I ett enda andetag gick jag från kung i spinningsalen, löparspåret och på versaclimbern till yngklig dagtvtittande, kakätande och gråtmild. Igår kände jag mig som jag kunde springa upp på toppen av Kebenekajse trots en liten förkylning, stark som en oxe envis som en åsna. Jag gick på mitt vanliga styrkepass en timme på morgonen och hade lovat en kompis ett litet backpass i skogen bakom klubben efter. Sagt och gjort. Efter 1 timme och 45 minuter duschade jag och svidade om till spinningbrallor och åkte på ett spinn pass jag ville prova, den galna fransmannens pass. Och visst, det var ganska galet pass och galet gjort av mig. Trots närmare 3 timmar intensiv träning kände jag mig stark ända till 10.15 igår. Då var min uppvärmning på dagens pass slut och jag var inne i en cirkel med kettlebells, boxjumps och överstora medicinbollar med extra vikt. Klick sa det. Jag konstaterade att jag hade ont i ryggen. Sedan var det lite boxning och mina armar ville inte stanna uppe. Efter en timme hade jag planer på att gråta lite men tog mig ut i omklädningsrummet, satt på golvet en stund och sedan tog jag mig in i duschen. Nu, närmare ett dygn senare kan jag konstatera efter väldigt lite sömn att jag har ryggskott. Det var ett tag sedan sist. För er som inte har upplevt detta kan jag meddela att vissa stunder är helt OK, jag kan ta mig igenom detta men andra stunder börjar man fundera på om det går att stänga av nervsystemet. Det gäller att hitta dessa små kroppspositioner där kroppen är helt avstängd. I natt vaknade jag och försökte sätta på mig strumpor och gå på toaletten och det slutade med att jag kände att det var bättre att frysa och stå ut till morgonen. Jag for iväg och träffade vår kiropraktor igår och han konstaterade att det var fixbart på några dagar. Konstigt nog så kommer detta tillstånd övergå till normaltillstånd och då glömmer man bort det lika snabbt som det kom. Ungefär som att föda barn. Skulle alla minnas hur eländigt det är så skulle det bara finnas enbarnshushåll.