Nu är det äntligen fredag

Det har på många sätt varit en lång vecka. Mycket att göra, mycket att köra och mycket att springa. Brjann har befunnit sig på resande fot och kom hem igår. Han var efterlängtad av alla. Jag måste ändå säga att veckan har tagit sig ju närmare helgen den kommit.

I tisdags var Sofia och jag på en härlig utflykt med alla femmor i skolan. Bussen var fullastad med barn och ryggsäckarna packade med mat, plåster och flora i färg. Vi hikade upp för ena sidan av Tiger och tog jordprover och tittade på naturen. Jag fick ta täten med åtta barn och fick uppmaningen att ringa skogsguiden som tog med de andra barnen om björnarna blev för närgångna. Björnarna höll sig i schack. Det var tredje gången jag var på utflykt med femteklassare på samma ställe och jag kände mig faktiskt varm i kläderna och var riktigt tacksam att jag fick en egen grupp och en karta över alla stigar. Vi var första grupp framme vid samlingsplatsen till lunch. Vi smög ut i en glänta nära en brandväg och fick se en stor hök cirklulera över oss. Några meter från gruppen gick två ståtliga rådjur förbi. Det blev ganska tyst i gruppen efter det. Jag blev riktigt sugen att höra efter om de vill ha voluntärer som tar emot skolklasser. Det är otroligt vackert och vilt, det känns som stan är långt borta trots en kort biltur på 30 minuter.

Jag har känt mig riktigt löpmässigt ur fas och träffade därför gurun, idolen och ptn för ett snack i onsdags och jag tror att framtiden har klarnat en aning. Vi kom fram till att det blir nog mitt sista maraton på ett tag. Jag fortsätter ju springa såklart men det blir annat fokus. Och det ska ju bli spännande. I torsdags hade jag turen att få en hel förmiddag med fina Anna. Vi hade tre underbara timmar i skogen. Två timmar terränglöpning då vi mötte en närgånget rådjur och sedan en timme på mountinbike. Vi var allt annat än rena när vi kom tillbaka till bilarna. Jag var tvungen att ta till trädgårdsslangen för att få av mig mina stelnade tights. Efter två hårtvättar har jag fortfarande lera eller kanske till och med hästskit i hårbotten. Cykeln är avspolad men behöver en genomgång. Idag köpte jag nya pedaler (av en cykelkille som hade varit missionär i Danmark i tre år. Vi genomförde köpet på danska.) och känner mig genast sugen på att ge mig ut igen. Det blir nog Duthie Hill den här gången. Nu återstår bara en kajak sen klarar vi oss ett tag.

Nu rinner det nästan över

Jag kör mycket bil. Ibland känns det som det är lite för mycket. För mina vänner i Sverige som ofta frågar vad jag gör… jag kör bil, flera timmar om dagen, 4-5-6 timmar beroende på dag. Den här veckan är jag den enda chauffören i familjen och det gör att skiftet sträcker sig från tidig morgon till sen kväll. 3 barn, olika skolor, olika tider, alla tre spelar volleyboll, alla har matcher, en (ibland 2) klättrar, en coachar volleyboll, en sjunger i kör, alla behöver skjuts till sina kompisar osv… Dessutom har en av barnen en bästis som gör samma sak men alltid litar på att hon kan åka med oss. Så… summan är då fyra barn, minst eftersom det ofta är andra kompisar med också. Därav behovet av en stor bil. Och det är bra, kul, mitt deltidsjobb… nemas problemas. Men idag blev jag lack. Men bara ett tag. Jag kokade nästan, bara för att jag hade sprungit till Bellevue och hade några miles hem och det var 22 grader varmt.

Idag åkte Brjann söderöver och är borta några dagar. Det är måndag och jag har ju också mitt att sköta. Timmen innan jag skulle hämta på kör fick jag ett sms från bästisens mamma om att det vore bra om jag hämtade idag. Hon skulle hämtat. Men, vore bra? Jag hämtar 99,9% av gångerna, vad var nytt med det. Jag var ute och sprang, miles kvar att springa men jag lade i en högre växel. Jag kände faktiskt att glaset var aningen halvtomt, jag svor högt och tänkte #&%¤” lata kärring, hur svårt kan det vara att hämta en dag av hundra. Men, jag rusade hem och fick jobba på min snabbhet, hann till och med springa genom duschen och kom i tid. Bilen blev mer än full eftersom en till kompis skulle med. När vi sedan satt oss i bilen kände jag irritationen sakta smälta. So what om hon aldrig hämtar eller skjutsar, det är ju hon som missar något. Jag hade bilen full av svettiga volleybollspelande tonåringar igen, pratandes, skrattandes och tjoandes. Jag får en extra halvtimme med fem riktigt schyssta ungar. Jag får höra om allt som har hänt med alla och varför. Jag vann! Mitt glas är så fullt att det skvalpar över.

och så blev det helg igen…

Solen skiner och det är riktigt varmt. Det är nästan så man inte vågar säga det högt, då kanske värmen försvinner. Dagen har gått i ett flygande fläng utan något speciellt på agendan mer än lite springning, läxläsning och skolförberedelser. Och nu har dagen nästan passerat.

Jag inledde morgonen med sovmorgon till 7.30, bagelochsyltfrulle och sedan knöt jag på mig skorna. Det var dags för 23 km löpning i morgonsol och jakt på spunk. Det var otroligt vackert ute i morse, skogen var alldeles kvittrig, Lake Sammamish låg blank och när jag sprang sista biten över bron hem så cirklulerade det en vithövdad örn över mig. Skogen var kall och därför drog jag mig ner mot strandkanten. Shorts och linne, vätskebälte och solbrillor, tidig förmiddag 21 april. Underbart men lite kyligt. Ett tag trodde jag att spunket hade återkommit, 18 km och benen var riktigt fina. Men… inget riktigt spunk i flåset och den tanken hade försvunnit vid 23km. Dessutom visste jag att jag tog det sista kaffet till frukosten och hade detta i bakhuvudet under hela rundan. Skulle jag helt enkelt springa förbi affären och köpa ett paket och sedan springa hem sista 4-5 km med kaffe i handen? Jag chansade på att Brjann hade köpt kaffe efter sin Triträning. Fel, fel, fel!!!

Dusch och lunchdags. Vi valde indisk buffet till lunch och vissa drack mer vatten än andra. Alla kände sig nöjda, Johanna fick sin dos av spicy och Sofia likaså och drack litervis med vatten till. Caroline har en grymt täppt näsa och har därför ingen smak, hetheten drabbade liksom inte henne. Vi täckte nog alla rätter på buffen inklusive något sunkigt friterat. Jag förbarmade mig över något som smakade cykelslang och såg ut som en friterad nyckelknippa. Inte det bästa jag ätit. Jag måste komma ihåg att fråga min indiska kompis Mini vad det kan ha varit. Efter det körde vi hem taklöst och sjöng för full hals. Tänk vad lite sol kan göra.

Och detta sjöng barnen på vägen hem, ordagrant och högt… Barnvänligt eller inte… vi gillar alla Wyclef Jean.

Kaffeinköp och snabbt hem! Kraftig huvudvärk och skakningar. Kaffe ute och sedan en liten vila som började på en dyna på trappan och sol på snoken och slutade i soffan med isländsk yllefilt. Underbart. Barnen bestämde sig för att rycka ogräs och snygga till på baksidan. Without being asked! Dra mig baklänges. Tre timmars jobb och sol på näsan.

Nu börjar solen gå ner och yardwaste tunnan är nästan full av maskrosor. I mitt glas finns lite Zinfandel och på grillen ligger något köttaktigt. Frökenväskan är packad till morgondagen, näsan har några nya fräknar och Norah Jones sjunger stilla i köket. Cheers och happy spring!

 

IMG_1570

Spunkbrist

Jag har tappat spunket. Efter förra veckans BEAST adventure race var spunket på topp, förkylningen fanns där men lutade sig tillbaka under ett par dagar. Flåset var dåligt men humöret var på topp. Flåset är fortfarande vinthundsliknanade och nu har även humöret stappat stinget. 17 dagar kvar till startskottet och jag är tveksam till att jag kommer att stå där. Känner mig i ofas, ur form och spunklös trots att jag har tränat mer än någonsin. Jag hoppas att jag ska kunna reparera spunket nästa vecka. Jag tror nämligen att en timmes boxning skulle göra susen. (Boxningen är ett minne blott. Combatträningen har upphört på klubben och det är mycket möjligt därför spunket har försvunnit.) Blir man riktigt trött i armarna och överkroppen så funderar man inte lika mycket på vad benen i slutändan gör och då springer man bara. Vi får se vad som händer… Jag ska jobba på ett reparera spunket.

Här hemma är det lite sjukstuga. Den ena efter den andra tar några dagar hemma från skolan. Feber och snuva, halsont och hosta. Lite trist när solen äntligen har tittat fram. Mornarna är kyliga men under dagen tittar solen fram och värmer upp. Magnoliorna har nästan blommat ut, körsbärsträdens blommor ligger som snö på marken och solen värmer framåt kvällskvisten. Med en dunjacka på så är kaffet riktigt njutbart på trappan. Det finns hopp om att det blir vår och sommar i år också. Med eller utan spunk.

Sofia har fyllt 11, dubbeletta

En ny vecka, måndag igen. Igår firade vi en 11-åring. Vår sista 11-åring. Det var kläder och en klassisk popcornmaskin som stod på önskelistan. När vi såg den stora damen knalla iväg med sina nya jeans och sin nya kofta såg hon helt plötsligt mycket äldre ut. Hon måste ha vuxit minst 3 år över en natt.

IMG_9085IMG_1580

Hur gick det till? För bara ett par år sedan kom hon, 18 dagar efter utsatt tid. Tredje barnet på 3,5 år. Det yngsta av tre små troll. Och nu med huvudet lutat över sin IPhone, inslurpande sina nudlar på favoritrestaurangen fyller hon 11. Det gick fort.

Idag skiner solen igen och jag fick precis besök av en kolibri utanför köksfönstret. Det verkar som om våren faktiskt är här och jag hoppas att den stannar ett tag. Bullarna blir precis klara i ugnen och kaffet är varmt i koppen. Jag tror att jag ska sätta på mig dunjackan och sätta mig ute i värmen.

Vad hände med döden?

Jag var såg något som jag tyckte var aningen märkligt häromdagen. Jag var redo att svänga vänster vid en korsning och blev stoppad av en polismotorcykel som spärrade av hela korsningen. När han stannat alla kom en karavan bestående av två blinkande polismotorcyklar, en begravningsbil och ca tio bilar med svartklädda sörjande efter. Sista bilen var en svart stilig Lincoln med en välklädd man i kostym och varningsblinkers på. Jag måste erkänna att jag blev tagen av stundens allvar och höjde blicken mot skyn en aning. Det gick fort förbi och allt blev som vanligt igen. Men ändå inte. Jsag är ju en aningen blödig och fick en klump i halsen. Döden passerade en vanlig onsdag. När jag var på väg att hämta Sofia i skolan. 

Idag funderade jag på det här med döden och insåg att det är allmänt lite död i Washington. Jag är fullkomligt övertygad om att det dör lika många här som någon annanstans men vi är (knock on wood) och har varit lyckligt omedvetna om allvaret omkring oss. Vår umgängeskrets är aningen inskränkt och i allra högsta grad levande. Jag bläddrar i tidningen här och inser att det är många minnesord men att jag tack och lov inte känner någon. 

Hemma i Sverige dog folk som flugor. Dagligen kunde jag se bilar stämningsfullt passera med vackra kistor och diskreta gardiner. Och mer eller mindre varje vecka var det namn i tidningen jag kände igen. När jag cyklade genom kyrkogården (vilket faktiskt hände ofta) var det ofta vackra och färska blommor som prydde nygrävda gravar. Dessutom jobbade jag i en kyrka där det var begravningar mer eller mindre varje vecka. Vackra och minnesvärda tillställningar med fin musik och trevliga och professionella människor. Vackert och minnesvärt. Här är det dåligt med kyrkogårdar och gravar. När jag tänker efter kan jag faktiskt bara minnas att jag sett två kyrkogårdar. Däremot tror jag att jag dagligen passerar ca 15 kyrkor av olika kvalisorter och kvaliteter. Och jag som ändå trodde att kyrkor och kyrkogårdar hörde ihop, en aning i alla fall. Men det känns ju lite så som att kyrkan har en annan funktion här, men det är nog ett helt annat inlägg?!

Under några år, 89-91, besökte jag North Carolina mycket. Där var det mycket som kretsade kring döden. Döden är stor i södern. Det är en stor business. Folk dör, och de dör rejält. Det var stora kyrkogårdar och minneslundar, stora blomsteruppsättningar under skuggiga partytält, drive-in byråer som visade kroppen en sista gång, likvakor med god mat, gudtjänster med musik och mycket annat levande… Det var helt enkelt mycket av allt.

Jag kan bara lyckligt konstatera att alla omkring oss är riktigt levande och det är vi glada för. Men vad händer med folk som dör i Washington? Det är nog värt att undersöka.

Det här måste vi göra om

Onsdag eftermiddag och jag hänger upp cykeln på bilen och packar in vattenryggan i bak. På väg förbi Redmond vänder jag för att hämta ett par regnbyxor. Inte för att ha att tävla i utan inser att jag kommer att bli dyngsur när jag ska packa ur bilen innan tävlingen. Hämtar upp Anna och nu bär det av. Vi fastnar en aning i trafiken, äter lite i bilen och nervositeten hopar sig. Vad sjutton har vi gett oss in i. Vi är påväg mot vårt första Adventure Race, orientering, terrängcykling och terränglöpning i mörker.

Vi kommer fram i ösregn. Det häller ner och sammanbitna män cyklar omkring med lysen på hjälmarna nästan helt oberörda av regnet. Vi checkar in, packar av cyklarna och står redo. Det enda damlaget och folk skrattar lite när de hört vårt namn, Team Totallylost. Det är en samling seriösa män och ett fåtal kvinnor. Rejäla lampor på hjälmarna, mörka kläder, bästa skorna, karthållare, proffskompass. Vi hittar några personer att fråga och prata med. En snäll man berättar detaljrikt om hur det går till, han nar varit med en 7-8 tävlingar. Han har helt räknat bort oss som konkurrerande lag och ger många bra tips.

Starten går och det är en liten löploop i parken för att separera alla. Vi kastar oss upp på cyklarna och drar iväg. Vi tar kontroll efter kontroll och det börjar gå riktigt bra. Vi har ett antal lag framför oss men lyckas dra iväg och lämna en hel del bakom oss också. Vi lär oss snabbt att man inte delar med sig med info. Det är tävling och männen som tävlar är inte sugna på att hjälpa till. Ha, då kommer de inte få någon hjälp av oss heller. Anna är en supernavigator, hon är spot on hela tiden och släpper inte kartan med blicken. Första cykelloopen går fort, riktigt fort! Vi cyklar bra. Det går så fort att tårarna rinner i ögonen. Rötter, stenar, hela träd ligger på stigarna och det gäller att hålla tungan rätt i munnen. Fladdermössen hänger ovanför våra huvuden. Vi checkar in för att klättra till fots upp för något som känns som Kebenekajse men glömmer för ett ögonblick att det är tävling och börjar prata med funtionären. Han uppmanar oss att springa iväg med ett skratt. Vi äter lite när vi går, dricker från våra otroligt snygga rosa och lila ryggor. Vi var absolut de enda med glada ryggsäckar. Det är kolsvart och utan pannlamporna hade vi varit rökta. Skogen är riktigt tät och stigarna försvinner på sina håll, brännässlorna tätnar och vi drar upp tempot en aning. Mitt framför fötterna skrämmer vi upp något som vi identifierade som en pungråtta.

Vi går länge, småspringer när vi kan. Det går rakt uppför och jag flåsar som en blåsbälg. Kompassen sitter som gjuten i handen och det känns som om jag vill veta att vi går åt rätt håll. Vi går rätt, vi tar våra kontroller och vi är i konstant rörelse. Vi får lite fart igen och springer på innan vi kommer tillbaka för att cykla sista biten. Sista cyklingen går som en dans, vi börjar veta hur kontrollerna hänger och känner närheten till slutet. Det är äntligen över, trodde vi. Vi kommer inracande mot mål för att få reda på att det är ett överraskningsmoment. Minnesnavigering. Vi får snabbt titta på en dator och memorera 3 kontroller på kartan och vi rusar iväg igen.

Vi är klara! Skålar i Cola och känner oss riktigt nöjda. Och jag måste säga att det är några förvånade ansikten vid målgången. Inte många hade räknat med att Team Totallylost med de färgglada ryggsäckarna och med reflexvästar skulle komma in så snabbt i mål. 2 och en halv timmes jobb, 13 kontroller på cykel och 5 till fots. Eller som Anna sa, det här var ju ett schysst långpass en onsdagkväll.

IMG_1574IMG_1577

Tävlingsdags

Imorgon ska jag och en kompis ut i skogen och tävla. Med livet som insats. Eller inte riktigt. Vi ska i alla fall cykla och springa i skogen i mörker med pannlampa på. Men jag är redan nu riktigt uppjagad. Tänk om vi inte hittar hem, hittar tillbaka till bilen. Tänk om någon av oss får punka. Tänk om vi inte hittar våra kontrollpunkter. Tänk om… Jag skriver en rapport framåt helgen om jag hittar hem. Och jag ska försöka komma ihåg att skaffa bildbevis. Bara att få med sig alla grejer är en bedrift. Fällknivar, cykelslang och luft på burk, kartfickor, pennor, pannlampor, mat, vatten i ryggsäcksbälg, hjälm… och cykel bak på bilen med lysen och sadelväska. Pust.

Påsken har varit något annorlunda. Inte så sillig som den brukar vara. Vi har varit bortbjudna på flera olika håll och haft jättetrevligt. Påskafton tillbringades på annan ort, i Tacoma, i en volleybollhall fylld till bristningsgränsen. Resultatet blev lite si och så. Det är inget fel på kämparandan. Påskäggen som var omsorgsfullt fyllda sparde vi till påskdagen, helt enkelt för att vi inte var hemma en sekund tidigare.

Under påsken kom solen fram och regnmolnen fick konkurrens på väderkartan. Igår var det så varmt att det var shorts och linne väder. Jag passerade termometern längs Lake Sammamish före lunch så var den redan uppe i 65f. Otroligt skönt! Det finns hopp om lite vår. Det ploppar upp folk med hunder, barn som cyklar och halvunga människor på skateboards lite här och var. Alla verkar ha legat i ide.

Håll tummarna att Team Totallylost hittar alla kontroller och stigar i morgon kväll. Och inte kommer sist i mål.

Så stilla som vi bara kan

Så stilla man bara kan vara, så stilla är vi idag. Långfredag. Det var faktiskt så att vi var tvungna att vara extra tysta och stilla när vi var hos morfar och mormor när vi var små. Det spelades psalmer på radion och vi höll oss ute i parken med yxa och glasflaskor fulla med saft. Jag tror att det var under påsken Gratallen kom till. En gran som blev en tall och vi trodde att vi hade skapat en ny trädart. Långfredagen är ju ändå en dag präglad av sorg och smärta. Men inte här i USA. Här är det en vanlig arbetsdag, en vanlig fredag, slutet på veckan och happy hour. Det känns ju inte helt rätt. Vi gör vårt bästa för att hålla oss hemma och kurerar våra förkylningar samtidigt. Påskafton är ju också en helt vanlig lördag. Imorgon blir det ingen påsklunch eller påsktårta med gula marsipankycklingar utan volleyboll turnering i Tacoma. Jag röstar ändå på  marsipankycklingarna. Även om jag inte tycker om marspian.

Kvällen igår slutade med stora tårar. Tjejerna och jag tittade på film. Jag valde film och då blev det som det blev. Vi har inte direkt några restriktioner vad gäller film och tv, vi kan ibland göra lite rekommendationer. Ofta är de inte intresserade av att se ohyggliga saker utan här är det mest romantiska komedier som går hem. Är något för läskigt brukar de yngre stänga av tvn, så enkelt är det. Igår såg vi Sarahs key, en film baserad på en bestseller som både Johanna och jag har läst för ett par år sedan. Boken utspelar sig växelvis i nutid och under andra världskriget. Alla var helt tagna av delar av filmen. Vi konstaterade till och med att vi varit på vissa platser. Vi har glada minnen både från Paris och från Omaha beach vid kanalkusten. Mycket glada minnen faktiskt. I filmen var det inget som var glatt.

Det blev lite för mycket. Allt detta hemska har ju hänt och vad är värre än saker man inte kan ändra och göra om. Historen suger som vissa uttryckte det. Jag vet att jag kände ungefär likadant när jag läste en bok om atombomberna över Japan. Jag var 11 år och var hemma från skolan för att jag var förkyld. Jag var tillslut hemma en extra dag för att historien var så förfärlig och jag grät i flera dagar. Nu hoppas jag att tårarna har lagt sig här.

Saker du hittar i din bil när du tror att den är tom

Igår hade vi en tid hos vår lokala bilhandlare för att värdera en av våra bilar. De hade ringt och ringt i månader för att de ville ha in bilen och såklart sälja oss en ny. Vi åkte dit och visste att det skulle ta tid, det skulle skickas papper över bordet med siffror, vi skulle skaka på huvudet och skicka tillbaka pappret och efter ett tag åka hem. Vi hade ju inte alls tänkt sälja bilen om vi inte fick en ny för samma pengar. Det blev tvärnit direkt. Jag satte mig på tvären. Jag ville inte byta om jag inte fick en hybrid igen. Förra bilen jag hade drog en gallon milen och jag tankade varannan dag. Nu kör jag en stor bil som drar helt ok och som är knäpp tyst.  Hybriderna tillverkas fram till och med i år. Det fanns 34 st i hela USA och det fanns 2 i Seattleområdet men dessa två var vita. (Vi läste på innan vi åkte dit.) Vitt funkar inte! Det fanns ännu färre begagnade av den sorten vi har. De ville ha in den och sätta den på auktion och på så sätt locka ännu fler köpare. Ibland vet man inte hur de tänker riktigt. Bilhandlarna här verkar tänka på sitt eget lilla sätt. Enligt dem satt vi på en guldgruva. På en timme blev vi erbjudna kaffe och munkar fem gånger.

Till slut orkade vi inte lyssna till smörandet och åkte hem. De fortsatte ringa. Vi åkte iväg och tittade på några andra bilar. Vi vet ju vad vill ha. Vi började fundera på att köpa en något äldre bil och hittade några riktiga guldkorn. En Range Rover 09 som var extrautrustad och tidigare ägd av en football spelare. En trevlig X5 som hade riktigt feta däck men Brjann konstaterade att jag antagligen skulle bli av med kortet om jag körde den. Brjann smög runt på Audi och slängde långa blickar. Där sa jag nej. Q7 är en riktigt fin bil man inte gjord för en familj med tre tonårsbarn. Problemet med tre barnstolar som vi hade för 10 år sedan har vänt till att bli ett annat problem. Ingen vill sitta 5 timmar på ett säte som egentligen är ett uppfällt armstöd. Nu måste 5 vuxna kunna sitta bekvämt i bilen och helst ska den också ta rejält med packning och ett par extra tonårsbarn.  Det lutade länge åt att vi skulle återgå till BMW och vi satt länge i baksätet. Jag försökte trösta en allt gråare Brjann med att det kanske är sista gången vi köper en stor bil, snart har alla körkort. Då blev det mera skräck i blicken och Brjann började prata Hummer och kraftig plåt.

Sen åkte vi och handlade sparris och biff. Då ringde de igen. Och nu skrattade vi bara. De plockade bort tusen dollar efter tusen dollar och vi pratade svenska mellan tusenlapparna. Nu blev vi nöjda och Brjann släppte av mig och åkte vidare.

Två timmar senare kom han hem i en lånebil och med en stor plastpåse i handen. Vår nya bil skeppas hit från någon annan stat. Och vi känner oss riktigt nöjda. Mindre pengar varje månad och en ny Tahoe hybrid. Och jag insisterade på att att den inte skulle vara vit eller röd så det blev en svart igen. Barnen godkände och konstaterade att vi aldrig skulle våga komma hem med en mindre bil än den vi har.

Brjann hade alla mina viktigaste ägodelar i stor plaståse när han kom hem, och jag som trodde bilen var tom.

IMG_1560

Pennor, läppglans, krämtuber, hörlurar, extra skor, cykelskor, åksjuketabletter, epipens, huvudvärkstabletter, plåster, stressboll, filmer, usb-uttag, sporttejp, kartor, rengöringsdukar, pappersrulle, extra volleyboll byxor till Johanna… och en låda vatten. Konstigt nog ingen pocketbok?