Jag har planerat dåligt. Jag skulle ha sprungit in ett par nya skor. Igår blev det hål i mina skor jag planerat springa i på söndag. Nu är det försent att ta fram nästa par som ligger i kartongen och väntar på att användas. Fyndade på parkeingsplatsutförsäjlning på Brooks. Jag har precis varit där för att köpa ett par likadana skor som jag har. Fantasifullt. Sex par stumpor för samma pris som ett par nya Ghost. Har jag sagt att jag gillar Brooks. Jag gillar Brooks. Men en och annan katt bland hermelinerna som har glidit in. Men, nu får jag springa med håliga skor på söndag om jag inte ska våga mig på ett par som jag inte brukar springa långt i. Senaste inköpet är de svarta med grön sula, ett par Brooks Green Silence till ett pris mindre än en familjepizza med pepperoni en fredagkväll. Men favoriterna är nog i alla fall Brooks pure flow, de mörkrosa. Skor är viktigt!

Dan före dan före dopparedagen… tävlingsnerverna ligger på ytan och bubblar. Jag tror aldrig att jag varit nervös när jag sprungit tidigare, nu är jag nervös. Jag vet ju att jag kan springa ett maraton, jag har ju testat förr men mina egna förväntningar är bra mycket högre den här gången. Här är det ju inte frågan om att komma först utan att komma in i mål, top 7500 om man har tur, övre halvan. Och lite tur måste man ju få ha. Det gäller att ha distans till sig själv och inte låta livet tas över av springturer, skor och tidsur. Men livet är räddat och det kommer att finnas något annat att se fram emot på måndag. Problemet är att oavsett vilket lopp som är planerat så laddar man och står på startlinjen när skottet går, snabb eller långsam spelar ingen roll. Det känns alltid finemang när man korsar mållinjen aningen tårögd, dricker en halv liter vatten och hungrigt slukar en banan eller en pizzabit. Resten av dagen känner man sig rätt nöjd. Sedan vaknar man dagen efter och undrar vad som ska hända nu? Det är bara tomt, det finns inget att se fram emot, inget att träna för eller ladda mot. Jag trodde att jag skulle glida runt i ett sus efter Portland Marathon med en nöjd känsla i maggropen och en tillfredställelse som skulle vara i månader. Ett par dagar efter, precis när det börjar bli aningen svårt att gå för fort nerför trappan, när stelheten och den begynnande artrosen sätter in, då kommer också funderingarna om meningen med resten av livet. Är det slut nu? Vad ska jag nu ladda för? Allt det glamorösa, glittret och fotoblixtrarna är ett kort minne omslutet av en silvrig värmefilt som ligger hopknölad i garaget. Nu gäller det att planera. Ta sig ur det mörka hålet.

Men lyckat nog så har jag redan en plan! Jag har föregått tristessen och de stela artrosknäna. Jag har exakt 11 dagars vila till cykeln och trailskorna ska putsas och hängas upp på Thulen bakpå bilen. Anna och jag ska jobba på vår ranking. Vi har fått våra resultat från vårt april race och nu ni, nu blir det åka av med pannlamporna på hjälmarna. Håll i hatten!  Mot nya höjder!