Idag har jag simmat med en coach. På kanten. Av bassängen. Jag bubblade och hostade en aning, lite diskret såklart. Lite pinsamt var det.

En liten återblick… Jag kan simma bröstssim, riktigt fint och snabbt. Men jag kan inte crawla. Har aldrig kunnat och hade på något sätt accepterat att jag skulle leva i en crawlfri värld. Brjann simmar som en gud, har alltid gjort och kommer alltid vinna min beundran när han andningsfritt glider längd efter längd i bassängen. Jag hade accepterat att leva utanför klubben av snabbsimmare. Idag gott folk, har jag tagit ett steg närmare klubben av coola simmare. Men det går sakta. Idag har det handlat om att simma med fenor och att andas. Uppenbarligen handlar det bara om att jag inte kan andas. Jag envisas med att andas under vattnet men annars är jag riktigt snabb. Fast det är ju svårt att vara snabb om man inte kan andas, då är man bara snabb i 10 sekunder ungefär. Sen blir det lite klurigt med seendet när syret tar slut. Simmössan satt som gjuten men glasögonen fick mina ögon att puta som Marty Feldmans. (Viket attans arv jag har fått. Tack mamma!) Coach Michael hämtade ett par proffs goggles till mig och sedan flöt det aningen bättre eftersom synen kom tillbaka. Om det bara hängde på synen…

Det går ju bra det här. Nu blir det våtdräkt och öppet vatten till helgen. Here I come Beaver Lake!

Jag har fått många råd genom åren, vissa bra andra ganska dåliga. Idag fick ett tips från min allra bästa löparkompis Anna. Vi sprang genom skogen i utkanten av Redmond, mossan hänger längs trädstammarna, fåglarna kvittrar och det är färska spår på trailen. Det är djup och tät skog och det är otroligt vackert och grönt. På skyltarna vid infarten på parkeringen står det vänligt att man ska dela skogen med dess invånare, björnarna, pumorna och alla andra vilda djur. Vi har inte sett någon björn där tidigare och inte idag heller. Rådjuren brukar titta lite stillsamt och trött på oss och en och annan coyote smyger förbi ibland. Men vi är ju två tuffa, starka kvinnor med Camelbacks i vackra färger. Idag hade jag till och med min fickkniv i ryggan. (Den låg kvar sen förra veckans adventurerace.)

Av någon anledning så pratar vi alltid om bergslejon, ämnet kommer alltid upp när vi är en timme in i skogen. Det är väl så att vi båda har en underliggande skräck för köttätande djur. Vi sprang i alla fall längs stigen och hittade något som såg ut som hallon och som smakade riktigt gott. Precis då får jag veckans visdomsord serverat av Anna. Kommer det en björn så håll in magen så ser du inte lika god ut. Ja, så är det nog och så har jag ju min lilla fickkniv i ryggan för säkerhets skull.