Hemma igen efter en lång dag och klockan närmar sig midnatt. Mörkret har lagt sig sedan många timmar tillbaka och regnet droppar tungt mot köksfönstret. Det var tidig uppstigning imorse och Brjann for ännu tidigare för att avverka några kilometer i poolen. Efter avsläppning av barn blev det en spontan och mycket trevlig kaffeträff med mina favoritmorfäräldrar på Starbucks. Det var länge sedan sist och alltid mycket att prata om. Efter det bar det av hemåt. Jag har kommit till den punkten på hösten när julen närmar sig och när det börjar hopa sig i kalendern och i mailboxen. Listorna börjar bli långa. Idag lyckades jag avverka två hela listor. Ja, det har kommit till den punkten igen att jag måste skriva listor. Listor på vilka jag ska ringa, maila, hämta… Hopplöst. Om det ser ut så här nu mitt i livet, hur kommer det då inte vara om tjugo år? En snabb timme med mail och telefonsamtal och sedan for jag mot klubben. Två timmar senare, efter ett spinningpass och en halvtimme på löpbandet är jag åter framför datorn nyduschad och äter snabbt lunch. Då ringer Brjann och berättar att han stött på en bekant till mig från Uppsala, en fd Luthagsbo. Helt otippat dyker Linkan upp i Redmond, Washington, USA. Och nu har jag precis kommit hem efter en spontan träff med just Linkan (och hans trevliga kollegor) på en bar i Bellevue. Det var nog närmare 15 år sedan vi sågs sist!
Gult guld! Åh nej, här pratar vi inte saffran. Saffran köpte jag när vi var hemma i somras. Jag pratar om messmör! Jag lyckades glömma ett kilo messmör i kylen innan vi for till Arlanda i augusti. Jag har haft torka här hemma. Tuberna har varit mer än platta.
Igår åkte vi till Bellevue för att äta middag med några kollegor till Brjann som var här på jobbesök från Sverige i några intensiva dagar. Nya bekantskaper för mig. Det är alltid en avvägningsfråga hur mycket man kan be någon man knappt känner att ta med sig på planet över. Smågodis, diskborstar, flingsalt, kaviar, kakao, dumlekola, tidningar, pepparkakskrydda, glutenfritt mjöl, marsipanlock, pocketböcker… Jag skulle lätt kunna fylla en resväska med saker som vi har ett sort behov av. Det som saknades allra mest just nu var glutenfritt Wasaknäckebröd så det fick bli det Brjann bad om. Johanna och Sofia har tittat länge och djupt i brödlådan varje morgon. Det har varit tomt. När vi sedan ses får jag FYRA tuber messmör. Lycka i en liten tub! Vilken bonus! Barnen fick dessutom några Zoo tablettaskar var. Jag tror inte att de någonsin har blivit så glada över en Zooask.
Första advent och det doftar pepparkaka och lussebullar i köket och regnet öser ner utanför köksdörren. Det har varit Thanksgiving i dagarna tre och idag börjar vi på nytt med advent och jul. Vi har haft en lugn helg utan fotbollsmatcher och klättringstävlingar. Brjann och jag har hunnit med några gemensamma träningspass under tidiga mornar när barnen sovit sött. Igår innan solen hade gått upp hade vi triträning som avslutades med 12km kuperad terränglöpning. Vi höll samma tempo, sida vid sida, och hann prata på en hel del första halvtimmen, sen blev det hyfsat tyst. Backarna växte på oss, löven kändes som lim på stigarna och torrheten fastnade i halsen. Det var otroligt nog uppehåll och nästan blå himmel. Himlen var ljusgrå så då räknas den som blå här. Regnet har hällt ner sedan förra veckan så att det faktiskt var uppehåll i flera timmar kändes extra lyxigt. Det var min permiärtur ute sedan maran i första veckan av oktober. Min vad strejkar fortfarande och det verkar inte som det ger med sig. Jag har gjort mina löpturer på versaclimern och några kortare försök på löpband och det verkar ju som flåset har hållt i sig. Som det känns idag så måste jag nog återvända mot climbern igen. Jag ska snart börja ladda inför våren. Nya mål och nya utmaningar. Leran ligger djup i skogen så det blir nog till att plocka fram cykeln och regnkläder i veckan. Brjann laddar också om, nu är det snart dags att lägga i en högre växel och sätta fart.
Idag blir det en tur till klubben. Vi är sex (plus en kompis) med lika många viljor och några som har flera viljor. En vill bada, en sitta i fiket framför brasan, en spela squash, två spela volleyboll, en spela lite basket och sedan är det två föräldrar som försöker dela upp sig bäst det går. Jag vet att jag inte är välkommen i poolen om det enbart är jag och Sofielicious. Jag är är urtrist att bada med. Men jag försöker verkligen, skuttar runt som ett sjölejon, plaskar som en rocka och fryser alltid som en pingvin innan det ens är halvtid. Då glider jag mot bubbelpoolen och då är det ju omöjligt att ta sig tillbaka i den vanliga poolen som är lika kall som en Corona på stranden i Mexico. Vi får se hur det går och var vi hamnar i huset. Nu är det uppladdning inför volleyboll säsongen… på onsdag smäller det. Första träningen och nervositieten dallrar som en aura runt vissa här hemma.
Ikväll är det av mot Bellevue och årets första Snow flake lane, trummor, pingviner och julmusik.
This is the real s**t. Check out Jonas Colting, our Swedish endurance guru! We will cheer you on all the way from Seattle and drink an Amarone in your honor! Good Luck!! Kick ass! We want to see you win again!
Dagen före dagen, dagen före den stora kalkondagen. Halvdag i skolan och den största resdagen i mannaminne. Alla kör och flyger idag och vädret har varit sämsta tänkbara. För Thanksgiving är en STOR helg! Större än självaste Jesu födelse och hela härliga julen. Vi hade ju som vanligt planerat och tänkt igenom hela helgen… Vi vet ju att vi ska ha härliga vänner på besök i morgon men vem vill ha KalleKon på tining i diskhon i dagarna fem. Inte vi, jag ville ha en färsk en. Och efter många om och men hittade vi en färsking eller rättare sagt två färskingar a ca 9 kilo vardera. Hoppas att det räcker! Det är alltid lite nervöst med fågel… Potatismos, sås, paj, bröd, veggies och KalleKon allt ska fixas och det kommer att bli toppen! Imorgon! Idag vilar vi och spelar Xbox. Och vi är ju vana att John fixar fågeln!
Det har regnat katter och hundar, hinkvis med nederbörd de senaste dagarna. Löjligt mycket vatten från en tvärgrå himmel. Tungt, grått, stumfilm, tragik och pest. Förbannat mycket regn, ganska obeskrivligt faktiskt. Det rapporteras om mudslides, översvämningar och drunknande djur. Brjann klättrar konstant på stuprännorna och fixar översvämningar. Det är så illa att det gäller att hålla koll på barnen när de går ut på gatan, de kan lätt sköljas med mot dagvattenbrunnarna och ut i havet. Ut mot Puget Sound, ut i evigheten och hamna i Berings hav uppe hos ryssarna som dricker vodka och röker starkt. Där krabborna bor. Så kan det gå om man inte håller sig från trottoarerna.
Det är något speciellt med regn i Washington. Det tar liksom aldrig slut. Det är härifrån till evigheten och lite till. Så jä*** deprimerande. Jag tror aldrig att jag varit med om något liknande. All kyla i Sibirien känns lockande jämfört med regnet här. Det gäller att hitta sitt gladpiller och fokusera på att inte bli deprimerad. Mot gymmet är det som gäller för mig… lysrörslampor, vikter, konstgräs och versaclimbers.
Igår hade vi en toppenkväll. Vi körde i störtregn mot University of Washington för att heja på UW volleybolldamerna som spelade match mot Cougers, Washington State. Och javisst, självklart vann de lila!! Go HUSKIES! Vi är bitna. Det känns som om en favorit i repris tidigt 90-tal. Uppsalas damer i Fyrishov, Uppsala, SM-Guld, Sveriges Radio och Sveriges Television på plats. Nu är det ungdomar födda tidigt 90-tal som spelar på Alaska Airlines Stadium, Seattle. Dödligt allvar och stipendium, amerikas framtidshopp och vi äter popcorn på läktarplats ovanför bandet. Maskoten dansar i pausen, cheerleders som skuttar och livet är läckert. Det är så här det ska vara. Vi vill också spela därnere, på trägolvet om några år. Nu gäller det att träna hårt. Johanna och kompisen (och 6e familjemedlemmen) suktar och önskar. Det är hit de ska!
Lyckliga vi! Vi satte oss precis ovanför Huskies eget band och fick underhållning de luxe.
I morgon kommer vi att sakna familjen Powers som åkt till södern för att samla sin familj som blivit allt mer spridd till Thanksgiving. Vi har efter snart fyra år här fått en ny “familj” och vi kommer att sakna er vid middagsbordet! Vi är otroligt tacksamma att ha er som vänner och ny familj! Hoppas att ni har det skönt i solen! Kramar från oss till er!
Glad måndag alla vänner! Idag är jag så otroligt upprymd över ingenting. Skönt med ny vecka. Kort vecka. På torsdag är det Happy Turkey Day och barnen har hela 2,5 dagar ledigt från skolan. Lyx på en pinne. Det är verkligen en välbehövlig ledighet i mörkret. Nätterna känns kortare och kortare och dagarna är evigthetslånga och mörka.
Det har varit lite dåligt med bloggandet, dagarna rusar som vanligt förbi och jag har hört någonstans att tiden minskar lite för varje månad. I december kommer jag antagligen inte ens ha tid att lämna huset. Idag har jag Skypat med mamma och pappa under en lång lunchledighet. Jag måste säga att de ser pigga och fräscha ut i Uppsala mörkret. De tyckte det såg soligt ut hemma hos oss men det var bara en synvilla. Det kallas för effektbelysning! Spottar med solgula glödlampor, nästan som ljusterapi i Washingonmörkret. Skype är ju faktiskt ganska bra. Det blir ju en helt annan bild när man inte behöver tala så beskrivande i telefonen. Jag kunde inte ens dölja att jag petade tänderna och åt mandariner idag. Vi hann visa upp både operationsärr och nymålade tånaglar. Vi hoppas att mamma läker ihop och blir som ny så att vi får besök fortare än kvickt.
Häromkring har vintern kommit. Skidbackarna öppnade i helgen vilket känns tidigt. Häromkring oss räcker det med en långärmad tröja under eftermiddagarna. Förra året fick vi snö under Thanksgiving och det skulle vi gärna ta lite av i år igen. Inget går upp mot lite stress och halka i trafiken.
Jag har fått min dos av skratt och kraftiga svettningar för dagen. Förmiddagen tillbringades med min brittiska vapendragare på klubben. Dubbla pass och ett riktigt starkt avslut. Stark kropp och asbra flås just nu. Jag tror att vi vann idag! Det gäller ju att tro på sig själv litegrann, då kan man ju vinna vad som helst!
Jag har varit på bokklubb och kom hem till ett ganska tyst hus. Två av tre barn hade krypit till kojs och det tredje avslutade sin franskläxa och hasade sig upp för trappan för en stund sedan, via duschen. Alla hade dessutom fått ett hemlagat mål mat i magen tack vare sin händige far. Livet som deltidsarbetande hemmafru är just nu mycket trevligt och fartfyllt. Både det ena och det andra händer på kvällarna, det är till och vara ute och röra på sig. Kvällen avnjöts i trevligt sällskap och med god mat och en ganska bra deckare diskuterades. Och i morgon är det äntligen fredag!
När det är bokklubbskvällar blir jag extra sugen på att bläddra och impulsköpa lite böcker på svenska. Jag skulle till och med nöja mig med en liten sväng till en Pocketshop. I den bästa av världar skulle jag kunna hojja ner till närmaste bokhandel och införskaffa lite nya böcker. Ni som är nära en svensk bokhandel köp, läs och berätta sedan för mig hur Keplers nya bok är. Jag skulle gärna bläddra lite i den nu.
Men veckans mest intressanta nyhet måste väl ändå vara att Ranelid ska sjunga i Melodifestivalen. Från att vara en uppknäppt och brunbränd dryg författare till en schlagersångare på TVs mest uttjatade program. Jag kan inte påstå att jag är alltför imponerad. Ranelid har fått ganska låga betyg i vår bokklubb. Vi får väl för hans skull hoppas att han sjunger in lite mer poäng.
Så många visdomsord men så lite…som är sant? Jag blir, precis som många andra, överöst av mail varje dag. Vissa har jag bett om genom att jag knasigt nog lämnat ut min mailadress på t ex affärer. Det nya här verkar vara elektroniska kvitton. När man handlar får man kvittot i mailen i stället för i påsen. Praktiskt kanske men på så sätt får man också 10 andra mail om dagen eftersom affärerna passar på att göra lite reklam. Idag kom ett mail där någon frågade “om jag hade hittat kroppen för mig än?” Jag vet inte? Har jag det eller skulle jag vilja byta? Är det möjligt? Men jag vill ju inte köpa grisen i säcken, jag behåller nog min ett tag till.
Min kropp är i álla fall nöjd och glad efter god mat och trevligt sällskap. Jag tog en tur till Sammamish ikväll igen och träffade en liten klubb av tjejer. Tänk att det finns så mycket trevligt folk här i krokarna. Svenskar dessutom. Det blev både det ena och det andra sagt. Det diskuterades krondill, vildsvin, gröna kort, knäckebröd och massor av annat såklart. Och alla satt ju där med sina egna kroppar så då är det ju klart att behåller min.
Samtidigt som jag får frågan om min kropp får jag dagens lyckokaka levererad. Dagens kaka “The secret of staying young is good health and lying about your age”. Helt rätt! Ljug på och ät mycket fibrer. Eftersom alla vet att getting old means choosing a cereal for the fiber inside not for the toy. Själv äter jag just nu Honey Smacks/Kalaspuffar. Schyssta leksaker i kartongen. Totalt fiberlösa men med extremt mycket socker. Det har bara blivit en Honey Smacks månad här. Caroline och jag slåss om paketet till the Swedish filmjölk. Men nu är paniken nära, det är bara lite smulor kvar i paketet och hyllorna gapar tomma. Det verkar inte bättre än att Honey Smacks kartongerna är slut och inte ska säljas mer. Jag har till och med sökt på Kelloggs webbsida och varit runt på alla affärer i halva staten Washington. Sorgligt men sant. Det kanske är ett tecken på att jag ska börja fundera på en mer fiberrik frukostflinga? Utan leksak i paketet? Inte möjligt… jag är inte redo för fibrer än.
Ännu en helg till ända och jag inser att jag glömt att ringa Sverige, och nu är det för sent. Det var Fars Dag i Sverige och nu är dagen slut men här har vi några timmar kvar. En luftkram till pappa, härifrån hela vägen till Uppsala.
Och så skickar jag en Sinatralåt! Önskar att vi vore lite närmare så vi kunde dansa en foxtrot på hallmattan!
Helgen har varit konstigt intensiv och underligt lång men ganska kort ändå. I fredags var det Veterans Day och barnen hade en ledig dag. Sovmorgon och en rejäl dos läxor. Vi ägnade en tanke åt alla som gjort världen bättre, alla veteraner som på olika sätt bidragit. Kvällen ägnades i goda vänners sällskap och med mycket god mat. Vi trodde att vi skulle få köra hem i snö så det blev en tur med den snövänliga bilen, men det enda som trillade från himlen var hagel. Vi fick parera mellan alla rådjur på vägen så vi var riktigt tacksamma att det inte var så halt.
Lördag morgonen började jag med att skolka. Jag låg kvar i sängen medan Brjann drog iväg på triathlonträning vid sju. Jag satte mig upp i sängen vid 5.45 och rätade ut benen och ryggen och kände att jag hade gjort mitt för den här veckan. Vaden är fortfarande springovänlig så det börjar riktigt krypa i kroppen. 5 veckor utan några asfaltskilometrar. Jag har trots det loggat 2 timmar träning om dagen och kände mig rätt nöjd med min insats den här veckan. Dessutom fick jag då istället äta frukost med barnen och titta på nyheterna i flera timmar. Sämre kan man ha det. Sedan var det fotboll a la lerbrottning i ösregn för Johanna, klättringstävling på hemmagymmet för Caroline och heldagsparty för Sofia. Brjann coachade fotboll och jag körde tävling och kalas. Caroline hade en heldag med alla kompisar på plats. Jag hann prata i timmar med alla klättringsföräldrar som man ofta annars bara hinner nicka till genom bilrutan. Jag gjorde allt jag kunde för att stödja klubbens kassa och åt ett antal donuts och drack en stor mängd kaffe. Sofia var på bästa partajet hos en kompis som kommer från Nepal. Så otroligt exotiskt tycker jag. Nepal, vem sjutton kommer därifrån? Jag var tvungen att åka hem och surfa lite när jag insåg att jag inte visste mycket alls om Nepal.
Alla samlades hemma några timmar framåt kvällen för att sedan bryta upp i damvolleyboll match inne på UW, discobowling med fotbollsavslutning och film o popcorn. Vi återsågs alla fem vid 23.30 blickade upp mot fullmånen och ställde sedan klockan för söndagens äventyr.
Söndag förmiddag avnjöt jag tillsammans med 16st 5åringar i Seattle. Vi redde ut skillnaden med favoritsak och nästan favoritsak, varför stenar är så fina, gjorde flera försök att forma en ring på golvet, pratade om vad hästens barn heter och varför äpplen blir mosiga innanför skalet när man tappar dessa i golvet… och så mycket mer. Ni vet såna normala saker man pratar om lite spontant när man försöker hålla lektion och lära ut hur bokstaven f låter. Luciaträningen är intensiv och jag tror att det kommer att bli ett strålande luciatåg i Seattle i år. Nu tändas och Stilla Natt sjungs med stor inlevelse av hela gruppen femåringar. När vi sedan samlades hemma så var det bara att snabbt byta till en mer representativ look, bättra på färgen på kinderna och åka mot södra Bellevue. En sen spontanlunch med nya vänner, nya samtal och mycket god mat. Vi hamnade på långlunch hos en nyinflyttad kollega till Brjann. Mycket trevligt och brokigt sällskap. En familj från Mexico (född i Tyskland), en från Colombia (jobbat i Tyskland), en familj från Israel, vi svensk-islänningar och några amerikaner. Mycket ryggklappar, kindpussar och stark mat. En bra avslutning på en intensiv helg med både upp- och nedgångar.
Nu skickar jag ännu en hälsning till pappa och hoppas att dagen avnjöts i trevligt sällskap! Sofia bakade en chokladkaka med polkacrunch dagen till ära.
Äntligen har jag fått upp Josef Franks Italian Dinner ovanför öppna spisen. Jag hittade en meter tyg på Whidbey Island när vi campade på Labor Day. Tack vare fina kompisen Lena hamnade vi på en enorm loppis på en ö utanför Seattle. Då får jag syn på två Josef Frank tyger. Jag lånade snabbt ihop cash och försökte till och med pruta. Tanten som sålde tygerna hade bra koll på vad hon sålde så något avdrag blev det inte. Jag var lika glad för det. Nu har det ena tyget äntligen kommit upp på väggen.
Happy Monday! Nya tag och nya utmaningar! Håll i hatten!
Ibland händer det saker som berör och man inser att livet är kortare än kort. Jag såg en man handla på samma affär som jag, lasta in sina kassar i bakluckan och sedan låg han dubblevikt över kanten i bakluckan på SUVen. Någon snabb person ringde ambulans och sedan var det igång på mindre än 3 minuter. Efter ett tag kom en ambulans till och fyra starka ambulansmän jobbade så svetten rann. Efter 20 minuter åkte de iväg med blåljusen på och sedan stannade de igen och en från den andra ambulansen hoppade in. Det sista jag hörde var att det inte gick vägen. Trafiken stod stilla och alla höll andan. Ambulanserna rullade iväg. Kvar stog vi kvar med våra matkassar, en grupp människor som jag aldrig har sett förrut. Tårarna trillade på alla och det kändes helt tokigt att bara åka hem. Alla nickade till varann och gick sakta till sina bilar. Kvar på parkeringen står en stor, nytvättad bil fullastad med lördagsmat.
charlottebrekkan.com 