Igår blev det en intensiv dag med mycket bilåkande men också massor av mat. Jag lämnade bilen i Bellevue på morgonen och körde sedan otroligt nära asfalten i en mycket liten Nissan.

Tordagen blev veckans matdag. Mat hela dagen och dessutom god mat. Lunchen tillbringades med fem goda och glada vänner på Barking Frog i Woodinville. Tänk att man aldrig blir missnöjd där. Marinerade Grand Marnier Prawns, wild mushroom ravioli och sorbet. Räkorna är bäst, alltid. Jag skulle kunna äta ett helt lass av deras förrättsräkor. Nyttigt, de bäddar liksom in hjärtat med smör och mycket smak.

Till middagen bar det av till Pomegranate i Redmond med ett annat gäng trevliga kompisar. Kvällen blev sen och tallrikarna tomma. Det bjöds på fishtacos och firebread med kyckling och pesto. Och en liten cheesecake till efterrätt. Gladast blev man av det spunna sockret på toppen.

Idag går jag på halvfart för att magen är fortarande full. Jag kör återigen min egen bil och ordningen är återställd. Det är äntligen fredag och det verkar som om helgen är någotsånär tom på stora happenings om man räknar bort ett triathlon och lite klättring. Skönt. Och nästa vecka har vi springbreak och får sovmorgon i dagarna fem. Det finns hopp. Med lite tur så kommer solen fram.

I torsdags for vi med bilen  full av barn och packning över bergen, över till andra sidan. Det var dags för en långhelg volleyboll. Turnering i dagarna tre, blodigt allvar, powerbars och hotellnätter. Det har varit långa tre dagar. Redan i torsdags lämnade vi Redmond och började köra över passet. Det började bra, vi fick vänta hemma några timmar medan de sprängde laviner. Passet stängdes och snön for ner över bergen. Sedan kom vi iväg och körde mot solnedgången. Det är ju en ganska vacker men omväxlande resa Redmond – Spokane, 4-5 timmar, berg och sedan blir det tvärplatt och torrt. Turen över bergen är oändligt vacker, höga berg med snö, barrträd som sträcker sig mot himlen, blå himmel och en liten väg mellan allt. Sedan kommer man över till andra sidan och där blir det bara platt. Hur långt man än tittar och åt vilket håll man riktar blicken så är det vara en evighet. Man kör, och kör, och kör, och utsikten är platt, platt, platt. Först är det lite berg…

sedan korsar man Colombia River, oändligt vackert och sedan…

är det inte en endaste liten kurva på flera timmar. Jag tror inte att vi svängde en enda gång på närmare 300 miles. Det gäller att planera sina stopp och tänka på hur mycket bensin man har i tanken. Och vi höll nästan på att svälta ihjäl, eller vi åtminstonde väldigt kaffesugna efter ett tag.

Det är bara natur som fortsätter och fortsätter till vägen kommer fram till Spokane. Där växer en stad upp ur ingenting. Ganska gammal och ruffig, aningen ocharmig. Vi körde mellan hotellet och Eastern Washington University, fram och tillbaka, varje dag. Vi har sett oändligt många mobilehomes och skräpiga gårdar med bilvrak och stora uppriggade satellitdiskar. Det är inte direkt upplyftande och det får en ju att undra en aning vad som drar i Spokane. Inte mycket verkar det som.  Så spännande är det när man är på turnering. Men lite till hann vi med.

Efter en lång fredag och efter ett antal förluster körde vi in alla barn till stan och svidade om för lasertag. En intensiv timme i labyrinter på flera våningar. Alla tjejerna i laget, tränarna och ett litet antal föräldrar och syskon. Familjen Brekkan var representerad med inte mindre än 5 blinkande deltagare med laddade gevär. Johanna hade grym talang med laservapnet och vi andra var inte långt efter. Hon kanske borde satsa på prickskjutning. Efter det var det middag med hela packet och sedan tidig hemgång. Det var ju en dag imorgon. Laget släckte när de blev tillsagda men föräldrarna hängde i klubbchefens svit…

Lördagen blev inte mycket bättre, många svidande förluster. Det var en hård dag som slutade med en schysst vinst och vi åkte alla hem och bytte. Nu var det dags för bio, Hunger Games stod på programmet. Som vi alla hade längtat. Sedan var det middag på en kass mexirestaurang där inte mindre än två i sällskapet blev aningen matförgiftade av dagens köttbit. Sedan var det ett himla sjå att duscha, torka hå och sova innan nästa dag.

Söndagen var lika hård den. De började som alltid riktigt starkt med sedan föll tjejerna hårt. Och nu fick vi äntligen åka hemåt igen. Dvd filmer på i bakstätet och radion på i fram. Det var lika spikrakt åt andra hållet. Vi började genast leta matställen på vägen och det var inte direkt tätt mellan samhällena. McDonalds, Burger King och Taco Bell var välrepresenterat och det var inget som föll barnen i smaken… Jag vet att jag aldrig kommer att flytta till östra Washington. Långtbortistan, prärie och potatisåkrar. Inte lockande.

Sofia konstaterade när vi kom hem att det inte hade varit någon vidare glamorös mathelg. Hon hade gärna sett att laget hade valt aningen bättre restauranger. Men vi tror inte att Bobby Flay har tänkt att etablera sig i Spokane, WA.

Det har varit en ganska lång men trevlig dag. Johanna och jag startade dagen med att titta tyst på varandra 05.10. Vi konstaterade att det var dags nu och vi båda var vakna. Dags att gå upp. Min natt falerade helt. Jag tittade på klockan sista gången vi 02.30 och konstaterade att ibland glömmer John Blund vissa hus. Jag fick mycket läst och många tankar utredda i alla fall. Vi gled tyst ut ur garaget kl 6.03 för upplockning av kompis. Johanna och hennes kompis var på skolan i tid till 06.20 och jag gled hem för en andra frukost och en ny kopp kaffe. Jag kom hem lagom till att Caroline behövde väckas. Vi åt frukost och hon valde att sova en stund till framför nyheterna med mössan på. Innan vi for väckte vi Sofia som var lika sprudlande som vanligt vid 7 snåret. Så var det dags att skjutsa igen och då fastnade vi på 85e gatan. Just där, där trafiken är som värst har City of Kirkland valt att placera 75 koner och en man med en stoppskylt. Jag vet inte vad de gör men de har förpestat trafiken i flera veckor. Blinkande skyltar med stora pilar, State Patrol och problem. Och jag ser en man med bar överkropp och hardhat när det är minusgrader. Jag konstaterade att han är native och nog inte till Village People. Bredvid står en hemlös man som ser ut som ett troll. Den halvnakna mannen häller upp en kopp av något varmt till mannen med plastpåsar på fötterna och jag känner min litenhet i bilen. Jag fastnade en aning men vad gör det när man kör bil i träningsoverall och tofflor. Life is beautiful! Jag sitter i en varm bil och det står hemlösa vid kanten. Hur känns det?

Tredje körningen flöt som ett rinnande vatten. Bilen kör av sig själv och jag har ätit frukost tre gånger. Gymtime och jag är i tid och hinner värma upp utan stress. Pulsen stiger raskt från vilande 48 till 183. Jag har skor på mig som ser ut som enhörningskräkfärg och regnbågar. Lycko mig!

Bredvid mig på löpbandet står en vän som kommer från Filipinerna men hon är uppvuxen i Japan och sedan universitetsstudierna (sen 15 år) bor hon här. Vi träffas mer eller mindre varje dag och vi ska också springa Vancouver Marathon ihop. På min andra sida hoppar “min andra hälft” upp. Min bästis som kommer från England men flyttade hit för 4 år sedan precis som vi. Vi har inte setts sedan i fredags och har en hel del att avverka. Ett snäpp bort springer vår superpolare som faktiskt är helamerikan. Hon beklagar sig över sin dotter som kom hem från Italien igår. Hon har varit utbytesstudent i en termin och beter sig som en europe. Jag gratulerar och hon skrattar en aning.  Vad sjutton menar hon? Bra eller dåligt? Klassen startar och vi jobbar på men jag hamnar i ofas med min andra hälft. Jag jobbar på och hamnar bredvid en bekant som är riktigt trevlig. Hon kommer från Guam och berättar att hon precis köpt biljetter hem. På min andra sida har jag min superkompis från Nya Zeeland. Hon är alldeles fräkning efter 3 veckor hemma på ön.

När jag kom hem Skypade jag med mamma och pappa i Uppsala. De hade varit i Falun över dagen. Bara sådär. Det känns alltid som vi är nära och vi avslutade med att säga att vi ses imorgon.

Efter klassen skyndar jag mig hem för att förbereda lektionen inför söndagen på svenska skolan. Jag snöar fullkomligt in och tänker i långa kedjor hur man kan hjälpa barn och föräldrar med svenskan. Tvåspråkiga, urgulliga, bästa klassen. Underbara ungar som är så strålande begåvade och pratar både svenska och engelska, skrattar, leker, skriver, lyssnar, pratar… Femåringar med fantasi och som tycker att enhörningar i regnbågsfärger är klart mer spännande än mina svenska renar och älgar.

Jag smsar med en kompis som skilt sig och börjat nytt jobb. Hon har inte hunnit komma in till gymmet senaste veckorna. Vi bestämmer att vi ses till 17.30 klassen och jag ringer och anmäler oss. Hon är en riktig guldklimp! Uppvuxen i Iran, kom till Canada som 10 åring och flyttade hit som 20 åring. Vi träffas fem minuter innan. Hon pratar med sina barn i telefon, det börjar på engelska, lite franska men hon övergår till persiska. Vi sammanstrålade med en annan guldklimp, ursprungligen från Indien men hitflyttande som 15 åring och har nu bott här i 20 år. Pratar 5 språk och kluckar när hon skrattar, ler mest hela tiden och jag blir alltid glad när vi ses. Vi bestämmer att vi ska äta meximat och dricka margeritas nästa vecka. Vi genomförde vår timme i en mer än full klass. Vi fick skrattande skäll att vi pratade för mycket men när det hela var slut fick vi ett dunk i ryggen från supertränaden, guldpojken, quarterbacken från östra Washington. Det var många bekanta ansikten. Min rara dirigent från Tjeckien och min vanliga partner från Montana som tradar med aktier på dagarna. Den danska kvinnan med stora hakan och det urrara helamerikanska paret som det känns som jag känner men vet knappt vad de heter.

Efter klassen åkte jag snabbt till vår lokala thai och beställde mat. Bakom disken stod som vanligt en liten tjej runt 12 år som tog upp min beställning. Hon pratar perfekt engelska men skriver på underbart vacker thai. Jag finner mig själv hängande över disken för att se allt hon skiver på lappen. Hon avslutar med att skriva Charlotte med snirkliga bokstäver. Jag frågar henne om hon heter Charlotte? Nej svarar hon med ett leende, men du gör. Och jag smälter. Hennes mamma står bredvid och ler, och jag ler. Tänk hur världen kommer att bli med så fina barn, och så många språk.

Nu sitter jag här och smälter dagen och hoppas att Brjann kommer med sista flyget hem. I morgon ska vi över bergen. Just nu är passet stängt och kedjorna måste packas. Det har snöat något makalöst. I helgen vankas volleyboll i dagarna 3, lasertag, bio och massor av kul med ett helt gäng 14åringar. I Spokane, världens mitt! Men nu ska jag dra ut soptunnorna…

…så skulle vi ju såklart gå! Damer på vift. Bilen på valet, vin och barmat på Ruth and Chris och sedan var det dags för show på Paramount. Och visst var det bra men det hade kunnat varit bättre. Och självklart var sista 10 minuterna bäst så det kändes ju ändå bra när vi gick därifrån.

Fotografen verkar vara lite på sniskan men vi kom ju i alla fall med på bild.

Nu är det sent och det har mörknat för länge sedan. Barnen har skött sig själva, tagit hand om disken och gjort sina läxor. Bästa barnen! Nu sitter jag här och dricker te och äter smörgåsar kl 23.30, för man blir nöjd och glad av vin och barmat men speciellt mätt blir man inte. Och klockan står på ringning kl 5… tjingeling.

Fredag och ledigt från skolan, studiedag, personaldag eller leapday. Oavsett vad det kallas så är vi lediga och hemma. Jag smet iväg på Combat i morse och hade turen att få en riktigt bra kompis som partner, en av mina gymbästisar. Han säckade ihop på slutet. Knäna och orken la av och sista rycket med 100 armhävningar tog tid. Han sålde av sina sista 25 armhävningar till mig mot att han tar nästa lunch. Han sitter hemma och tradar på dagarna och verkar vara van att köpa-sälja. Tydligen var det värt en lunch att slippa sista omgången med armhävningar. Jag hann inte säga att jag hade tagit hans sista 25 ändå, med eller utan lunch. Jag ser fram emot en sambal shrimp och ett glas vitt nästa vecka!

Det är lunchtid och morgonens väderprognos har visat fel sedan jag slog på tvn. Först var det hällregn, lite hagel, regn igen och sedan kom det lite snö. Nu skiner solen och värmer upp till hela 5 grader.

Jag sitter och planerar rutten för morgondagen. På schemat står 21 miles (34 km) och jag känner mig aningen överväldigad. Problemet är att det börjar bli lite enformigt, samma gator,samma stigar. Man måste ju alltid utgå hemifrån, det känns ju fel att ta bilen halvvägs. 21 miles är långt och man hinner till stadsgränsen och tillbaka. Risken är att det är några miles kvar när bekanta hus och trädgårdar dyker upp. Det är fullkomligt mördande att ta ett par extra vara runt kvarteret bara för att komma upp i sina sista miles. Det känns ju inte bättre när man tittar på väderutsikterna, regn och lite mer regn och en sissodär 4 grader varmt. Det är mycket möjligt att det blir favorit i repris, samma trail som förra helgens halvmara. Fast nu blir det ingen shuttle, jag får springa båda vändorna om jag ska få ihop mina miles.

Det är 218 miles (351km) kvar till Vancouver! 351, jag tror att jag kommer till Portland om jag tar allt i helgen.

Som vanligt har vi åkt lite bil idag och samtalsämnena har varit många. Johanna har ju lagt fotbollen på hyllan efter mer än 8 år. Sista åren har hon ägnat åt att isa ena knät lika länge som hon har spelat. Högläge, svullnad, sjukgymnastik och antinflammatoriskt. Sedan ett år tillbaka har vollebollen tagit över och fotbollen har fått vila sedan i maj. Idag var jag dum nog att fråga vad som var roligast, volleyn eller fotbollen. Nu ska vi snabbt ge en recap: fotboll i Washington betyder hagel, regn, snöblandat, lera trots konstgräs. Det betyder också sena kvällar, shorts i minusgrader, brutna fingrar och för att inte tala om dåliga knän. Rätt mycket på minussidan. Volleyboll betyder: inomhussport, bästa kompisarna, asbra tränare, resor till roliga och mindre roliga platser vilket innebär hotell, restauranger, Disneyland, lasertag, poolbad… Jag trodde svaret solklart skulle vara att volleybollen är överlägset bäst. Hon älskar volleybollen, gör riktigt bra ifrån sig och har kul dessutom. Svaret var att hon saknar fotbollen. Och varför… Det är schysst att vara lerig, grisig, blöt, förbannad. Det känns bra att dra en armbåge i sidan på motspelarna, skrika åt domarn och vara allmän överjävlig. Det var nästan värt dåliga knän, och mängder av smärtstillande. Slutsatsen är att att Brjann var en riktigt bra volleybollspelare och har hyfsad bollkontroll och fortfarande bra när han spelar. Jag har ingen bollkontroll what so ever. Har aldrig haft, kommer aldrig att ha. Hon har alltså ärvt detta från sin far och tyvärr har hon fått den elaka sidan från mig. Men det är en otroligt bra sida att få. Jävlaranamma, grisighet och att sätta sig upp mot överheter. Vad det blir till våren får vi se, kanske både och.

Det blir allt mer glest mellan uppdateringarna. Jag kan inte direkt skylla på att jag har haft för mycket att göra, jo, kanske. Hemma är jag i alla fall inte. Summerar jag mina dagar så är jag nog mest i bilen. Till och från, från och till och på väg någon annanstans. Veckans stora minus är att vår Jura har suckat och lagt av. Nu står den som ett stort monument på köksbänken, från lyckligare tider, ungefär som Lenin i Fremont, grå och stel. Det är ett stort bekymmer även om det kanske låter som en löjlig parantes för er andra. Hur gör man en god kopp kaffe? Presskaffe har det blivit i några dagar och just nu försöker jag svälja ner en kopp Folgers instant med varm mjölk. Jag kan inte riktigt svara på om det är riktiga bönor i den burken. Det är min campingburk. Burken som tas fram när gasoltuben kokar en kastrull med övatten när solen går upp över Stilla Havet. Håret luktar brasa, kläderna behöver tvättas, det känns som om ett tåg har passerat genom tältet under natten. Då åker Folgers burken fram och det smakar alltid bra. Nu, mindre bra, faktiskt riktigt äckligt.

Andra nyheter från veckan som passerat är riktigt trevliga. Caroline blev invald, insvuren eller vad man kan kalla det i Honors Society. Ikväll var det cermoni då hon svors in i cirkeln av framtidens ledare och duktiga människor. Det var ju ingen överraskning för oss, vi vet ju hur attans duktig hon är. Vi börjar få rutin på ljuständning och diplom, Johanna gjorde samma sak för exakt ett år sedan.

Sofia har en annan cermoni på lördag och då blir det prispengar minsann. Sofia och en kompis lämnade in ett uppsatsbidrag till en tävling för hela Lake Washington skoldistrikt. Uppsatsen handlade om mobbning. Planen var först att lämna in en affisch men de var inte riktigt nöjda med den så då skrev hon ihop en sida och lämnade in. Och vann. Mycket spännande! På lördag blir det uppläsning av uppsatsen, pompa och ståt och överlämnande av priser.

Johanna har tillbringat helgen i soffan. Efter 25 timmars volleybollspelande varje vecka kom förkylningen som ett brev på posten. Det gjorde att vi alla fick en ledig söndag. Vi fick stanna hemma från helgens turnering i Everett. Lite trist. För första gången var det spännande saker som hände vid sidan av spelet. Föräldrar i motståndarlaget betedde sig lite illa och polisen kom med handbojjor.

Vi andra två jobbar på maratonformen. Brjann går upp i gryningen och simmar och cyklar, jag tar över när alla är ätna och ivägskjutsade till skolan. Måste erkänna att jag fuskat lite och dragit ner på antal kilometer. I helgen blir det träningslopp för både mig och Brjann, Lake Sammamish half marathon. Imorse när vi vaknade var det vitt på marken och snö i luften. Vi vore otroligt tacksamma om det inte snöade på lördag morgon. Men snöar det kan man ju önska att man hade en snygg bastudräkt. Går att införskaffa för en billig penning på Target om man vill svettas lite extra.