Den inre kommunikationen med hjärnan

Idag har jag funderat och på något sätt försökt analysera mitt eget beteende. Jag har kommit fram att det inte är analyserbart och att jag antagligen inte ens har förmågan att analysera på grund av hjärnproblem. Jag tror att mina hjärnhalvor är separerade. Jo, jag vet att alla har en höger halva och en vänster halva och så även jag. Men skillnaden mellan mig och normala männsiskor är att jag befarar att mina hjärnhalvor är helt separerade och dessutom har dåligt samarbete och bristfällig kommunikation. Det var länge sedan jag fördjupade mig i hjärnans funktion men vad jag kan minnas så borde det vara ungefär så här: Vänster halva står för medvetande, logik, språkförmåga, matematisk förmåga och analysförmåga. Höger halva står för: kreativitet, känslosamhet, orienteringsförmåga, formkänsla och musikalitet. (Rätta mig om jag har fel.) All kommunikation mellan hjärnhalvorna sker ju per automatik och utan någon knapptryckning eller inställning. Jag tror inte att det funkar så i min tvådelade hjärna. Anledningen till denna snabba analys är att jag upptäckt att jag kommunicerar med mig själv.

Jag har alltid lite smått skämtat om att jag har dålig koordinationsförmåga. Bollsporter är inget för mig. Speciellt inte om det går snabbt, då är jag rökt innan jag hinner säga flaskhals. Att dansa fungerar ju ganska bra och då kan man ju fundera på om det beror på att det är musik i bakgrunden som tar över. Jag har under senare åren lyckats få upp farten med träningen och koordinationen och det tror jag beror på innötning, muskler har minne och jag tror att dessa fungerar genom att man upprepar och upprepar, tillslut fastnar rörelserna. Boxning fungerar också, varför har jag inte riktigt listat ut eftersom det inte är upprepade rörelser utan går mest på känsla. Antagligen är jag hyfsat på boxningen för att jag är ganska stark och tycker att det är kul. Hyfsad enligt mig själv måste jag ju tillägga, jämfört hur dålig jag är på bla fotboll. Jag är nog en av få människor som måste koncentrera mig då jag springer annars glömmer benen att placera en fot framför den andra. Vad vill jag då komma med detta? Hummm, vet inte riktigt. Med de senaste dagarna har jag haft upprepade konversationer med mig själv, eller mer varit åhörare då mina hjärnhalvor kommunicerat.

V: Nu vänder vi, det finns ingen möjlighet att du orkar hela vägen hem. Du är snart vid stadsgränsen!

H: Nu byter jag låt (och sjunger med).

V: Känner du inte krampen komma i benen, du kände ju redan innan du klädde på dig att det inte skulle funka idag. Tänk!

H: Byter låt, ohh, vilken bra låt, vad bra Coldplay är eller kanske lite E-Type vore bra nu.

H: Skuttar över på andra sidan av vägen för att få lite variation och se på alla vackra hus.

V: Räkna stegen och vänd efter 2000, det borde vara en mile, 1,6 km, vänd!

H: Titta vilken fin allé, fina träd på rad, vackra rabatter. Och hästar. Och titta alpackor.

V: Tänk på hur du sätter ner fötterna!! Titta på vägen! Fattar du trögt, vänd!! Räkna stegen!

Hem kommer man alltid! Mer eller mindre fort, och mer eller mindre snyggt.

Och vilken trevlig kväll

Onsdag kväll och det är happy hour time. Trevliga vänner, sen eftermiddag, gott och dricka, lite gott att äta innan det är dags att åka hemåt igen. Vilken lycka. Fina, fina vänner. God, god mat. Kan det bli bättre. Nja, hittar fina familjen vid matbordet när jag kommer hem. Det är ju inte illa det heller. Livet ligger på plus. Det har faktiskt varit ganska mycket på minus ett tag. Så kan det vara ibland, det går ju lite upp och ner. Man skulle ju kunna tro att jag är kraftigt manodepressiv. So what. Tro vad ni vill. Nu kryper det faktiskt uppåt, stadigt. Ryggvärken har bytts mot fruktansvärd träningsvärk. Finns det något bättre? Jag provade ett nytt pass igår. En tränare som körde Biggest Looser stilen, skrek en decimeter från ansiktet. Kom bakom och viskade lite snyggt att “is this all you got?”. Man skulle kunna tro att jag skulle kunnat blivit förbannad, irriterad eller fulliskratt. Men nej, jag blev grymt peppad, tog i  för kung och fosterland. Känslan av att se sig själv göra speedade burpees är ju rent fantastisk, en utomkroppslig upplevelse. Hon var ju helt galen. Och om jag kommer att gå tillbaka. Vi gick bra ihop hon och jag.

En liten vinst! IKEA har i veckan gått ut med att de “backar” angående sitt beslut om IKEAs eget märke när det gäller mat. De har svårt att producera allt kunderna vill ha. No kidding! De ska i alla fall tillfälligt ta in “riktig” mat igen. Tack och bock! Och måtte det fortsätta…men vi ropar inte Hej än… Jag vill på något sätt tro och hoppas på att jag har en liten del i detta. Alla arga mail måste ändå påverkat en liten promille i världshavet.

http://www.svd.se/naringsliv/ikea-backar-om-leverantorer_6791231.svd

Och så dagens låtar som absolut inte har någon djupare betydelse utan enbart gör mig glad.

 

Punka och vi hade inte ens tur med vädret

Söndag morgon och väskan är packad och barnen rosiga om kinden. Halva familjen åkte till Bremerton innan solen ens hade funderat på att gå upp, andra halvan äter frukost och tittar på Lilla Aktuellt innan det är dags att åka till Svenska Skolan och jobba. Vi fick en bra start, alla hann borsta tänderna och klä sig något sånär matchande. I med nyckeln och varning på skärmen. Lågt tryck i däcket höger fram. Startar om bilen och det är helt plötsligt inget tryck i framdäcket. Punka och det blev helt plötsligt bråttom att hitta skjuts in till Seattle. Vi blev räddade av Catharina som tog turen om Redmond. Aningen sena börjar Catharina och jag dagen med föräldramöte och sedan rullar skoldagen på. Min ena väska blev i röran kvar i bilen hemma. Improvisation och Björnen Sover, pratglada barn och ingen värme i klassrummet. Pust, dagen är slut och vi blir hemlevererade till ytterdörren. Jag sätter mig i bilen och ringer OnStar. Med en knapptryckning blir man räddad ur vilken knipa som helst enligt reklamen. De säger snabbt att de skickar över en händig man och som kan fixa mitt däck men ångrar sig. På datorn ser de att min bilmodell inte kommer med något reservdäck. Va? Har inte alla bilar reservdäck? Jag kryper under och letar, däcket ska om det finns, sitta under bilen. Inget däck och då blev det lite knepigare. Bilen måste bärgas till Chevy och fixas där. Det är inte luft i mina däck utan nitrogen. Luft i en burk funkar inte, byta däck i garaget funkar inte, ingenting jag föreslår funkar. Fråga mig inte varför, jag bara kör. Bärgaren kommer och jag måste själv flytta ur bilen ur garaget och upp på flaket. Jag backar i ren förskräckelse in i garageporten (inga repor) men tar mig sedan upp på bärgarflaket och känner mig rätt nöjd när han konstaterade att jag inte var någon harig typ. Ha, om han bara visste hur tuff jag är så är väl inte ett flak något, ehhh. Jag var i alla fall tvungen att åka med bärgaren för att lämna nycklar och skriva på eftersom det var stängt på Chevy. Jag backar ner bilen från flaket, kastar in nycklarna i lådan och springer hem från Kirkland. Ösregn och snöblandad is på gatorna, inga trottoarer plogade och livet känns som en östeuropeisk film. Jobbmascaran rinner av ösregnet, skorna är vattenfyllda och jag är hungrig. Ringer återigen OnStar och frågar hur jag gör nu?. Vi betalar ju trots allt för hjälpen som innebär hyrbil, vägassistans, ambulans och jag tror sjutton att vi betalar för psykologhjälp och krisen skulle vara nära. De ska återkomma. Efter några minuter ringer en man från Ontario, Canada och frågar om jag var nöjd och om jag kunde svara på en enkät om min service. Jag sa åt honom att det var bäst att han la på luren innan han fick minusvärden på sin enkät. Sedan ringer det en kvinna från Arizona som erbjuder mig att hämta upp en hyrbil på närmsta internationella flygplats. Jo tack, det känns som om det är lite långt och jogga till SeaTac, jag har dessutom träningsfria söndagar.

Halva Washington är strömlöst

212 000 hushåll utan el och vi väntar och håller tummarna att vi klarar oss i natt också. Jag har mentalt laddat och tänkt ut var vi har pannlampor och gasoltuber. Snön ligger djup och tung, elledningarna tyngs ner av blöt snö och träd som rasar. Vår stora talliknande träd har brutits och vilar nu på taket. Buskarna böjer sig av tyngden. Det är vinter i Washington! Vi rullar på som vanligt. Det gick att köra trots stora varningar. Jeepen har rullat flera gånger idag. Jag körde ner till gymmet imorse och det gick utmärkt. Nu har vi handlat mat och luftat barnen lite. Det gick ju också bra, bara lite mer sidledes. Här utmanar vi ödet och gör köttgryta, hoppas att det går vägen innan strömmen försvinner. Förr eller senare händer det nog.

Hallå alla strömlösa vänner här omkring. Ring eller kom förbi om ni behöver värma upp er!

Snö och ledigt från skolan

Vi har fåttså mycket snö att det med svenska mått faktiskt är snövallar på gatan. Flera decimeter vitt och blött fluff. Det är nästan lite spöklikt ute, ingen trafik, inga människor bara vitt överallt. Och det fortsätter snöa. Mycket.

Igår hade vi sen start i skolan, två timmars sovmorgon. Efter det var det avlämning på snöiga gator och sedan hann jag hem i en timme. Sen ringde Lake Washingtons superintendent på telefonen. Emergency pick up! Alla barn skulle hämtas hem från skolan. Nu kan det bli riktigt illa. Snön ska komma! Jag hämtade hem alla barn igen och sedan hängde vi i soffan och latade oss. Det var en produktiv dag.

Den stora frågan är hur man ska överleva när det inte går att  köra till affären? Eller till Starbucks verkar vara det stora bekymret. Jag handlade mat igår så vi överlever ju i alla fall till imorgon. Och kaffebönor har vi så det räcker i flera dagar.  Skönt att veta. Men ärligt talat så blir folk i allmänhet helt handlingsförlamade. Minibussarna spinner och kör sidledes. Japanska SUVar tacklar backarna baklänges. Små Hondor hamnar vid vägkanten och förvirrade och alldeles för lätt klädda människor måste “räddas” i stadsmiljö. Det är en dålig trafiksituation här. Det är lätt för oss att skratta som är så väl körutbildade och har genomgått halkbana som alltid kommer att vara färsk i minnet. För det är väl något alla minns med glädje. Det är mycket backar här, landskapet går upp och ner, inga kullar utan branta backar. Dessutom är det fuktigt och när fukt fryser blir det is. Det underkylda regnet kallas för black ice och efter några år som Seattlebo så kan jag förstå allas fasa. Det är inte att leka med. Men nog kommer vi överleva, med eller utan mat. Vi har ju bullar i frysen.

 

IMG_1412IMG_1414

Och så kom det lite mer snö

Som tur var så var det Martin Luther King Jr Day igår och vi hade ledigt från skolan. Ledigt från skolan betyder ju lite läxor men även lite fritid. Det var stor nerf fight bakom hörnen. Idag är det blå knän och små bulor lite här och där. Mycket händer när föräldrarna inte hemma. Lite 80-tals tema med snygga färger, benvärmare och skidglasögon… Nerf / Fame känsla. Bra att volleyboll knäskydden kommer till använding även när träningen är inställd pga snö.

IMG_0498IMG_0495

Och vi hann ju vara ute en hel del igår. Himlen var mest grå men vad gör det när snön lyser upp.

IMG_0510IMG_0525IMG_1389IMG_0519IMG_1395IMG_1400IMG_0516

Idag fick vi sovmorgon, skolan har två timmar sen start för att vägarna ska hinna bli lite lättare att köra på för skolbussarna. Fast vi tycker ju att det hade varit lättare om de hade stängt.

… och så kom snön

till Redmond. Jag tror att vi hade turen att få mest här omkring. Livet blir så mycket ljusare och himlen får en ovanligt blå färg. När vi vaknade i morse låg snön kvar och mer har börjat dala ner. Det börjar närma sig 20 cm av fluff. Och barnen hoppas på snödagar i skolan.

Vi tog en tur till affären igår Brjann och jag. En tur som i vanliga fall tar 5 minuter tog en halv dag. Vi hamnade i kö, fullt av spinnande bilar och panikartade blickar. Vi ligger lugnt bakom och lyssnar på radio och hinner prata i närmare två timmar. Vi inser att vi måste tanka och kör mot närmaste mack, och mot nästa mack och mot nästa mack. Det funkar inte riktigt. Det kom lite snö och nu går det inte att betala med kort. En mack passade helt enkelt på att stänga, ta en snödag. Efter två timmar är vi hemma igen med bensin i bilen och mat i bakluckan. Brjann känner sig otroligt nöjd med sitt bilköp och passar på att gasa lite extra i kurvorna. De underbara handbromsvändningarna kommer fram. Det är ju ändå lite kul med snö och is. Men vi ska nog passa oss att skratta för mycket åt alla bilförare iförda skor med klack, en liten halsduk och skräckblick och med IQ fiskmås, man vet ju aldrig vad som händer när jag tar ut min bil.

IMG_1372IMG_1375IMG_1385IMG_1379IMG_1377IMG_1376

… och framåt kvällen blev bilen påklädd. Tur att den används till något en snöig dag.

IMG_1388