Huset är fullt med barn, mina och andras. Alla husets rum och tv-apparater utnyttjas maximalt. Bredvid mig spelas ett parti Wipe-out och det känns nästan som om det är på riktigt. Som tur är så är ingen täckt av lera eller vatten och båda barnen verkar fortfarande stå på båda benen. Det skuttas samtidigt som fredagspopcornen utan någon som helst måttlighet trycks in i munnarna. Hälften verkar komma utanför, med är det fredag så är det. Två andra barn ligger på golvet i arbetsrummet och jobbar på ett skolprojekt som ska vara inne nästa vecka, Det är superglue,  papperstallrikar och plastgafflar involverade i den amerikanska litteraturhistorien. Eller har de totalt feltolkat uppgiften… fantasin flödar och det är väl ändå det viktigaste. Nu hämtades en potatissticka från kökslådan och jag måste säga att jag känner mig lite nyfiken på resultatet.

Idag är det sista dagen i september. Varje månad summerar jag mina träningspass på funbeat.se och idag tittade jag tillbaka och kikade hur det gått. September har varit en riktig bra träningsmånad. 2163 träningsminuter fördelat på 33 pass och 6 dagar vila (pga camping). Månaden bjöd även på två lopp som gick hyfsat. Jag är hel, ganska läkt och vid god vigör. Det ska firas med Thaimat och ett glas rött till fredagsfilmen. Imorgon ska jag testa något nytt, 2 långa timmar triathlonträning. Vi får se vem som vinner, vem som klarar av att köra hem, Brjann eller jag. 

September bjöd på en hel del grillat

och lite hemkokt

sol, sol, sol…

sand och salta bad

lite svett…

och flera badmössor

och så lite fotboll såklart

Molten tyckte det var allra skönast på stranden på Whidbey Island

Det börjar lite rassligt på morgnarna, under tio grader och dimma men dagarna vänder ofta före lunch och sommarvärmen ligger som ett lock över Redmond. Mt Rainer lyser med sin snö över hela Washington och sikten är oändlig. Då passar det bra att gå ut och springa… Jag lyckade inte ta mig ut igår. Intervaller stod på schemat efter morgonens cardiopass. Det blev inte så, jag blev upptagen av att prata, duscha och sedan åkte jag hem. Efter allt annat när mörket låg som en fuktig keps över huset backade jag ut ur garaget och for till klubben för intervaller på löpband. Tråkigt som attans. Många pratar om att det är viktigt med återhämtning. Det är si och så många proteiner och kolhydrater som ska intas si och så många minuter efter si och så många minuters träning. Jag är lite ointresserad och dålig på just den delen av träningen. Men nu har vi fått svart på vitt att det bara är ett glas O’boj som behövs. Svårare än så är det inte.

http://www.utexas.edu/news/2011/06/22/milk_studies/

http://youtu.be/9nt02fQIcAw

Onsdag kväll i förorten. Middagen avslutades 21.10 efter över en och en halv timmes babbel. Vi har pratsamma barn som pratar om skolbusskompisar, vanliga kompisar, kläder som bara måste köpas, kommande tävlingar och lördagsaktiviteter. Vi ska gå på triathlonparty i helgen. Avslut på säsongen. Sallad och kött, öl och vatten… och eventuellt lite sportdryck. Molten är självklart med. Vår nygamla familjemedlem Molten. Varje morgon väcker jag de två äldre vid 6.30. Molten vaknar först och han brukar höras ganska snart, studsande mot väggen eller taket. Efter några minuter hör man Molten studsa ner för trappan och sedan kommer Johanna sakta hasande. Molten har det lite förspänt, han behöver inte klä på sig. Träffa Molten:

 

Molten är Johannas volleyboll och bästa vän. Han är där Johanna är. När hon är i skolan ligger Molten hemma, deprimerad och kall. Två minuter efter att bussen stannar har Molten fått den första studsen och sen är han igång till lampan släcks vid 23. Molten har från och med idag fått efternamnet Brekkan och status familjemedlem och är säkert  snart innehavare av ett Green Card.

Igår la jag en liten ansiktsmask på lilla facet. 5 minuter av inkletning och sedan 7 dygn av skönhet. Så var det lovat. En gång i veckan är det bra att upprepa insmörjandet. Kletet var av samma kvalisort som jag brukar använda morgon och kväll i form av creme. En bra sort som går att inhandla på Apoteket i Sverige. Då måste det ju bara vara vänligt mot mig och miljön. Det trodde jag. När jag hade smetat klart tvättade jag ansiktet med hjälp av en tvättlapp. Tvättlappen blev sedan liggande på kanten till handfatet. Imorse möttes jag av en något fläckig tvättlapp. Den var från början turkos men är numera halvt vit. Hela tvättlappen hade bleknat och såg inte så spännande ut längre. Jag tror att jag skaffar en annan mask till nästa veckas inkletning. Inte undra på att jag ser lite blek ut om nosen.

 

Nu ska jag och Molten titta lite på X-factor och äta en bulle innan jag plockar fram morgondagens lunchväskor och träningskläder.

Igår bakade jag 60 kardemummabullar, idag är siffran nere på 40. Två i familjen är glutenintoleranta så det betyder att 3 personer har ätit 20 bullar på ett dygn. Jag är en av dessa tre. Det känns lite…okontrollerat… Samtidigt bakades 24 glutenfria kakor. Det finns 5,5 kvar. Jag frågade vem sjutton som hade ätit så många kakor. Jag åt en halv, pep Molten.

Igår hämtade vi gyros till middag. Världens bästa gyros. I ett litet krypin i Redmond kan man köpa dessa yoghurtdrypande lamm- och kycklingunderverk med smaskiga oliver, tomater, såser och smaskens. När vi stod och väntade på att våra fem paket skulle bli klara började jag titta mig omkring i den lilla lokalen. Det är verkligen så att de lägger ner all sin tid på sina gyros och inte på inredningen. Jösses, vilka charmiga gardiner.

Snygga garntofsar på rad eller ett mycket utdaterat draperi… De vinner nog inte några nya kunder på sin inredning.

Jag har lärt mig något nytt. Man blir rikare av att skaffa sig nya erfarenheter. Jag stoppar i mig nya upplevelser hela tiden. Inte bara njutbara. Igår gjorde jag min sista långa löprunda innan Dagen D, dagen då jag får resultatet i handen, om jag fixar mer än 26 miles eller om jag ska hålla mig till mina halvmaror. Igår var det jobb på skolan i stan, efter det ett kort möte och sedan fastnade vi i trafiken i stan. President Obama var på besök och motorvägen var avstängd under en längre period. Jag skulle hem och hinna ut. Jag hade ett +tre timmars pass inplanerat och jag ville hinna in innan mörkret. Jag kom hem, slängde i mig pizza och en dubbel espresso och drog. Bra uppladdning, inte direkt. Pizza 15 minuter innan ett löppass… inte så bra. Magsmärtorna efter pizzan började redan efter 4-5 km och jag insåg efter 14 km att jag inte hade druckit något på hela dagen. Jag började fundera på att vända hem efter 2 km. Men skam den som ger sig. När solen börjde försvinna bakom träden lunkade jag in på vår gata med stumma ben och ont i magen. Jag tog mig runt. Jag tror att det är första steget… Demonerna klagar ljudligt i huvudet, antal mil i benen är något för lågt men självförtroendet börjar faktiskt växa lite av magont och för lite vatten. Den som bara kunde påverka vädret…

Idag har hösten kommit till Seattle. Solen har varit framme sedan vi kom tillbaka från Sverige och det har varit varmt, så varmt att vi faktiskt har klagat lite. Över en natt vände det och temperaturen ligger nu runt 14 grader och det regnar. Nu börjar det kännas som Seattle igen.

http://www.unt.se/kultur/litteratur/70-ar-och-fingerfardig-debutant-1469865.aspx.

Läs om min begåvade och fingerfärdiga mamma i Uppala Nya Tidning! Debutant vid 70 års ålder! Du har väl humor och fantasi!? För er som åker in till Svenska Skolan i Seattle i morgon… kom in i mitt klassrum… jag har ett ex med mig av den fantastiska Fingerleksboken. Kom in och bläddra på rasten! Åh, vad jag önskar att jag var på Bokmässan i Göteborg! Åh, vad jag önskar att jag var hemma… bara för några dagar…

Jag kan absolut inte ta åt mig äran av detta vackra foto. Ser det inte ut som om vi bor i drömlandet, staden i molnen, Seattle i rymden… med Mt Rainier som vakar över oss. Otroligt häftigt foto!

Check this out! Thatcher Kelley snapped this photo from his plane on approach to Sea-Tac Airport yesterday. “I popped up my camera with a 70mm lens attached, waited for the wing and blurry jet exhaust to clear the view. I quickly focused, jammed my face against the seat in front of me to get the best angle, and snapped the shot just before Rainier disappeared from view.”

Brjann överlevde, kom in med hedern i behåll och nu vet jag att detta var bara början. En half Iron är ett långt race, 1,2 miles simning, 56 miles cykling och 13,2 miles löpning. Det tog honom 6 timmar och 16 minuter. Målet var att han skulle komma in under 7 timmar och det lyckades ju bra. Han är nöjd med det kan ju alltid vara bättre. Pust! Detta betyder att det kommer att bli fler lopp. Det betyder också att jag måste medverka. Jag ar grymt avundsjuk. Jag stod vid målgången och såg mina manliga kompisar skutta in en efter en efter en dag av jagande. Herre jösses vilken prestation. Jag måste bara börja simma på allvar.

Brjanns lopp var tufft. Han gjorde en riktigt bra insats i simningen, hans starka gren. 36 minuter, två varv runt bojjarna. Han gick ut hårt och simningen sitter i ryggmärgen. Cyklingen gick också bra, lite för snabbt. Han tog ut sig lite för mycket.  Han kom in med ett leende på läpparna när vi stod och väntade och sprang raskt ut på löparbanan. Sedan var det dags for en halv maraton i löpning, piece of cake. Det gick sådar, alla insimmade och incyklade minuter försvann upp i rök.

Vi andra vi väntade och väntade… Vi åt en macka, drack lite vatten, spelade ett parti kort…Vi fick rapporter att det var en tuff bana med mycket backar… ojoj… jag vet ju att det har slarvats med backlöpen…

Syskonkärleken står som spön i backen. Och nu börjar vi nästan känna oss lite oroliga… var sjutton är han? Vi ringer hem och får bekräftat att Johanna vann sin match med 4-1 mot serieledarna. Yes! Vi väntar lite till…

Det var en stark men slut Brjann som kom in  i mål. Trött och med kraftig kramp i låren. Snyggt och starkt avslut! Grattis!!!!

Skulle så gärna kommit hem till ett enormt, vackert fruktfat med frukt i alla färger och höstlöven som dalar ner utanför fönstret. Huset skulle gärna få lukta såpa även om jag inte direkt gillar lukten av såpa. Jag gillar mer Vimdoft, men skulle kunna ta lite doft av såpa nu. Istället kom jag hem till frukostdisken. Glas och skålar med halvätna flingor. Var tar timmarna vägen? Viljan finns men tiden krymper. Och så skulle jag gärna vara närmare mamma och pappa nu, vara med där det händer. Bara några dagar. Och lukta på böcker.

Nu har jag börjat knapra på bakchokladen. Ni vet den där som ligger längst bak i skafferiet, lite torr, som börjat ändra färg och blivit lite vitgrå. Den som man kan smälta för trolla lite med en tråkig chokladkaka. Backup choklad. Reserv choklad. Två rutor har försvunnit medan jag läste DN och SvD på nätet. Men vad gör man inte om suget sätter in. Trist att suget fortfarande finns kvar efter två äckliga blockchokladsbitar och en stor latte. Måste komma ihåg att köpa lite bättre choklad.

Jag har ätit lunch med Brjann idag. Vi tog en tur till vårt favoritställe och laddade lite inför morgondagen. Brjann har sin första Half Iron i morgon. Jag laddar med honom. Jag har mer än två veckor kvar och jag känner mig som om jag ska få ett nervöst sammanbrott. Jag fokuserar på det stora misslyckandet i stället för att fokusera på målgången. Brjann är bättre att fokusera på målet men är fortfarande nervös som om det vore första skoldagen i ettan. Hur det än är så är målgången närmare för varje dag. Men alla säger att det inte är målet man ska fokusera på utan vägen dit. Jag vet att vägen har varit hyfsad krokig och jag känner mig rätt färdig med vägen dit. Och jag vet att jag gärna ser honom passera in i målfållan efter lunch i morgon. Då kan en av oss pusta ut.

Vi har en problematisk tå i familjen. En klättrartå som har spruckigt, hamnat på glid, ur fokus och gör förbaskat ont. Nu har vi varit hos vår magiska doktor och då blev det röntgen, diagnos och vi ses igen på måndag. Vi hoppas att måndagen blir en fin dag. Och att tån som sparkades in i en kusin och en fotboll i juni börjar läka rakt och inte snett. Vi hoppas ju också att Gustav inte har några bestående men av sparken. Vi hoppas mycket här eftersom klättraren lever för att klättra. Det är ju inte kul att bara göra armhävningar.

Nu har jag sprejat mina löpardojjor med Fabreze och väntar på att en magisk doft ska sprida sig i huset. Men nej… det blir väl till att inhandla såpa under morgondagen…

Hösten är här, löven börjar sakta dala ner mot marken. Det är svårt att tro när termometern visar upp emot 20 grader på eftermiddagarna. Men hösten är ju riktigt spännande, då kommer rotselleri, kålhuvud, kantareller och palsternackor fram till bästa hyllplatsen pa grönsaksavdelningen. Nu hörde jag den inre rösten sucka djupt. Palsternackor kål och svamp, lika upphetsande som tweedkavajer och pelagoner i köksfönstret. Ehh, jag gillar ju pelagoner och tweedkavajer kan ju vara riktigt snyggt. Jag känner tanten i mig sträcka på ryggen. Jag koncentrerar mig på att andas djupt och lyssna fokuserat på min vissamling på Spotify. Vaddå, är det något fel att lyssna på Fred Åkerström och Björn Skifs eller? Helt plötsligt kände jag behovet att göra lite tant-undersökning på nätet. Har jag blivit tant vid 39 års ålder? Det är väl inte helt omöjligt. Idag kände jag mig som 59 när några “ungdomar” (20-25 åringar) sprang bredvid mig på löpbandet. Min stortå bökade i skon och kändes öm och jag tittade drömmande på ungdomarnas lätta steg. När blir man tant? När jag börjar fundera så har jag nog alltid varit en tant, förutom under några år på högstadiet och i början av gymnasiet då jag valde kalla skor framför varma stövlar under vintern. Otroligt korkat men vansinnigt snyggt. Jag har också något svagt minne av en ursnygg men något sval vinterjacka i skidbacken Trillevallen tidigt 80-tal. –27 grader och täta besök i värmestugan. Men så snygga var vi Malin och jag, i matchande jackor. En rosa och en vit, och vändbara var de också. Och snyggt med pannband till, för vem behöver mössa när hjärnan fryser ihop till en sockerbit. Som straff kommer nu artrosen och minnesförlusten krypande.

Jag började i alla fall kika runt på definitionen av tant och kom fram till att tanter har många egenheter. Tanter har kläder som var moderna för några år sedan, väljer bekvämlighet före mode, bomull närmast kroppen, använder badmössa, slätar ut julpapper för att använda nästa år, köper en köksradio för att ha på bänken, tycker att det är konstigt att någon ringer efter 21, kan recept utantill och drömmer sig bort med hjälp av frökataloger.

Ojoj, jag vet inte vad jag ska tro. Nu var det nämligen så att jag utelämnade massor av andra saker som också dök upp vid tantbegreppet. Köper trisslotter i stället för veckotidningar, sminkar sig endast vid speciella tillfällen (räknas Carmex som smink? för då är jag alltid sminkad), går till affären med återvinningspåsar, har en speciell börs för småmynt, tycker att män tweedkavajer är riktigt snygga, börjar prata med sig själv… Ja, visst är det skrämmande. Så är det ju, återvinningspåsar, trisslotter och tweedkavajer. Men jag har ingen radio på köksbänken utan en alldeles ny hightech dator som spelar fin musik och radio. Sen att jag inte riktigt fattar hur den funkar är helt annan sak. Barnen kommer ju ändå hem och fixar till problemen på eftermiddagarna. Jag har absolut inget att säga, jag är tant i kvadrat. Men jag använder i alla fall inte utslätat julpapper och inte heller badmössa! Där går gränsen. Men under vinter kommer den nog fram för då ska jag börja gå på badhuset oftare… 

Jag hittade en liten test att göra: http://www.tantvarning.se/tant-test/

Och nu har jag fått det bekräftat, jag är TANT. Så här blev mitt svar:

Hurra, du är definitivt en TANT!

Transformeringen är fullbordad.

Prinsessan har förvandlats till drottning,

en mogen frukt, en erfaren

fullblodskvinna som vet var skåpet ska

stå. Bejaka tanten i dig. Starta en

bokcirkel, börja med kundaliniyoga eller

tantrasex, koka äpplemos eller skriv en

insändare. Nu kan du göra vad sjutton

som helst.