Dagarna har rullat på och jag har alldeles glömt att jag borde gett ett par livstecken, vinkat lite eller helt enkelt uppdaterat status. Här hos oss försvinner dagarna i ett huj och kvällarna går snabbare än så. Sedan vi hördes förra veckan har ju inget ovanligt hänt direkt. Lördagen tillbringades i Olympia. Efter snabb frukost vid 5.30 drog vi oss ner söder över och checkade in volleyboll spelaren vid 7-tiden. Efter 5 spännande matcher och 11 timmar på läktaren åkte vi tillbaka mot civilisationen. Vi kunde bocka av 23,5 timmar effektivt volleybollspel eller träning måndag till lördag.

Igår söndags var det dags för den årliga tilldragelsen Super Bowl, en äkta amerikansk helgdag. Det har laddats med chips, chickenwings, öl och 7 layer dip. Vi hade nöjet att gå bort och titta på matchen mellan New England och New York hos vänner. Mycket trevligt!

Något som cirkulerat i den utlänska bekantskapskretsen är återigen barnuppfostan. Idag kom ett av barnen hem och frågade varför alla andra hela tiden blir grounded, vilket aldrig har hänt hemma hos oss. I detta fallet hade en kompis fått D i matte och föräldrarna hade reagerat så att att hon fick “husarrest”. Jag fick också frågan av C vad jag hade gjort?

http://online.wsj.com/article/SB10001424052970204740904577196931457473816.html

Frågan är varför franska föräldrar är “så mycket bättre”. Hur kommer det sig att franska (el europeiska) barn jämfört med amerikanska barn uppför sig, leker själva, väntar på sin tur etc. Min helt okvalificerade åsikt är som följer:

I Europa är barn en del av familjen, det är inte barn mot vuxna. Alla fungerar som en grupp och  som en demokrati. Barnen är en del av livet och inte något man bockar av att man fixat. Man fostrar inte utan barnen “deltar i verkligheten”.

Alla sitter ner och äter tillsammans, samma mat, pratar normalt med varandra på bestämda tider. Barnen blir inte “utfodrade” innan så föräldrarna ska få lugn och ro. Det serveras inte heller barnmat när barnen har vuxit ur det stadiet.

Alla förväntas hjälpa till, utan att bli ombedda och utan tjat.

Viktigast av allt. Barn måste inte bli underhållna. För att kunna “roa” sig själva, bli kreativa och påhittiga så måste de få chansen. Låt dem vara ifred. Och ibland har man tråkigt.

Skippa lite aktiviteter, spendera mer tid hemma. Inget litet barn behöver spela fotboll, piano, dreja och åka skidor före 5 års ålder. Det betyder inte att man blir sen i utvecklingen för att man inte gör allt, tvärtom så hinner man lägga pussel, leka, baka, läsa, leka och leka vilket stimulerar hjärnan betydligt mer. Ofta är det föräldrarna som behöver sällskap och stimulans och inte barnen. Här är barnen konstant underhållna och flackar mellan aktiviteter. Och föräldrarna är med på allt, har koll på allt och arrangerar allt.

Och sen kommer tonåren och jag famlar fortfarande i blindo. Än så länge går allt strålande hemma hos oss men jag ska nog passa mig för att vara för uppstudsig. Snart är det dags att övningsköra och jag ryser vid tanken att behöva släppa iväg J helt själv på vägarna. Men jag har haft tur och blivit begåvad med alldeles speciella och på alla sätt otroligt begåvade barn.

Och frågan var då vad jag skulle göra om ett av barnen kom hem med ett D i matte? Vi kom fram till att jag skulle nog antagligen ta med alla ut och äta som plåster på såren och svära lite tillsammans med barnet. Det är bra att bli lite förbannad innan man tar nya tag.