Jag vet inte var jag ska börja riktigt. Det har varit en otroligt händelselös dag trots några höjdpunkter och några riktiga nedköp. Jag vaknade och bokstavligen rullade ur sängen. Jag kände mig som en märla, ett havreflarn, en boomerang, böjd och rundad. Jag hade tanken när jag gick och lade mig att jag skulle vakna helt normal, med finfin rygg och utan elektroliknande smärta. Jag vaknade 10 gånger på 5 timmar och fel av mig, allt var som vanligt. På något sätt så går det ju över…

På schemat stod promenad, och om jag promenerade, långt och mycket. Ner för backen och upp för backen och hem igen efter 1,5 timmar. Schlutt. Vila och golvläge. Nästa plan var upphämtning av barn och det gick ju inte att misslyckas med. Alla barn plus ett hemma. Touchdown hemma och utfodring och iväg igen på klättring. Vi har ju haft ett och ett halvt extra barn den här veckan. Johannas bästis (plus storasyster) skulle vara här till tisdag. Nu är det torsdag och hon valde att stanna hos oss istället för att byta familj. Det är ju vi glada över. Hennes storasyster kommer och går, eller kör hit och dit. Checkar in ibland när hon är hungrig. Jag har hört ryktas om att vi blir bara fem imorgon. Det kommer att kännas… svenskt… vi pratar bara engelska här just nu. Och jag känner samtidigt att det spelar ingen roll vilket språk man pratar… om någon som är 17 år är ute och kör bil så känner man sig orolig.

Jag var tillbaka hos vår begåvade kiropraktor på eftermiddagen igen, fjärde gången gillt. Nu när det allvar, vi snackade i korridoren. Han hade kollat in mina gamla MRI plåtar sen förra gången detta hände. Jag fick pekfingret upp, går inte detta över blir det ortoped och heavy drugs. Knak och knäck, tappar andan och är glad över att jag ligger ner mitt i det mörkaste. Jag är tvungen att kolla om jag har benen kvar fastsatta på kroppen. Jag tror att det faktiskt vände nu! Det blev inte värre. Och jag är nog min fulla längd på 172cm. Jag går rakryggad ut och kliver in i bilen som en normal person. 5e gången gillt! Kom ihåg att dricka mycket vatten, men tjena… det blir nog något mer än vatten. Jag kan djupandas utan att det svartnar framför ögonen. Wonderbar! Brjann kör och vi åker och handlar mat. Vi börjar lite smått prata om hans tävlingssäsong. Ny cykel, avgifter, snygga dräkter, klockor… yada, yada… och jag är den som får kommentarer för att jag spenderar. Jag gjorde en snabb överslagsräkning dollar och svenska kronor. På något konstigt sätt så känns dollar fortfarande som Monopolpengar. 200 dollar, jamenvisst varsågod. Femtonhundra spänn, är du inte klok, för lite mjölk och ost. Vår tur till QFC slutade i alla fall med att jag fick en ny Kindle. Jajjamen! För en gång skull ligger jag på plus! Ganska många tusen dollar plus… men…ett stort minus idag var att CSNs årsbesked kom. Då var jag på kraftigt minus igen. Kunskap är förbannat tungt och dyrt! Och om jag känner mig begåvad. Jag kan riktigt minnas hur hjärnan växte av bla 4 (!) teminer på pedagogen och för att inte tala om en lång och kall termin i Belgien. Inget jag vill vara utan men hade jag inte kunnat klara mig utan studiemedel? Jag har omedvetet väntat på det vita kuvertet med den röda loggan. Direkt vid brevlådan övergår en vacker och solig dag till en dag full av fysiskt illamående. Problemet är att jag har två lån, det ena känner inte av det andra. Delad glädje är inte en Igloo. Jag har problem. Brjann säger jämt att jag inte ska känna att CSN är en fysisk person men så känns det. Det känns som om jag är skyldig en människa orimliga summor svenska pengar. Jag funderar på att sälja min kropp till forskning för att bli av med det nya annuitetslånet. Jag vet inte riktigt om det känns som om jag använder mina 15 terminer av universitetsstudier maximalt. Jag har dessutom planer på att läsa lite till. Helt plötsligt känns Brjanns Tricykel väldigt billig, rent av ett fynd. Men jag är en jäkel på att springa. Och life is like a box of chocolates…