmiddagen försvann i alla fall, det blev lång sovmorgon, våfflor och multipla kaffekoppar. Jag har inte ens rört dagens tidning utan suttit framför Food Network, det är nog ett kraftigt tecken på mental utbrändhet att bry sig mer om restaurangtester än världsfred och översvämmningar i New York på grund av Irene.

Runt lunch började raslösheten göra sig påmind och vi satte oss i bilen och åkte in till stan för att göra absolut ingenting. Vi får ryck ibland och kastar oss handlöst in till city. Jag vet inte om det beror på att vi rent praktiskt bor i en förort, eller mer en förstad. Man måste lära känna sin egen stad. Vi kände ett styng av isolering när vår bro var avstängd för årlig koll och tulluppsättning och vi fick ta oss över via I-90 bron. Vi promenerade lite och köpte glutenfri pasta de luxe på Pike, åt sen lunch på Hard Rock och promenerade lite igen. På vägen tillbaka blev det lite blommor som inte går att mostå när man passerar. Vi var inte direkt ensamma. Det var övervägande pensionerade amerikanska par och Hong Kong kineser av modell äldre som hade belamrat Pike Place idag och provsmakade honung, doftade på Washingtonlavendel och inhandlade blåbärssylt att smaska på under regniga höstkvällar. Jag gissar att alla besökare kom från kryssningsfartygen som hade glidit in i hamnen under förmiddagen. På vägen hem fick vi träna dragläge i kraftig uppförsbacke. Jag var glad att jag slapp köra bil idag. Manuell växel, backar som i centrala San Fran och massor av trafik. Tur att taket var av så att ventilationen var kraftig. Deodoranten fick jobba på högvarv trots att jag satt i passagerarsätet.

Nu sitter vi hemma i skuggan och sippar på en kopp kaffe. Det är varmt, runt 30 grader, solen skiner och jag börjar känna ett uns av dåligt samvete för att jag inte tog min löprunda i morse. Det kommer ju bara bli värre för mig själv. Det blir en halvmara som provlopp under labordayhelgen för att känna om formen är tillbaka för Portland Marathon i oktober. Nu är det bara att vänta på att värmen lägger sig och snöra på sig skorna…

  

Jag attraherar knasbollar. Drar till mig knasiga människor, otrevliga typer. Män med stora biceps, fula och utsmetade tatueringar. Och en och annan snygging också i och för sig.

Det har varit en jättefin vecka, solen har glimmat i kapp med glittret på sjöarna runt oss. Himlen har varit otroligt blå och molnlös. Eftersom det varit så vackert väder så har jag haft Brjanns bil hela veckan. Taket av, glajjerna på och konstant ful frisyr. Brjanns bil har manuell växellåda och så är det tydligen en manlig bil. Jag ska hålla mig till min miljövänliga Tahoe med atomatisk växellåda. Eller? Vid två tillfällen har det kommit fram olika män och kommenterat bilen och växellådan. De har ifrågasatt om jag klarar av att köra en bil där jag måste använda koppling, gas och broms. Dessutom har de tilltalat mig med Honey. Vad svarar man på det? I am a devil in disguise!

Vi har diskuterat min ensamspringning de sista dagarna här hemma. Det fiffiga med att springa är att man inte behöver prata med någon. Ibland är det jättetrevligt med sällskap. Jag springer med 2-3 kompisar en dag i veckan och då vet man att det är ganska lugnt prattempo, vi hinner avhandla ganska mycket på den timmen. Dessutom kan man springa på andra ställen när man är flera som man kanske inte skulle vilja springa på helt själv. När det är långlöp på helgen så föredrar jag att bara springa med mig själv som sällskap. Jag hinner avhandla många tankar, titta på väldigt mycket runt omkring mig och när jag kommer hem ett par timmar senare är jag en mycket trevligare människa. Och varje gång är jag lika förvånad att jag faktiskt tog mig hem för egen maskin. Idag drog vi iväg till parken en stund efter maten. Barnen cyklade, Brjann och jag sprang. Vi pratade på vägen dit och på vägen hem men i parken sprang vi båda ett antal 400 meters varv i olika tempo. Barnen cyklade lite, lekte lite och snackade lite med varann. Mitt i min ensamkonversation på 3e varvet kommer en liten glitterpinne på ungefär 5-6 år ifatt mig på sin alldeles lila och glittriga cykel med sprakande band som fladdrade efter styret. Hon började prata och krävde svar på sina frågor. Hon tyckte att jag flåsade lite mycket när jag pratade så hon bad mig helt enkelt att sakta ner så vi kunde prata ordentligt. Då sa jag lite snyggt att hon kanske kunde prata med sin mamma som powerwalkade samma runda som vi sprang. Men nej, hennes mamma ville inte prata när hon motionerade så hon valde ut mig. Så kan det gå när man försöker få vara ifred med sig själv.

I min kalender började idag det nya skolåret. Barnen har ett par veckor kvar men idag hade jag mitt första officiella möte med min rektorskollega. Vi är på gång mot nya äventyr, nytt år och nya elever. Det blir bra att börja igen.

Nu börjar kvällen närma sig läggdags. Jag smaskade precis i mig en vanilj panna cotta med björnbärssås och några björnbär. Egenhändigt ihopsnickrad och bären plockades vid löparspåret på Powerline Trail och såsades sedan ihop  till en delikat röra. Smakar fint när man njuter av en liten ton av Frank Sinatra.

Igår kom mitt RoadID på posten i ett vadderat kuvert och idag satte jag på mig mitt armband och sprang som en dåre. Säker som en Volvo på en 70 väg. Lika stadig som en älg i Norrland. En stukad fot och alla vet var man ska ringa för att unsätta en kvinna i nöd. För att inte tala om man måste injincera penicillin på plats, då vet alla att då går det åt pipan. Kanske jag till och med slutar andas eller så kliar det så in i tusan. Då är det bra att ha ett armband. Och det är bra om jag kommer bort i skogen och får afasi på en gång. Skämt åsido så är det bra med någon slags ID handling på sig om man är i skog och mark med andra motionärer och djur. Skulle jag bli uppäten av en björn så är det ju vänligt om den lämnar armbandet, det är ju ändå rätt plastigt. En vän var ute och sprang i somras och blev hux flux påkörd av en cyklist bakifrån. Det hade ju kunnat gått hur som helst, däckmärken både lite här och där, blod och blåmärken… men hon har ett armband. Bra, stadigt, rejält. Idag jämförde vi armband, jag har rött och hon har blått. Käckt. Frågan är bara hur förvånade mamma och pappa blir om någon ringer för att jag har stukat foten eller tappat förståndet i löparspåret. Som vanligt blir man alltid lite fundersam när man som utlandssvensk ska skriva närmast anhörig. Självklart hamnade Brjann på första raden men sen blev det mamma och pappa. Världen är ju ändå ganska liten.  

Snyggt, eller hur. Och nu är Djungelvrålen som fanns i handen är slut och påsen försluten.

Nu behöver nog alla bli uppiggade av en liten trudilutt:

Det känns lite som antiklimax, solen har försvunnit och molnen har hopat sig. Vi hade stora planer för dagen. Bad, sol, medhavd lunch och beachvolley innan sommarlovet tar slut. Konstigt nog så är det någon form av värme här. Imorse var jag ute och sprang med två kompisar och vi konstaterade att det var ganska svalt första 3 minuterna. Så fort vi började röra på oss så blev vi sjöblöta, luftfuktigheten verkar vara närmare 100%. Vad ska man då göra när planen var att bada. Vi avslutade kvällen igår med ett kvällsdopp i solnedgången. Precis så vackert var det. Som det låter. Lyxigt att bo vid vattnet och ha utsikt över bergen. Ibland glömmer vi hur bra vi har det när allt är så där extra vackert. Det är bäst att ta fram allt de bästa en tråkig dag och andas in bryggdoft och vattensniff. Ett snabbt kort med telefonen lyckade jag få till, men det var också allt. Var är kameran när man som mest behöver den.

Vi satt inlindade i handdukar och tittade ut mot skyskraporna, spanade in alla snabba båtar, boardpaddlare när solen försvann mer och mer bakom bergen. 26 grader kl 20.30 är ju inte så illa. 

Att springa i alltför varmt väder är ju inte jättesmart. Jag tog mig ut ett par timmar för sent för att det skulle vara lagom varmt. Solen stekte och himlen var klarblå, en väldigt vacker förmiddag men alltför varm . 4 miles in på rundan hade jag stor lust att bara kasta in handuken och ge upp. Men hem måste man ju. När jag passerade golfbanan ropade ett glatt gäng äldre herrar och undrade om jag var OK eller om jag behövde hjälp. Tummen upp och jag sprang vidare. Undrar vad de hade gjort om jag hade haft tummen ner. På väg ut från Bridal Trails hade jag starka funderingar att slänga mig i en vacker fontän som jag såg framför ett enormt hus med ett 5 bilsgarage. Tyvärr hade husägarna en rejäl hund som hade placerat sig i skuggan. Det var bara att lunka vidare och hem mot duschen.

Nu har jag planer på att släpa ut familjen i värmen för att plocka björnbär. Alla är inte jättesugna men med hot om att man inte får äta av den färdiga sylten så blir det nog så att alla som kan hänger med.

Himlen är oändligt blå och solen skiner som ett illgult klot. Vädret är helt fantastiskt och bergen lyser med sina snöiga toppar. Frågan är vad vi ska göra idag? Åka till sjön eller bara sitta på en randig kudde och njuta.

Med facit i handen blev det lite både och. Brjann tävlade och kom hem före lunch. Han avslutade sin första Olympiska Tri på en bra tid och kom hem nöjd och lite solbränd. Under tiden hann barnen sova och äta frukost. Väl utnyttjad tid. Jag satte mig på en randig kudde på trappan när solen kom fram vid 7.30, sträckläste Anna Gavaldas En dag till skänks, drack några koppar kaffe och odlade mina fräknar. En riktigt bra bok, verkligen värd att läsas. Sedan bar det av ner mot Redmond för lunch i friska luften. Badväskan var packad och solen stod högt på himlen. Vi brände av några timmar nere på stranden i Idylwood, spelade beachvolley, badade och spanade på omgivningarna. Jag hann också med att läsa nästan en bok till, Jonas Coltings Den nakna hälsan. Jag vet inte vad jag ska säga om den. Jag är vansinnigt förtjust i Colting. Han går mot strömmen och säger vad han tycker och tänker, rakt ut. Boken är väl värd att läsa även om man inte är något hälsofreak eller någon elitidrottare. Han har många bra och tänkvärda punkter som han tar upp. För vem blir friskare av lättmargarin när man kan äta smör i lagoma doser? “As for butter versus margarine, I trust cows  more than chemists”. Joan Gussow

Nu börjar det närma sig middag och vi har precis avlagt ett besök på Whole Foods. Majsen kokar, hamburgarna ska snart läggas på grillen och mina dungeness crabcakes ska i pannan. Sedan blir det nog kortspel i solnedgången… mot evigheten och vidare…   

Otroligt fånigt men jag har så vansinnigt ont i nedre delen av kroppen. Att sätta sig eller att resa sig upp är förenat med svettningar och småskrik. Jag har bara mig själv att skylla,  alla knäböj med vikter och extra kilometer jag lite raskt adderade den här veckan. Jag fick helt plötsligt klartecken att öka på och till och med lyfta lite vikter med höger axel och då körde jag på. Jag hade inte någon lust att missa passet i morse kl 6 så jag värmde upp och på något sätt så försvann det onda när kroppen blev varm och flera vänner dök upp som jag inte har sett på hela sommaren. Cheryl, om du läser detta: så kul att ses igen! Snart blir det en ny cykletur i skogen. Det blir sovmorgon i morgon.

Det är fredag och vissa av oss laddar för lördagsaktiviteter. Brjann har haft en kompis här som han ska tävla med imorgon, en olympisk triathlon. De laddar, packar salttabletter, preppar cyklarna och bestämmer avfärdstid. Klockan ringer före 4 och sedan bär det av. Om allt går vägen så är de hemma till förmiddagskaffet. Lycka till!