Month: February 2012

32 kilometer i rumstemperatur

On By lillahjarnanIn OkategoriseradeLeave a comment

Dagen började med skyfall som övergick till massivt snöfall som nu har blivit delvis solsken och uppehåll. Ytterligheternas landskap. Eftersom jag hade ett riktigt långt löppass inplanerat under förmiddagen blev jag lite bekymrad när jag hörde regnet ösa ner i redan färdiga pölar innan det kom till marken. Jag vaknade av regnet och när jag tittade ut hade det börjat snöa samtidigt som regndropparna hängde kvar i luften. Jag blir inte klok på vädret här. Jag körde med förhalningstaktik och det höll fram till klockan 8 då jag bestämde mig för att springa inomhus och köra så länge jag kunde stå ut. Planen idag var 20 miles-32km. Det är ju inte lattjolajban på löpband. Runt en timme klarar jag inomhus sedan blir jag så uttråkad och får kli i hela kroppen. Men vad gör man när maj och Vancouver närmare sig?

Nu är jag nysprungen, nyduschad, nyäten och snart nybloggad. Det blev 20 miles eller 32 kilometer på löpband. Det är rekord inomhus för mig och jag tror inte jag ska göra om det inom en snar framtid. 3 timmar och 12 minuter hyfsat långsamt men stadigt. Och jag var bara tvungen att ta ett bildbevis. I dimman funderade jag på om jag skulle springa 6 miles till så det blev en hel mara men åkte hem och åt lunch i stället. Nästa gång kanske.

IMG_1480

Det är något visst med att springa inomhus. Springer man ute har man alltid valmöjligheten att vända, svänga, ta sig bort från andra löpare eller kanske snacka lite med andra på stigen. Det kan vara mycket trevligt med sällskap och en bra skjuts om man sackar efter. Inomhus får jag bara en klaustrofobisk känsla. På Pro Club där vi är medlemmar finns det flera olika rum att välja mellan. Man kan välja att springa i dagsljus eller mörkare rum, olika typer av löpband, med eller utan tv skärm osv. Det finns oändligt med möjligheter och det finns flera hundra löpband, cyklar och andra apparater att välja mellan. Jag var där hyfsat tidigt i morse och det var inte jättemånga band upptagna i mörka rummet där jag sprang. Men självklart måste Mr Tandoori och Mr Curry välja att ta banden bredvid mig. Varför är det så att vissa måste bara klämma ihop sig så nära som möjligt. Mr Tandoori hade definitivt ätit något starkt dagen innan och var uppenbarligen där för att svettas ut kryddan i ett minimalistiskt linne och små shorts som skulle få vilken speedobadbyxa som helst att se ut som en cykelbyxa. Mr Curry gjorde detsamma men i superspeed iklädd rugbytröja och jeans. Påminde lite om Linus på linjen med i dubbel fart. Jag blev så upptagen av mina medspringare att jag föll efter 3 miles. Det händer ganska ofta att jag faktiskt gör det, det är är lite Mr Bean varning på mig och löpband. Tack och lov så droppade dessa herrar av men ersattes av andra.

Nu ägnas resten av dagen till läxor och läsning av böcker. Sofia är helt uppslukad i Hungergames serien. Först skulle hon inte läsa den alls men efter lite påtryckning eftersom filmen kommer ut i mars så började hon. Hon är inne på bok två och lägger inte ens ifrån sig boken när det är middagsdags. Jag förstår henne, jag har läst om alla tre böckerna så jag ska hänga med henne och kunna prata om det hon läser. Nu väntar vi på filmen.

IMG_1476

Tjoflöjt och trevlig helg!

Känslan att landa i ett nytt liv

On By lillahjarnanIn Blandat/mixed, OkategoriseradeLeave a comment

Idag hade turen att få äta lunch med två nyanlända svenskar, en liten och en stor. Det var jättetrevligt på alla sätt och jag jag är helt säker på att vi snart ses igen. Antagligen i löparspåret. Vi pratade om flytten över, skolor, hur man lär sig engelska och en hel del annat och det fick mig att tänka på hur det faktiskt kändes. Det är ju lite drygt fyra år sedan vi kom hit till Redmond. Planen var ju att stanna ett par år och nu har planen blivit omskriven eller egentligen är planen oskriven. Det är ju jättespännande att flytta långt, till ett annat land, en annan kultur och ett annat språk. Spännande men inte alltid lätt och roligt. Nu har vi kommit till den punkten att det inte är speciellt spännande längre, nu är det mer spännande att komma till Sverige på sommaren. Men nu är det lätt och ganska roligt, eller helt normalt kanske är bättre att säga. Jag vet inte riktigt när det vände men man vaknar en morgon och känner sig hemma och den hemlängtan man ibland kan känna har bytts ut till en annan typ av längtan. En längtan efter mamma och pappa, syskon och vanligheter. Ljudet, doften och välkända ansikten på ICA. Smaken av rimmad lax och stuvad potatis, en korv med bröd på stan eller sockerdricka på Operan. Ljudet av välkända kyrkklockor, cyklar som rullar i snön och barn som leker på skolgårdar. Efter lunchen och en löptur åkte jag  hem och började läsa på mitt absolut största dokument i min dator, Min bok. 195 sidor brev och dagboksliknande anteckningar från våra två första år som amerikabor. Jag tror inte att det dokumentet kommer att lämna min dator men kanske några snuttar då och då.

Dag 2 i det nya landet:

Vi hade stämt träff med vår Relocation Manager, hon är inhyrd av företaget för att hjälpa oss med det första praktiska bestyren så som bankkort, telefoner, bil, bostad… Hon hade laddat upp med kartor, informationsbroschyrer och böcker. Jag känner att jag bara sitter och gapar, informationen passerar utan att något fastnar. Jag tittar på Brjann och han verkar ha koll på läget. Skönt! Jag försöker fästa blicken på den stora kartan men allt är bara en enda klump med gator i rutsystem och massor av vatten och broar. Hon frågar mig gång på gång var vi har tänkt oss att bo. Jag vet inte… jag vet ju inte ens var på kartan jag är nu! Sist jag blinkade var jag på semester i Nice och nu är jag här. Hur gick det till? Vi måste bestämma oss! I övermorgon börjar Brjann jobba i byggnad 43 och då är det jag som rattar hyrbilen mot husvisningar. Hon kör omkring oss och pekar ut viktiga landmärken: posten, sjukhusen, skolor (har ni tänkt er någon speciell skola?), matäffärer, ekologiska affärer (äter ni ekologiskt?), badhus (tycker ni om att simma?), bilhandlare (vilken bil ska ni köpa?)… Jag vet inte var jag är och jag känner mig helt plötsligt jättebarnslig och svarar goddag yxskaft på alla frågor. Jag vill att någon annan ska göra alla val åt mig men det ingår inte i relocation paketet! Jag tänker bara ta det som ingår!!! Det visar sig att ingenting ingår, det går inte att beställa en Bamsemeny med Pucko inklusive allt i det nya livet.

Så blev det måndag och Brjann börjar jobba. Vi andra fyra i familjen åker runt ganska planlöst och låtsas att vi är på semester. Barnen förstår inte många ord av det som sägs och alla är fullkomligt utmattade. Det största beslutet varje dag är att enas om var vi ska äta lunch. 

Men det blev ju bättre…

Och så skaffar man sig en mustachtatuering på en söndag…

On By lillahjarnanIn Blandat/mixed, OkategoriseradeLeave a comment

Och så var lovet slut… Kort men intevsivt. Vi har varit uppdelade på två håll. Tre av oss höll ställningarna i Redmond och de övriga två var i Corvallis, Oregon. Jag vet inte vilka som har haft mest spännande men vi ligger nog ungefär lika. På bortaplan spelades det volleyboll intensivt på dagtid och på kvällstid var det annat spännande som hände. 10st 14-15 åringar och två hotellrum… ett under att Johanna såg hyfsat utvilad när hon kom genom dörren för en timme sedan. Brjann har agerat chaperon och tagit hand om ruljansen och det verkar ha gått strålande. Men behöver jag nämna att de är glada över att vara hemma.

Här hemma har det varit intensiva fyra dagar. Vi har haft lov hemma med allt vad det innebär. Sovmornar, poolbad, biobesök, sleepovers, oändligt med filmtittning, bokläsning och ett långt besök på Lucky Strike för arcadespel. Vi har ju självklart gjort en hel del annat också. Efter en något intensiv dag på svenska skolan igår drog vi oss mot Bellevue och slängde in guldkortet på Lucky Strike. Det är klart att barnen ska spela, obegränsat. Hur illa kan det bli? Barnen skötte sig strålande. Tjejerna fick varsitt laddat kort att dra men jag behövde inget tyckte jag. Jag är ju bara med för att kolla läget. Det sorgliga är att man drar sitt kort, spelar och vinner biljetter. Dessa biljetter växlar man sedan in och får meningslösa saker och äckligt godis för. Vi snackar inte ens prispengar här. Men biljetter, marker, pengar… same, same. Och mamman blev som vanligt biten av speldjävulen.

Barnen spelade på i lugn och ro, kastade lite bollar, drog på några hjul. Sedan kom vi fram till maskinerna där man stoppar i en slant/token och den rullar ner och knuffar fram resten av mynten och om du har tur så rasslar mynten ner i hålet och då kommer det biljetter. Då fick jag på något konstigt sätt guldvittring. (Samma sak hände på Finlands färjan för ett par år sedan.) Jag hör mig själv be barnen att dra korten. Dra korten nu! De drar och jag får mina slantar som är guldiga. Slantarna tar slut. Vi drar igen. Nu litar jag inte på barnen längre så jag konfiskerar korten och drar själv. Mynten rasslar och biljetterna kommer ut i långa banor, hundratals biljetter, och jag planerar nästa drag… och så är korten tomma. Undrar hur det gick till? Vad ni har spelat tjejer! Men det är klart att vi fyller på. Fram med plånboken och nu är vi återigen i paradiset. Mer biljetter och sedan är kortet tomt igen. Vi är helt slut! Men lyckliga ägare till mustachtatueringar, godis och en målarlåda. (Vi lämnade kvar handbojjorna till nästa spelsöndag.)Vilka fynd!

Bara en uppdatering

On By lillahjarnanIn Blandat/mixed, OkategoriseradeLeave a comment

Jag startade dagen med en dubbel espresso klockan 5.20 och två Wasaknäcke med cheddar. Jag fick för mig att jag skulle ändra mina rutiner lite och ställde klockan tidigare än vanligt och knatade iväg på ett styrkepass jag aldrig provat. Brjann for iväg till sin simning några minuter före mig. Jag kan inte säga att jag avundades honom. Simning är fortfarande inte min grej. Med facit i handen kan jag ju säga att det var helt kasst beslut att gå upp tidigt och prova något nytt. Det funkade inte. Det var tråkigt, långsamt och helt tysta män som plågat sig till klubben till första klassen för dagen. Jag, sprudlande som vanligt, skrämde alla blekansikten till tystnad. Det var tyst som i graven med endast något som sorgligt liknade Brittney Spears i bakgrunden. Som tur var så träffade jag en gammal bekant som faktiskt blev lika glad att se mig. Vi konstaterade, Eric och jag, att detta var inte vår grej. Vi saknade alla andra och framför allt så gillar vi tränare som medvetet plågar oss. Tummen ner för början på den här dagen. Förutom att jag hann snacka lite med Eric. Och nu har jag löprundan kvar eftersom det fortfarande var mörkt när jag var klar med passet…

Vi har skollov, midwinterbreak, torsdag till måndag. Halva familjen ska åka till Oregon på volleybollturnering andra halvan stannar här och roar sig på hemmaplan. Turnering i Oregon är ungefär lika spännande som minisemester i Töreboda, askul! Brjann är riktigt nöjd över att han får äran att köra sex timmar på fredag kväll för att vara gruppledare och förkläde för 10st 14 åringar. Och bo på hotell, det är spännande. Jag jobbar så jag får stanna hemma. Buu. Jag hade faktiskt gärna åkt och fått lite miljöombyte. Brjann är rätt trött på att resa och bo på hotell också för den delen. Förra veckan var han i Ohio för ett endags möte och vi kan konstatera att det är en dubbel flyover state och det tog nästan en hel vecka. Det går inga direktflyg dit utan han fick ta sig en vända till Washington DC för att byta plan. Det tog lika lång tid som att resa till Sibirien minus trippen till tax free shopen. Jag tycker att Scandic Upplands Väsby låter som ett äventyr, så svältfödd är jag på resor just nu. Men jag har Spokane att se fram emot, och Vancouver såklart.

Igår hade hela familjen en kalasstund framför SVT Play. Vi är alla fem barnsligt förtjusta i Galenskaparna och hade turen att se dessa herrar på tv. Vansinnigt roliga tycker vi som var med vid tidernas begynnelse. Och dessutom får jag lite flashbacks när de sjunger sin husvagns sång. När jag var 8-10 år hade vi två somrar av husvagnsliv. Jag har faktiskt blockerat alla minnen men har hört berättats om hur illa det var. Det var panik varje dag, en gren genom taket och äventyr som passar i en film med Lasse Åberg. Jag kan som sagt inte minnas mycket utom att det svors ganska mycket och mina syskon som är några år äldre gömde sig när andra människor var i närheten. Några matchande träningsoveraller blev det aldrig tal om men jag tror att vi hade förtält och trasmattor. Det kanske kan vara något, kuska runt i Amerika med hus på släp. Ni kanske har lust att hänga på mamma och pappa, favorit i repris?

Att vända hinder och motgångar

On By lillahjarnanIn Okategoriserade, Träning/trainingLeave a comment

Summan av kardemumman, som jag ser det finns det några punkter att sammanfatta alla hinder eller mot/framgångar med löpträning fram till ett mål. Jag säger inte på något sätt med detta att jag vet hur det funkar, är bäst på att springa eller en superatlet, tvärtom så har jag mycket att lära. Man är ensam när man springer och då är det extra lätt att ge upp. Jag har sammanfattat mina egna problem och hinder på väg mot nästa mål. 

Jag är ju egentligen ingen löpare, hur många gånger har jag sagt det? Varje dag i flera år nu. I verkligheten är det ju så att jag är en av många andra. Många skubbar lätt förbi, glider gracilt fram som gaseller, älgar fram med stora kliv, skuttar som harar och då är det lätt att se sig själv som väldigt långsam och aningen klumpig och tung i stegen. Men långsam eller snabb, spelar det egentligen så stor roll? Visst, det skulle ju vara skönt att vara lite snabbare och lite mindre svettig, men på mållinjen väntar en medalj och oftast schysst käk oavsett hur snabb du är. Punkt nummer ett: Kom över att du svettas, är blålila i ansiktet, långsammare än många andra och är oattraktiv när du springer. Viktigast är att du springer. Titta dig omkring och njut av allt du ser! Det går framåt.

Berätta för andra om dina planer, då kan du inte ge upp lika lätt. Min första tanke när jag anmälde mig till Portland Marathon förra året var att jag inte skulle säga något för då kunde jag egentligen inte misslyckas. Jag hade kunnat lägga av halvvägs, sluta träna, inte vara där när startskottet gick av och låtsas som ingenting. Det enda som skulle hända var att jag skulle förlora några tusen i anmälningsavgifter. Men det blev viktigare än någonsin att avsluta uppdraget trots bara 6 veckors träning efter operationen och en grym förkylning som slutade med att febern gick ner på självaste maratondagen. Med facit i hand hade jag ju önskat att jag varit frisk för då hade det gått betydligt fortare men viktigaste var att jag avslutade. Punkt nummer två: Se till att prata om dina planer, då är det för pinsamt att ge upp halvvägs.

Crosstrain! Att bara springa är inte bra. Jag är lat och tycker om när det är roligt, jag tar hellre en klass med mina kompisar än går ut och skubbar när regnet öser ner. Det är faktiskt så att det är viktigt att göra annat än bara springa. Men… ta inte bort dina löppass utan byt mot något som fungerar liknande. Byter du bort ditt löppass till ett styrkepass är det faktiskt bara att knyta på sig skorna i alla fall. Styrka hjälper inte flåset. Är benen trötta, byt till ett riktigt bra spinnpass. Kan du inte springa på grund av skada så gör något annat i stället, simma, cykla… Jag har en ny taktik, jag har bytt mina intervallpass mot cardioklasser med sprintar i och lägger på några kilometer efter klasserna. Jag vet inte om det egentligen är jättebra men mitt mål är ju inte att springa snabbt utan att avsluta nästa maraton. Men det går inte att byta ut långpassen, det är bara att bita ihop och göra sina timmar på helgen.  Punkt nummer tre: träna inte bara löpning. Gör sådant du tycker är roligt och ta hand om kroppen så du inte blir skadad eller blir sliten på grund av för mycket löpning. Men tyvärr så är det ju så att man måste nöta in milen så det går inte att byta ut för mycket.

Ha en plan men var flexibel. Det är faktiskt inte det lättaste. Även om du normalt inte brukar träffa en personlig tränare så tror jag att det är bra att hitta någon att sätta upp mål och planera vägen till målet. En mentor, tränare eller jättebra kompis som pushar, frågar, hjälper till och trycker på lite extra när det är trögt. Hitta någon du litar på och som du vet har gjort samma sak själv. Och hitta någon att träna med, någon som står och väntar varje dag. Jag träffade min pt för ett par veckor sedan och satte en plan fram till sommaren. Min plan var att fortsätta i samma takt som jag gjorde innan, lägga till ett långpass i veckan och dyka upp på startlinjen i maj. Så såg inte hans plan för mig ut och jag börjar förstå hur han tänker. Min plan består såklart av träning, mycket blandad träning men också ett race i månaden, duthalons, terränglopp, äventyrstävlingar och halvmaror och sedan slutar det med en mara i maj. Jag har inte helt bestämt mig för om jag ska göra det han säger. Men, punkt nummer fyra: skaffa en mentor, kompis eller tränare och gör en plan med många delmål. Lägg inte allt krut på ett lopp.

Och en sak till som inte är en riktig punkt men tänk rätt. När det är 5 km kvar, en lång backe eller blodsmaken tränger sig på då gäller det bara att hitta ett mantra och upprepa för sig själv…

Suck it up, kämpa, try harder, fast feet… eller räkna steg… ibland känns det inte bra och då är det bara att bita ihop och försöka igen.

Och så går det till! Nu gäller det bara att leva som man lär.

Att fostra eller delta i verkligheten?

On By lillahjarnanIn Barnen/kids, OkategoriseradeLeave a comment

Dagarna har rullat på och jag har alldeles glömt att jag borde gett ett par livstecken, vinkat lite eller helt enkelt uppdaterat status. Här hos oss försvinner dagarna i ett huj och kvällarna går snabbare än så. Sedan vi hördes förra veckan har ju inget ovanligt hänt direkt. Lördagen tillbringades i Olympia. Efter snabb frukost vid 5.30 drog vi oss ner söder över och checkade in volleyboll spelaren vid 7-tiden. Efter 5 spännande matcher och 11 timmar på läktaren åkte vi tillbaka mot civilisationen. Vi kunde bocka av 23,5 timmar effektivt volleybollspel eller träning måndag till lördag.

Igår söndags var det dags för den årliga tilldragelsen Super Bowl, en äkta amerikansk helgdag. Det har laddats med chips, chickenwings, öl och 7 layer dip. Vi hade nöjet att gå bort och titta på matchen mellan New England och New York hos vänner. Mycket trevligt!

Något som cirkulerat i den utlänska bekantskapskretsen är återigen barnuppfostan. Idag kom ett av barnen hem och frågade varför alla andra hela tiden blir grounded, vilket aldrig har hänt hemma hos oss. I detta fallet hade en kompis fått D i matte och föräldrarna hade reagerat så att att hon fick “husarrest”. Jag fick också frågan av C vad jag hade gjort?

http://online.wsj.com/article/SB10001424052970204740904577196931457473816.html

Frågan är varför franska föräldrar är “så mycket bättre”. Hur kommer det sig att franska (el europeiska) barn jämfört med amerikanska barn uppför sig, leker själva, väntar på sin tur etc. Min helt okvalificerade åsikt är som följer:

I Europa är barn en del av familjen, det är inte barn mot vuxna. Alla fungerar som en grupp och  som en demokrati. Barnen är en del av livet och inte något man bockar av att man fixat. Man fostrar inte utan barnen “deltar i verkligheten”.

Alla sitter ner och äter tillsammans, samma mat, pratar normalt med varandra på bestämda tider. Barnen blir inte “utfodrade” innan så föräldrarna ska få lugn och ro. Det serveras inte heller barnmat när barnen har vuxit ur det stadiet.

Alla förväntas hjälpa till, utan att bli ombedda och utan tjat.

Viktigast av allt. Barn måste inte bli underhållna. För att kunna “roa” sig själva, bli kreativa och påhittiga så måste de få chansen. Låt dem vara ifred. Och ibland har man tråkigt.

Skippa lite aktiviteter, spendera mer tid hemma. Inget litet barn behöver spela fotboll, piano, dreja och åka skidor före 5 års ålder. Det betyder inte att man blir sen i utvecklingen för att man inte gör allt, tvärtom så hinner man lägga pussel, leka, baka, läsa, leka och leka vilket stimulerar hjärnan betydligt mer. Ofta är det föräldrarna som behöver sällskap och stimulans och inte barnen. Här är barnen konstant underhållna och flackar mellan aktiviteter. Och föräldrarna är med på allt, har koll på allt och arrangerar allt.

Och sen kommer tonåren och jag famlar fortfarande i blindo. Än så länge går allt strålande hemma hos oss men jag ska nog passa mig för att vara för uppstudsig. Snart är det dags att övningsköra och jag ryser vid tanken att behöva släppa iväg J helt själv på vägarna. Men jag har haft tur och blivit begåvad med alldeles speciella och på alla sätt otroligt begåvade barn.

Och frågan var då vad jag skulle göra om ett av barnen kom hem med ett D i matte? Vi kom fram till att jag skulle nog antagligen ta med alla ut och äta som plåster på såren och svära lite tillsammans med barnet. Det är bra att bli lite förbannad innan man tar nya tag.