Lektion nummer två och inga större missöden. Poolvatten smakar inte så illa längre och vattnet verkar vara välklorerat med tanke på att jag under helgen som passerat hunnit svälja en hel del utan efterföljande problem. Tack och lov så simmar jag i en av de något kyliga poolerna med banor och inte den av små barn uppvärmda familjepoolen. Det enda problemet är egentligen två blåsor, en på vardera stortån. Nu tänker ni så det knankar, simmar jag redan så fort att jag får fartblåsor på tårna? Nej, inte direkt. Jag tar mig fram med hjälp av fenor för att kunna koncentrera mig på att andas och fenorna klämmer på sidan av tårna. Annars går det bra. Ganska i alla fall. Jag har levt nästan 40 år utan att kunna crawla och nu ska jag lära mig fortare än kvickt, helst igår, men det kommer. Jag har fått en ny läxa i form av andas, vifta med armarna i takt och göra Esther Williams liknande övningar på 4 meters sidan av poolen med armarna i luften och fenorna rakt ner mot botten fladdrandes som en liten kollibri. Jag tror att jag ska införskaffa en blomprydd badmössa så jag matchar mina övningar. Mormor hade en snygg som var prydd av vita fina margueriter. Det skulle vara något det. Den som ändå hade nöjt sig med att guppa fram simmandes bröstsim. Det är helt grymt det här, det är inte varje dag man gör något som man absolut inte har talang för. Jag tänkte skolka idag, jag hade en flyktplan helt uttänkt i huvudet. Jag springer hellre 30 km än simmar 30 minuter. Men varje dag ska man göra något som skrämmer en. Om jag ändå hade varit rädd för spindlar.
Month: May 2012
Någon sjöjungfru kommer jag aldrig att bli
Idag har jag simmat med en coach. På kanten. Av bassängen. Jag bubblade och hostade en aning, lite diskret såklart. Lite pinsamt var det.
En liten återblick… Jag kan simma bröstssim, riktigt fint och snabbt. Men jag kan inte crawla. Har aldrig kunnat och hade på något sätt accepterat att jag skulle leva i en crawlfri värld. Brjann simmar som en gud, har alltid gjort och kommer alltid vinna min beundran när han andningsfritt glider längd efter längd i bassängen. Jag hade accepterat att leva utanför klubben av snabbsimmare. Idag gott folk, har jag tagit ett steg närmare klubben av coola simmare. Men det går sakta. Idag har det handlat om att simma med fenor och att andas. Uppenbarligen handlar det bara om att jag inte kan andas. Jag envisas med att andas under vattnet men annars är jag riktigt snabb. Fast det är ju svårt att vara snabb om man inte kan andas, då är man bara snabb i 10 sekunder ungefär. Sen blir det lite klurigt med seendet när syret tar slut. Simmössan satt som gjuten men glasögonen fick mina ögon att puta som Marty Feldmans. (Viket attans arv jag har fått. Tack mamma!) Coach Michael hämtade ett par proffs goggles till mig och sedan flöt det aningen bättre eftersom synen kom tillbaka. Om det bara hängde på synen…
Det går ju bra det här. Nu blir det våtdräkt och öppet vatten till helgen. Here I come Beaver Lake!
Hur god ser man ut på en löprunda?
Jag har fått många råd genom åren, vissa bra andra ganska dåliga. Idag fick ett tips från min allra bästa löparkompis Anna. Vi sprang genom skogen i utkanten av Redmond, mossan hänger längs trädstammarna, fåglarna kvittrar och det är färska spår på trailen. Det är djup och tät skog och det är otroligt vackert och grönt. På skyltarna vid infarten på parkeringen står det vänligt att man ska dela skogen med dess invånare, björnarna, pumorna och alla andra vilda djur. Vi har inte sett någon björn där tidigare och inte idag heller. Rådjuren brukar titta lite stillsamt och trött på oss och en och annan coyote smyger förbi ibland. Men vi är ju två tuffa, starka kvinnor med Camelbacks i vackra färger. Idag hade jag till och med min fickkniv i ryggan. (Den låg kvar sen förra veckans adventurerace.)
Av någon anledning så pratar vi alltid om bergslejon, ämnet kommer alltid upp när vi är en timme in i skogen. Det är väl så att vi båda har en underliggande skräck för köttätande djur. Vi sprang i alla fall längs stigen och hittade något som såg ut som hallon och som smakade riktigt gott. Precis då får jag veckans visdomsord serverat av Anna. Kommer det en björn så håll in magen så ser du inte lika god ut. Ja, så är det nog och så har jag ju min lilla fickkniv i ryggan för säkerhets skull.
Här ska simmas
Igår var jag så arg att det pyste ut från mina öron. Utan anledning sorgligt nog. Det var egentligen en riktigt bra dag. Jag hade förmånen att få åka på utflykt med Sofias kör. Hela vägen in till stan för konsert på Experience Music Project, Seattles coola musikmuseum. Det var en intensiv dag med en konsert mitt på dagen och oändligt tittande och spelande på instrument före och efter. Det innefattade också resa till och från stan i gul skolbuss, vilket alltid är lika spännande. Kokandet ur öronen försvann idag när jag plågade mig själv till 16 burpees på 60 sekunder. Då hade det pyst klart. Ofta hjälper det att springa men idag var det annat på schemat. Min kompis och jag älskar tävlingar. Innefattar träninspasset antal feet på versaclimbern eller antal push ups på tid så ökas prestationen kraftigt. Det blir helt plösligt på liv och död och ingen får komma i närheten av vår prestation. Ofta lyckas vi bra. Vi kämpar så vi ser stjärnor framför ögonen och får kraftig blodsmak. Det är det ju värt. Ibland är det skönt att vinna. Idag vann vi! Men vi vill ju inte skryta, så vi snackar inte så mycket om det.
Viktigast idag var att införskaffa en simmössa och ett par simglasögon. Jag är ingen simmare. Jag gillar inte vatten. Självklart kan jag simma. Bröstsim, med huvudet ovanför ytan. Jag kan inte crawla. Jag har försökt många gånger utan framgång. Det som händer är ofta att jag tappar andan, blir lite blålila och hänger på kanten av bassängen. och så börjar jag frysa och går till bubbelpoolen. Nu är det ingen återvändo. Jag ska bli en riktig simmare. Därför har jag köpt ett par simglasögon. För er som känner mig live så vet ni ju att jag har ganska utstående ögon. Det rimmar illa med simglasögon. Simglasögon på och jag blinkar inte. Jag känner mig som en giraff som tappar andan, en elefant som får en jordnöt i vrångstrupen. Vi får se hur det går i poolen? Vem behöver egentligen blinka när man simmar, det borde ju räcka att andas var tredje armtag?
Lite vårfeber
Det har varit en sällsamt långsam helg. Två vingskjutna tonåringar och en förkyld gör att alla sportsliga aktiviteter för de yngre i familjen står stilla. Brjann laddar och förbereder sig för sin halva Ironman, det är bara drygt en månad kvar. Jag känner en viss avundsjuka att han har något stort att ladda till. Eller egentligen inte avundsjuka, det låter ju lite galet, men jag kan säga att jag avundas honom som har sitt roliga kvar. Jag fick i alla fall äran att lufta honom i löparspåret 15 km långsamt.
Vi har haft en otroligt fin vecka med sol och varma vindar men idag verkar det ha vänt och regnet har åter förärat oss med sin närvaro. Men det är ju inte så illa, det är ju bra att känna på lite elände så att man får njuta ordentligt av de fina dagarna.
Jag tror att vi har fått lite vårfeber. Vi känner oss alla rätt färdiga med det här året, sommarlovet får gärna knacka på. Tråkigt nog har vi 5-6 veckor kvar innan vi får ta ledigt från skolan och det känns som en evighet. Vi är trötta på lunch i ziplocs, klockringningar vid 06.30, läxläsning och träningar efter skoltid. Vi vill gå barfota, sitta ute bland myggen och dricka kaffe och te fram till lunch, titta på film till midnatt och grilla sju dagar i vackan. Det kan inte vara bra för växande hjärnor och kroppar att sova lite, sitta i syrefattiga klassrum hela dagarna och vara uppe och göra läxor på kvällarna. Nu räknar vi dagarna…
Uppjagad och aningen uppskrämd
Idag var det dags för Totally Losts andra Adventure Race och denna gången drog vi oss upp mot Lynnwood. Trafiksituationen gjorde att bilturen drog ut på tiden men vi kom ju fram till slut. Ner med cyklarna, på med kläder, av med kläder, på toaletten, äta lite, lyssna lite, snacka lite med alla proffsen, kika lite på kartan. Det är mycket som händer stunden innan starten.
Och starten kom igång och vi sprang något fel men tog de tre kontrollerna som vi skulle ta till fots och kastade oss sedan på cyklarna. Alla långbenta proffsiga män älgade iväg framför oss. Vi hann också se något väldigt svart, kattliknande som ljudlöst försvann framför oss bland snåren. Vad det var vet vi inte riktigt. Nu var det 9 kontroller och ganska långa avstånd. Den här gången var det helt annorlunda mot förra tävlingen. Vi cyklade i trafik i bebygda områden och det gillade vi inte. Vi vill vara i skogen. Vi tog kontrollerna med viss möda, cyklade bort oss lite, fick lite panik, tappade kedjan och kom i alla fall tillslut till nästa incheckning.
Nu var det bana i skogen och vi skulle leta spelkort i mörkret. Pannlampa på och tungan rätt i munnen. Det blev lite fel här också, vi fick vända några gånger och leta band i skogen. En cykeltur till som faktiskt inte blev så lång för att vi nu igen hade koll på kartan och sedan incheckning igen och nu var det dags för orientering till fots i kolsvart mörker i skogen. Vår absoluta favorit! Nu blev det fart på damerna. Anna tog täten med kartan och jag stämplade de 5 kontrollerna. Incheckning igen och det visade sig att vi fick en ny karta och vi hade 5 nya kontroller att hämta. Nu blev det lite tidspress och vi sprang på i pannlampornas sken. Nu var det läge att springa in tid. Och äntligen kom vi fram och det var en hel del lag inne som åt och drack i pannlampornas sken. Men det kom också ett stort gäng efter oss.
Det var en aningen tung kväll för Totally Lost men vi lyckades antagligen springa in några placeringar. Nu håller vi tummarna och väntar in resultatet. Och laddar till nästa tävling…
Grattis Caroline!!
Solen börjar försvinna och läxböckerna har kommit fram, lite i sista minuten. Vi har precis avslutat söndagen med att äta en försenad princesstårta. Jag fick två marsipanlock levererade från Sverige idag så vi fixade snabbt en tårta. (TACK Stina!!) Caroline fyllde 13 igår! En lyckodag som blev en riktig otursdag.
Helgen var fullspäckad från början till slut. Triträning och simning lördag och söndag för Brjann, jobb på skolan för mig och dessutom konsert på skolan med hitflygna svenskar från Götebörg, volleyboll turnering för Johanna och viktig klättringstävling för Caroline. Och dessutom fördelsedag mitt i allt annat. Johanna har ju gjort illa sin handled och var på återbesök igår. Det blev ingen turnering för henne utan sovmorgon och ledig dag. Caroline gick glad i hågen upp tidigt på sin födelsedag. Vi var alla uppe och sjöng kl 6.30 lördag morgon innan alla for åt olika håll. Caroline checkade in på sin tävling på förmiddagen och hade sedan några timmar i isolering för att hon inte fick se väggarna innan tävlingen. När hon sedan värmde upp föll hon från några meter och landade med hälen ner i golvet med rakt ben och benet vek sig åt fel håll. Vi blev snabbt inringda och hittade henne med fyra något skärrade coacher med ispåsar på hela benet. En rödgråten Carro blev buren ut i bilen av tävlingens medics och vi for till akuten. Snabb röntgen och ganska positiva svar. Inget brutet men tillbaka efter helgen för MRI. Förhoppningsvis är inget mjukt av. Nu är det hel benskena, kryckor och absolut inget stödjande på det benet. Benet och foten är svullna, knät värker och allmäntillståndet är kasst. En ganska värdelös födelsedag!
Idag var hon i alla fall sugen på att gå till svenska skolan så jag packade in kryckor, barn och jobbväskor och åkte mot stan i solskenet. Efter halva dagen var det dags för konsert med inflygna Longkalsong från Göteborg. Vilket drag! Det eländiga benet blev bortglömt för 45 minuter och stora som små hade en riktigt trevlig dag.
På väg hem fastnade vi på 520 bron för att det var broöppning. Stålande sol, mängder av båtar och vackra berg. Det kunde faktiskt vara värre.
Nu har det hunnit bli kväll och vi har tagit igen lite av den misslyckade födelsedagen med grillning och tårta ute i solen.
Färdig men jag måste nog göra om det igen
Snabbresa till Vancouver, ett dygn i solsken och känslan att vi hamnat i en Europeisk storstad. Vi drog oss upp över gränsen under lördagen för att hämta ut nummerlappen i sista minuten. Expon var lite av en besvikelse, tråkiga utställare, inga prylar… men det är ju inte det som gör ett lopp.
Efter incheckning på våning 39 med balkong fick vi en kväll på stan. Barnen var uppriktigt chockade över antalet människor som såg knasiga ut och att alla rökte. Vancouver är uppenbarligen en betydligt hippare stad än Seattle. Vi kan också konstatera att fem personer i ett hotellrum med två små dubbelsängar börjar bli lite knepigt.
Raceday: Uppe med tuppen och kokar kaffe och äter frukost på rummet. Jag är heltäppt i näsan och det känns som om jag jag har sovit i något som jag är allergisk emot. Mögel? Brjann är snäll och skjutsar mig till starten så jag slapp ut i morgondimman och åka skytrain och buss. Det är något oorganiserat men vi är ju ändå i Canada, blink blink. Efter en tids väntan smäller startskottet och vi blir ivägsläppta i omgångar. Första 15-16 miles/25 km går det som en dans, jag håller igen farten och njuter av omgivningarna. Det är varmt, solen skiner och jag kan ärligt säga att jag inte varit så här varm sedan förra året när vi var i Sverige. Jag har sprungit 99% av mina rundor i duggregn och 5 grader. Nedförsbacke och jag inser att jag inte kan andas. Nedanför backen står Brjann och tjejerna och jag försöker prata. Tursamt nog har Brjann astmaspray i fickan som jag drar i mig och står stilla ett par minuter. Det verkar lösa sig. Joggar iväg och sippar Perpetuem med lattesmak. 2 miles/3km till och jag börjar nysa och händerna är fulla med blod. Toppen, näsblod. In till närmaste aid station, får bomull i näsan och ispack på pannan… tick tack, minuterna går. Springer vidare och benen känns konstiga. Gissar på att jag kommer 1 mile till sedan droppar det ur näsan. Dags för ett nytt stopp. Nu blir jag ordentligt uppsnyggad, avtvättad och avspolad och istoppad. Och får frågan om jag vill bli upphämtad för att åka till finishline. Du måste skoja. Jag sitter vid 20-21 miles, har 5-6 kvar och de undrar om jag vill åka. Jag har förlorat massor av tid men nog sjutton kan jag springa en timme till. Man har alltid lite kvar att ge.
Off we go… Stanely Park, seawall, klippvägg. Detta ska vara den vackraste vägen. Jag känner stark dödslängtan, det här måste vara väggen. Jag har nog aldrig hatat löpning så mycket som nu. Kraftiga och irrationella funderingar på att vända. Pang, benen krampar, vaderna närmare bestämt. Jag borde ju såklart haft salt med mig. Jag tittar sakta upp mot slutet, klippväggen ringlar sig bort och jag ser människor stora som myror längst bort. Vems idiotiska ide var det här? Jag ska aldrig mer springa ett maraton. 2 är fler än vad de allra flersta gör i livet. En stor och stolt vithövdad örn sitter vid strandkanten och tittar på mig som om jag är en idiot.
Jag kom till slut fram till stan och det börjar bli publik igen. Folk ropar mitt namn, kommenterar att jag ser stark ut och jag tittar mig omkring. Banan är full av människovrak, många släpar sig fram med ett leende. 400 meter kvar enligt min klocka men jag ser inte slutet och jag blir för en kort stund övertygad om att de har mätt banan fel. Men jag kom i mål och fick en flaska vatten i näven. Maten sög, det var allmänt rörigt men det var skönt att vara framme. Något besviken på tiden, eller rättare sagt jättebesviken. Jag borde sprungit snabbare men får ändå höra att det var långsamt för många i värmen och blåsten vid parken. Till och med kenyanerna var långsamma.
När jag sätter mig ner på trottoarkanten känner jag mig mest irriterad. Och jag vill åka hem.
Dagen efter och benen känns helt ok. Igår svor jag på att jag aldrig mer skulle springa ett maraton. Det är bara idioter som gör det. Det är plågsamt, det gör ont. Jag vet inte hur många halvmaror jag har betat av det senaste året. Det är inte ens i närheten jämförbart. Då är det bara att duscha och fortsätta med dagen. Efter 17-18 miles händer det något i kroppen, man tömms på allt. Och det händer konstigt nog inte när man gör långa träningsrundor.
Nu måste jag fundera ut vilken som blir min nästa mara. Kanske Portland till hösten…
Skor är viktigt!
Jag har planerat dåligt. Jag skulle ha sprungit in ett par nya skor. Igår blev det hål i mina skor jag planerat springa i på söndag. Nu är det försent att ta fram nästa par som ligger i kartongen och väntar på att användas. Fyndade på parkeingsplatsutförsäjlning på Brooks. Jag har precis varit där för att köpa ett par likadana skor som jag har. Fantasifullt. Sex par stumpor för samma pris som ett par nya Ghost. Har jag sagt att jag gillar Brooks. Jag gillar Brooks. Men en och annan katt bland hermelinerna som har glidit in. Men, nu får jag springa med håliga skor på söndag om jag inte ska våga mig på ett par som jag inte brukar springa långt i. Senaste inköpet är de svarta med grön sula, ett par Brooks Green Silence till ett pris mindre än en familjepizza med pepperoni en fredagkväll. Men favoriterna är nog i alla fall Brooks pure flow, de mörkrosa. Skor är viktigt!
Dan före dan före dopparedagen… tävlingsnerverna ligger på ytan och bubblar. Jag tror aldrig att jag varit nervös när jag sprungit tidigare, nu är jag nervös. Jag vet ju att jag kan springa ett maraton, jag har ju testat förr men mina egna förväntningar är bra mycket högre den här gången. Här är det ju inte frågan om att komma först utan att komma in i mål, top 7500 om man har tur, övre halvan. Och lite tur måste man ju få ha. Det gäller att ha distans till sig själv och inte låta livet tas över av springturer, skor och tidsur. Men livet är räddat och det kommer att finnas något annat att se fram emot på måndag. Problemet är att oavsett vilket lopp som är planerat så laddar man och står på startlinjen när skottet går, snabb eller långsam spelar ingen roll. Det känns alltid finemang när man korsar mållinjen aningen tårögd, dricker en halv liter vatten och hungrigt slukar en banan eller en pizzabit. Resten av dagen känner man sig rätt nöjd. Sedan vaknar man dagen efter och undrar vad som ska hända nu? Det är bara tomt, det finns inget att se fram emot, inget att träna för eller ladda mot. Jag trodde att jag skulle glida runt i ett sus efter Portland Marathon med en nöjd känsla i maggropen och en tillfredställelse som skulle vara i månader. Ett par dagar efter, precis när det börjar bli aningen svårt att gå för fort nerför trappan, när stelheten och den begynnande artrosen sätter in, då kommer också funderingarna om meningen med resten av livet. Är det slut nu? Vad ska jag nu ladda för? Allt det glamorösa, glittret och fotoblixtrarna är ett kort minne omslutet av en silvrig värmefilt som ligger hopknölad i garaget. Nu gäller det att planera. Ta sig ur det mörka hålet.
Men lyckat nog så har jag redan en plan! Jag har föregått tristessen och de stela artrosknäna. Jag har exakt 11 dagars vila till cykeln och trailskorna ska putsas och hängas upp på Thulen bakpå bilen. Anna och jag ska jobba på vår ranking. Vi har fått våra resultat från vårt april race och nu ni, nu blir det åka av med pannlamporna på hjälmarna. Håll i hatten! Mot nya höjder!
charlottebrekkan.com 