Söndag morgon och väskan är packad och barnen rosiga om kinden. Halva familjen åkte till Bremerton innan solen ens hade funderat på att gå upp, andra halvan äter frukost och tittar på Lilla Aktuellt innan det är dags att åka till Svenska Skolan och jobba. Vi fick en bra start, alla hann borsta tänderna och klä sig något sånär matchande. I med nyckeln och varning på skärmen. Lågt tryck i däcket höger fram. Startar om bilen och det är helt plötsligt inget tryck i framdäcket. Punka och det blev helt plötsligt bråttom att hitta skjuts in till Seattle. Vi blev räddade av Catharina som tog turen om Redmond. Aningen sena börjar Catharina och jag dagen med föräldramöte och sedan rullar skoldagen på. Min ena väska blev i röran kvar i bilen hemma. Improvisation och Björnen Sover, pratglada barn och ingen värme i klassrummet. Pust, dagen är slut och vi blir hemlevererade till ytterdörren. Jag sätter mig i bilen och ringer OnStar. Med en knapptryckning blir man räddad ur vilken knipa som helst enligt reklamen. De säger snabbt att de skickar över en händig man och som kan fixa mitt däck men ångrar sig. På datorn ser de att min bilmodell inte kommer med något reservdäck. Va? Har inte alla bilar reservdäck? Jag kryper under och letar, däcket ska om det finns, sitta under bilen. Inget däck och då blev det lite knepigare. Bilen måste bärgas till Chevy och fixas där. Det är inte luft i mina däck utan nitrogen. Luft i en burk funkar inte, byta däck i garaget funkar inte, ingenting jag föreslår funkar. Fråga mig inte varför, jag bara kör. Bärgaren kommer och jag måste själv flytta ur bilen ur garaget och upp på flaket. Jag backar i ren förskräckelse in i garageporten (inga repor) men tar mig sedan upp på bärgarflaket och känner mig rätt nöjd när han konstaterade att jag inte var någon harig typ. Ha, om han bara visste hur tuff jag är så är väl inte ett flak något, ehhh. Jag var i alla fall tvungen att åka med bärgaren för att lämna nycklar och skriva på eftersom det var stängt på Chevy. Jag backar ner bilen från flaket, kastar in nycklarna i lådan och springer hem från Kirkland. Ösregn och snöblandad is på gatorna, inga trottoarer plogade och livet känns som en östeuropeisk film. Jobbmascaran rinner av ösregnet, skorna är vattenfyllda och jag är hungrig. Ringer återigen OnStar och frågar hur jag gör nu?. Vi betalar ju trots allt för hjälpen som innebär hyrbil, vägassistans, ambulans och jag tror sjutton att vi betalar för psykologhjälp och krisen skulle vara nära. De ska återkomma. Efter några minuter ringer en man från Ontario, Canada och frågar om jag var nöjd och om jag kunde svara på en enkät om min service. Jag sa åt honom att det var bäst att han la på luren innan han fick minusvärden på sin enkät. Sedan ringer det en kvinna från Arizona som erbjuder mig att hämta upp en hyrbil på närmsta internationella flygplats. Jo tack, det känns som om det är lite långt och jogga till SeaTac, jag har dessutom träningsfria söndagar.

212 000 hushåll utan el och vi väntar och håller tummarna att vi klarar oss i natt också. Jag har mentalt laddat och tänkt ut var vi har pannlampor och gasoltuber. Snön ligger djup och tung, elledningarna tyngs ner av blöt snö och träd som rasar. Vår stora talliknande träd har brutits och vilar nu på taket. Buskarna böjer sig av tyngden. Det är vinter i Washington! Vi rullar på som vanligt. Det gick att köra trots stora varningar. Jeepen har rullat flera gånger idag. Jag körde ner till gymmet imorse och det gick utmärkt. Nu har vi handlat mat och luftat barnen lite. Det gick ju också bra, bara lite mer sidledes. Här utmanar vi ödet och gör köttgryta, hoppas att det går vägen innan strömmen försvinner. Förr eller senare händer det nog.

Hallå alla strömlösa vänner här omkring. Ring eller kom förbi om ni behöver värma upp er!

Vi har fåttså mycket snö att det med svenska mått faktiskt är snövallar på gatan. Flera decimeter vitt och blött fluff. Det är nästan lite spöklikt ute, ingen trafik, inga människor bara vitt överallt. Och det fortsätter snöa. Mycket.

Igår hade vi sen start i skolan, två timmars sovmorgon. Efter det var det avlämning på snöiga gator och sedan hann jag hem i en timme. Sen ringde Lake Washingtons superintendent på telefonen. Emergency pick up! Alla barn skulle hämtas hem från skolan. Nu kan det bli riktigt illa. Snön ska komma! Jag hämtade hem alla barn igen och sedan hängde vi i soffan och latade oss. Det var en produktiv dag.

Den stora frågan är hur man ska överleva när det inte går att  köra till affären? Eller till Starbucks verkar vara det stora bekymret. Jag handlade mat igår så vi överlever ju i alla fall till imorgon. Och kaffebönor har vi så det räcker i flera dagar.  Skönt att veta. Men ärligt talat så blir folk i allmänhet helt handlingsförlamade. Minibussarna spinner och kör sidledes. Japanska SUVar tacklar backarna baklänges. Små Hondor hamnar vid vägkanten och förvirrade och alldeles för lätt klädda människor måste “räddas” i stadsmiljö. Det är en dålig trafiksituation här. Det är lätt för oss att skratta som är så väl körutbildade och har genomgått halkbana som alltid kommer att vara färsk i minnet. För det är väl något alla minns med glädje. Det är mycket backar här, landskapet går upp och ner, inga kullar utan branta backar. Dessutom är det fuktigt och när fukt fryser blir det is. Det underkylda regnet kallas för black ice och efter några år som Seattlebo så kan jag förstå allas fasa. Det är inte att leka med. Men nog kommer vi överleva, med eller utan mat. Vi har ju bullar i frysen.

Som tur var så var det Martin Luther King Jr Day igår och vi hade ledigt från skolan. Ledigt från skolan betyder ju lite läxor men även lite fritid. Det var stor nerf fight bakom hörnen. Idag är det blå knän och små bulor lite här och där. Mycket händer när föräldrarna inte hemma. Lite 80-tals tema med snygga färger, benvärmare och skidglasögon… Nerf / Fame känsla. Bra att volleyboll knäskydden kommer till använding även när träningen är inställd pga snö.

Och vi hann ju vara ute en hel del igår. Himlen var mest grå men vad gör det när snön lyser upp.

Idag fick vi sovmorgon, skolan har två timmar sen start för att vägarna ska hinna bli lite lättare att köra på för skolbussarna. Fast vi tycker ju att det hade varit lättare om de hade stängt.

till Redmond. Jag tror att vi hade turen att få mest här omkring. Livet blir så mycket ljusare och himlen får en ovanligt blå färg. När vi vaknade i morse låg snön kvar och mer har börjat dala ner. Det börjar närma sig 20 cm av fluff. Och barnen hoppas på snödagar i skolan.

Vi tog en tur till affären igår Brjann och jag. En tur som i vanliga fall tar 5 minuter tog en halv dag. Vi hamnade i kö, fullt av spinnande bilar och panikartade blickar. Vi ligger lugnt bakom och lyssnar på radio och hinner prata i närmare två timmar. Vi inser att vi måste tanka och kör mot närmaste mack, och mot nästa mack och mot nästa mack. Det funkar inte riktigt. Det kom lite snö och nu går det inte att betala med kort. En mack passade helt enkelt på att stänga, ta en snödag. Efter två timmar är vi hemma igen med bensin i bilen och mat i bakluckan. Brjann känner sig otroligt nöjd med sitt bilköp och passar på att gasa lite extra i kurvorna. De underbara handbromsvändningarna kommer fram. Det är ju ändå lite kul med snö och is. Men vi ska nog passa oss att skratta för mycket åt alla bilförare iförda skor med klack, en liten halsduk och skräckblick och med IQ fiskmås, man vet ju aldrig vad som händer när jag tar ut min bil.

… och framåt kvällen blev bilen påklädd. Tur att den används till något en snöig dag.

…så kom äntligen snön till Seattle!

Scwish! Fredag! Äntligen! Tack och lov!

Vad händer med livet? Sorgligt nog så är det ju bara så att vissa dagar är jobbare än andra. Inte på grund av det är tråkigheter som händer och jobbiga beslut att ta utan bara att det är tröttsamt efter en lång vecka med lite sömn. Jag är mer än glad att meddela att det är fredag eftermiddag. Veckan börjar gå mot sitt slut och helgen knackar på dörren. Välkommen in! Svåraste beslutet till kvällen kommer att vara På spåret eller film, vara vaken eller sova. Underbart!

Mycket möjligt är att det kommer att komma snö och so what!!! Bring it on!! Jag har precis avslutat min 5e och sista runda hos kiropraktorn på 48 timmar, och det verkar som det lyckats. Jag sitter, står, andas och lite till i vanlig kroppslig form. Den här veckan har det varit extra svårt… varför är vi här när alla andra vi bryr oss om är på den andra sidan. Vi har ju ändå valt att vara här, långt borta. Samtidigt tampas jag med detta varje dag! Och det tog fyra år att inse.

Jag vet inte var jag ska börja riktigt. Det har varit en otroligt händelselös dag trots några höjdpunkter och några riktiga nedköp. Jag vaknade och bokstavligen rullade ur sängen. Jag kände mig som en märla, ett havreflarn, en boomerang, böjd och rundad. Jag hade tanken när jag gick och lade mig att jag skulle vakna helt normal, med finfin rygg och utan elektroliknande smärta. Jag vaknade 10 gånger på 5 timmar och fel av mig, allt var som vanligt. På något sätt så går det ju över…

På schemat stod promenad, och om jag promenerade, långt och mycket. Ner för backen och upp för backen och hem igen efter 1,5 timmar. Schlutt. Vila och golvläge. Nästa plan var upphämtning av barn och det gick ju inte att misslyckas med. Alla barn plus ett hemma. Touchdown hemma och utfodring och iväg igen på klättring. Vi har ju haft ett och ett halvt extra barn den här veckan. Johannas bästis (plus storasyster) skulle vara här till tisdag. Nu är det torsdag och hon valde att stanna hos oss istället för att byta familj. Det är ju vi glada över. Hennes storasyster kommer och går, eller kör hit och dit. Checkar in ibland när hon är hungrig. Jag har hört ryktas om att vi blir bara fem imorgon. Det kommer att kännas… svenskt… vi pratar bara engelska här just nu. Och jag känner samtidigt att det spelar ingen roll vilket språk man pratar… om någon som är 17 år är ute och kör bil så känner man sig orolig.

Jag var tillbaka hos vår begåvade kiropraktor på eftermiddagen igen, fjärde gången gillt. Nu när det allvar, vi snackade i korridoren. Han hade kollat in mina gamla MRI plåtar sen förra gången detta hände. Jag fick pekfingret upp, går inte detta över blir det ortoped och heavy drugs. Knak och knäck, tappar andan och är glad över att jag ligger ner mitt i det mörkaste. Jag är tvungen att kolla om jag har benen kvar fastsatta på kroppen. Jag tror att det faktiskt vände nu! Det blev inte värre. Och jag är nog min fulla längd på 172cm. Jag går rakryggad ut och kliver in i bilen som en normal person. 5e gången gillt! Kom ihåg att dricka mycket vatten, men tjena… det blir nog något mer än vatten. Jag kan djupandas utan att det svartnar framför ögonen. Wonderbar! Brjann kör och vi åker och handlar mat. Vi börjar lite smått prata om hans tävlingssäsong. Ny cykel, avgifter, snygga dräkter, klockor… yada, yada… och jag är den som får kommentarer för att jag spenderar. Jag gjorde en snabb överslagsräkning dollar och svenska kronor. På något konstigt sätt så känns dollar fortfarande som Monopolpengar. 200 dollar, jamenvisst varsågod. Femtonhundra spänn, är du inte klok, för lite mjölk och ost. Vår tur till QFC slutade i alla fall med att jag fick en ny Kindle. Jajjamen! För en gång skull ligger jag på plus! Ganska många tusen dollar plus… men…ett stort minus idag var att CSNs årsbesked kom. Då var jag på kraftigt minus igen. Kunskap är förbannat tungt och dyrt! Och om jag känner mig begåvad. Jag kan riktigt minnas hur hjärnan växte av bla 4 (!) teminer på pedagogen och för att inte tala om en lång och kall termin i Belgien. Inget jag vill vara utan men hade jag inte kunnat klara mig utan studiemedel? Jag har omedvetet väntat på det vita kuvertet med den röda loggan. Direkt vid brevlådan övergår en vacker och solig dag till en dag full av fysiskt illamående. Problemet är att jag har två lån, det ena känner inte av det andra. Delad glädje är inte en Igloo. Jag har problem. Brjann säger jämt att jag inte ska känna att CSN är en fysisk person men så känns det. Det känns som om jag är skyldig en människa orimliga summor svenska pengar. Jag funderar på att sälja min kropp till forskning för att bli av med det nya annuitetslånet. Jag vet inte riktigt om det känns som om jag använder mina 15 terminer av universitetsstudier maximalt. Jag har dessutom planer på att läsa lite till. Helt plötsligt känns Brjanns Tricykel väldigt billig, rent av ett fynd. Men jag är en jäkel på att springa. Och life is like a box of chocolates…