Idag har jag funderat och på något sätt försökt analysera mitt eget beteende. Jag har kommit fram att det inte är analyserbart och att jag antagligen inte ens har förmågan att analysera på grund av hjärnproblem. Jag tror att mina hjärnhalvor är separerade. Jo, jag vet att alla har en höger halva och en vänster halva och så även jag. Men skillnaden mellan mig och normala männsiskor är att jag befarar att mina hjärnhalvor är helt separerade och dessutom har dåligt samarbete och bristfällig kommunikation. Det var länge sedan jag fördjupade mig i hjärnans funktion men vad jag kan minnas så borde det vara ungefär så här: Vänster halva står för medvetande, logik, språkförmåga, matematisk förmåga och analysförmåga. Höger halva står för: kreativitet, känslosamhet, orienteringsförmåga, formkänsla och musikalitet. (Rätta mig om jag har fel.) All kommunikation mellan hjärnhalvorna sker ju per automatik och utan någon knapptryckning eller inställning. Jag tror inte att det funkar så i min tvådelade hjärna. Anledningen till denna snabba analys är att jag upptäckt att jag kommunicerar med mig själv.

Jag har alltid lite smått skämtat om att jag har dålig koordinationsförmåga. Bollsporter är inget för mig. Speciellt inte om det går snabbt, då är jag rökt innan jag hinner säga flaskhals. Att dansa fungerar ju ganska bra och då kan man ju fundera på om det beror på att det är musik i bakgrunden som tar över. Jag har under senare åren lyckats få upp farten med träningen och koordinationen och det tror jag beror på innötning, muskler har minne och jag tror att dessa fungerar genom att man upprepar och upprepar, tillslut fastnar rörelserna. Boxning fungerar också, varför har jag inte riktigt listat ut eftersom det inte är upprepade rörelser utan går mest på känsla. Antagligen är jag hyfsat på boxningen för att jag är ganska stark och tycker att det är kul. Hyfsad enligt mig själv måste jag ju tillägga, jämfört hur dålig jag är på bla fotboll. Jag är nog en av få människor som måste koncentrera mig då jag springer annars glömmer benen att placera en fot framför den andra. Vad vill jag då komma med detta? Hummm, vet inte riktigt. Med de senaste dagarna har jag haft upprepade konversationer med mig själv, eller mer varit åhörare då mina hjärnhalvor kommunicerat.

V: Nu vänder vi, det finns ingen möjlighet att du orkar hela vägen hem. Du är snart vid stadsgränsen!

H: Nu byter jag låt (och sjunger med).

V: Känner du inte krampen komma i benen, du kände ju redan innan du klädde på dig att det inte skulle funka idag. Tänk!

H: Byter låt, ohh, vilken bra låt, vad bra Coldplay är eller kanske lite E-Type vore bra nu.

H: Skuttar över på andra sidan av vägen för att få lite variation och se på alla vackra hus.

V: Räkna stegen och vänd efter 2000, det borde vara en mile, 1,6 km, vänd!

H: Titta vilken fin allé, fina träd på rad, vackra rabatter. Och hästar. Och titta alpackor.

V: Tänk på hur du sätter ner fötterna!! Titta på vägen! Fattar du trögt, vänd!! Räkna stegen!

Hem kommer man alltid! Mer eller mindre fort, och mer eller mindre snyggt.