Jag har många vänner som säger och skriver så kloka saker att jag får kalla kårar på ryggen ibland. Begåvat, genomtänkt och ändå ohyggligt spontant. Jag lyckas inte alltid så bra att får orden ner till fingrarna och tangenterna via hjärnan och allt annat på vägen. Ofta kan det bara kännas som kortslutning. Jag hade i alla fall något slags hallelujah moment imorse fick mig att andas lite djupare, faktiskt ända ner till botten av lungorna.

Brjann har jobbat i San Diego några dagar den här veckan och det gör att all körning hamnar på min lott. Det gör mig absolut ingenting, det kan bara vara svårt att få ihop tre barn, två skolor, tre träningar på morgonen och eftermiddagarna och på det mitt eget liv. I morse hade jag planerat tiden väl. Klockan ringde 4.45, jag packade lunch till barnen, körde en tvätt, åt frukost och åkte på träning. Barnen skulle gå upp och börja med frukosten själva och jag skulle komma hem 7.10, det var bestämt kvällen innan. Men då ganager mitt dåliga samvete. Allt flöt bra och jag hann till och med steka pannkakor innan första avsläppet på skola nr 1. När jag släppt av Johanna och Caroline med sina enorma North Face ryggsäckar fulla med böcker, papper, lunch och tuggummi och ser dessa guppa iväg var jag tvungen att köra in på parkeringen en stund. Herre jävlar. Jag tror faktiskt att vi har lyckats. Vad är det som gör det, gener, miljö, tur eller kanske maten?? Vi har fått tre begåvade, långa, självsäkra, vackra barn som nästan inte är barn längre och här sitter jag i en oversized bil och blir tårögd av att se ryggsäckarna guppa iväg. Lyckliga oss.

Barnens absoluta favorit just nu. Och ganska passande titel, eller hur. Tack och lov för bilen, vårt andra hem.