Jag kämpar med att försöka förstå och behärska twitter. Snuttar eller meddelanden som skickas hit och dit och har ofta ganska litet värde för omgivningen men ganska mycket för den som det är riktat till. Men det är ju helt klart underhållande. Av någon anledning så får det mig att tänka på en föreläsare jag hade någon gång runt 91-92 på Pedagogen i Uppsala. Det var en man som föreläste om snuttifiering och han var iklädd sandaler utan strumpor, smutsiga tånaglar, trasiga kläder och hade ett enormt otrimmat skägg och långt oklippt hår. Hans politiska åsikt slog igenom hela föreläsningen och färgade av sig på hela härliga snuttifieringen. Som jag kan minnas så pratade han om att hela samhället kommer att förändras till det sämre och vi kommer inte kunna tala eller skriva i ett stort sammanhang, hela livet kommer att bli snuttifierat. Jag blev så otroligt provocerad att jag ställde mig upp och gick ut. Inte provocerad av ämnet utan av att han såg ut som han gjorde och lät sina åsikter totalt blanda upp ämnet. Jag hade inte riktigt uppnått den mognadsfasen i livet att jag faktskt kunde se bortom hans sjaskiga yttre och lyssna på budskapet. Jag vet inte riktigt om jag har uppnått den fasen i livet än. Kanske var det omoget av mig att gå ut från föreläsningen men utsikten skymde verkligen målet. Om han nu hade rätt eller inte vet jag inte. Världen är väl ändå ganska snuttifierad idag. Genom tex twitter snuttifieras världen, men det gör det också genom facebook och många andra sociala medier. Men det blir ju otroligt mycket kommunicerat och kommunikation mellan människor är ju bra.
Jag twittrar på mer eller mindre framgångsrikt och har idag fått svar, just det, svar på ett en kort mening under 140 tecken. Jag följer Steffo Törnquist, en man som jag tycker är underhållande och finurlig och idag svarade han. Vilken lycka i värld uppbyggd av snuttar här och snuttar där, utan sammhang och tillhörighet. Ju mer aktivitet på sociala medier desto större hjärna, eller hur var det nu?
charlottebrekkan.com 