Jag älskar att få julkort. Vackra familjer med leende barn, hundar och marsvin, fula jultröjor, bebisar på skinnfällar, kattungar i knät på en gammal farfar. Jag uppskattar verkligen att ni skickar bilder på barn jag inte har träffat, nya män och flickvänner. Men jag skriver inte julkort. Inte för att jag är extra mån om miljön och inte vill ödsla papper på att sända glittriga kort gjorda med miljöovänlig färg. Inte av oartighet eller för att jag inte egentligen vill. Jag köper alltid buntvis med fina kort med glitter, snögubbar och tomtar, från UNICEF, Rädda Barnen, Röda Korset… Jag har även tillverkat tomtekort med juliga visdomsord och en hjärtlig önskan om ett riktigt gott nytt år. Jag har bara inte förmågan att lyckas få iväg +50 i tid. Jag tänker varje år att jag ska ta ett riktigt bra kort med barnen iförda tomteluvor och skicka när och fjärran, till vänner och bekanta, över Atlanten, Stilla Havet och Döda Havet. Men så blir det inte. Barnen vill inte le på uppmaning och dessutom vore det ett riktigt straff att göra detta iförd tomteluva. Och mest av allt är det mitt fel. Jag lyckas bara inte fota, skriva, skaffa frimärke och lägga på lådan. Det är inte bara julen jag misslyckas med. Jag köper alltid vykort på semestern, vackra vyer och trevliga pittoreska städer med solnedgångar som får knän att darra, musslor på ett silverfat, Musse Pigg leende vid sidan av Mimmi och Pluto. Ett halvår senare när jag sorterar in gamla pocketböcker i bokhyllan ofta täckta av kexsmulor, gamla russin och något som är misstänkt likt kaffe  rasar det ut vykort ur böckerna, färdigskrivna men utan frimärken, välformulerade och vitsiga. Så skulle ni någonsin få ett kort skrivet av mig, vårda det ömt, häng upp det på kylen eller bäst av allt – rama in det. Det är en sällsis!

Första omgången har precis åkt till skolan, något försenade och stressade. En 3-sidors labbrapport i en hand och ett enormt scienceprojekt i en annan hand. Sista rycket innan lovet och lärarna gör verkligen allt för att klämma in dubbelt jobb sista veckorna. Lunchväskor, vattenflaskor och ryggsäckar som väger upp emot 25 kilo. Idag är det soppa och plättar i lunchväskorna. Vi konstaterade att plättar är betydligt godare än pannkakor. Vi har levt utan plättlagg i fyra år men häromdagen sprang jag på en lagg för amerikanska minipannkakor och det var ju inget att fundera på. Plättarna ska staplas på hög, och man ska ta en hög i taget och lägga ut i blomform på tallriken. Min mormor gjorde magiska plättar med bacon. Jag ska försöka sälja in den varianten här också. Just nu står jag i alla fall högt i kurs. Alla barn konstaterade att plättar är så förbannat gott och man blir glad av plättar.

Årets person är utsett av Times blev The protester. Året kännetecknas av att så många världen runt protesterar. Här i Seattle protesteras det också. Olika delar av stan har intagits och skräpats ner. Bajamajor har ställts upp och tälten duggar tätt. Jag vet inte vad jag ska tycka. Eller det vet jag faktiskt. Syftet var nog gott från början men nu får det vara nog. Klipp er och skaffa er ett jobb. Hur mycket har inte dessa protester kostat stan?

Nu ska snart bil nur två med barn nummer tre fara mot skolan med något lättare ryggsäck än de två första. Två skoldagar kvar innan vinterlovet, två hela veckor ledigt. Nio dagar kvar till julafton. Jag kan meddela att endast ett fåtal julklappar är inköpta och bakningen är lite smått påbörjad. På söndag är svenska skolans julfest, efter det är det dags att börja förbereda julen.

Klättringen har gått in i träningsmode, det är sluttävlat för några veckor. Nu skrattas det lite mer på träningarna och de har även lagt till yoga en dag i veckan. Sofias volleyboll tog slut igår, vi firade säsongen på Dairy Queen och skrålade på hela stället. Nu måste vi vänta till i mars innan nästa serie börjar. Johannas volleyboll håller ut hela veckan, sena kvällar och avslutas med domarkurs. Tyvärr är det träningsledigt på lovet för att de inte har något gympasal att träna i under lovet men direkt efter nyår börar både träningar och matcher. Brjann har varit på resande fot under flera veckor känns det som men idag hörde jag garagetporten åka upp 5.40 och badbyxorna packades redan igår. Jag besöker frekvent herrar med magiska händer. Jag gled lite på cykeln för några veckor sedan när jag vid något svagt ögonblick trodde jag var 20 igen. Hala skogsbackar, mycket löv och onda ryggar. Stockar att hoppa över och en otroligt bra cykel. Nu gör det ont. Idag ska jag bli ryggknådad och jag längtar redan.