Äventyr nummer 3… nu börjar det gå snabbt

Helt plötsligt var det den 28 juni och dags för mitt skräckrace. Min racepartner Anna behövde stå över det här racet så Totally Lost fick vila den här gången. Till min stora skräck och förtjusning så blev jag medvärvad i de coola killarnas lag för några veckor sedan. Killarna som rest hela jorden runt och tävlat i veckolånga äventyr, blivit bitna av spindlar och ormar i djungeln, kört vansinnesfärder nedför floder i andra världsdelar, vadat i lera bärandes på 80kg båt på ena axeln och en cykel på den andra. Idag bildade vi ett team, jag och de tre rutinerade unga männen. Jag måste erkänna att jag sovit dåligt flera dagar för jag varit så nervös.

Killarna började med att knorra lite över min utrustning, min cykel var inte tillräckligt snabb. Jag körde slicks på min mnt idag så nog gick det hyfsat fort ändå. De hade med sig en extra road cykel till mig men jag valde att cykla på min Marin och tänkte att jag får trampa så benen glöder. Idag kunde jag koncentrera mig på att ta mig framåt, jag hade ingen kartläsning att tänka på och inte heller behövde jag jaga kontroller. Killarna var noga sammanjobbade och jag behövde bara haka på.

Vi började med paddling i Lake Washington och det gick finfint. Jag måste erkänna att jag inte har paddlat ordentligt på säkert 20 år. Grabbarna hade en dubbelpaddel med till mig så det var bara att köra. Innan sista kontrollen hade vi en stor vidhövdad örn framför kanoten. Han satt på en uppstickande pinne 7-8 meter framför mig bland näckrosorna och lyfte sedan helt tyst och flög i cirklar runt oss. Otroligt maffigt!

Nu fick vi vänta och vänta innan nästa del var klar. Det regnade lite och blev lite kyligt. Det blev fördröjning för att kartorna inte var klara. När vi äntligen kom iväg hade det redan hunnit bli mörkt och pannlamporna lyste i mörkret och cykellysena blinkade rött. Det blev en tung början på cyklingen. Det började med att vi fick vid flera tillfällen hoppa av och bära cyklarna upp för trappor och branta uppförsbackar. Jag började ångra mitt beslut att köra på min cykel som är betydligt tyngre än en road. Vi cyklade på länge och tog våra kontroller. Nu var det kolsvart och vi befann oss helt plötsligt i Magnusson Park och fick en ny karta i handen. Nya kontroller och nu till fots. Vi tog oss snabbt fram och över en hel del staket och annat stickigt och blött. En timme kändes som 5 minuter och vi höll ett stadigt löptempo. På cyklarna igen och nya kontroller. Nu gick det fort, ena sekunden klättrade vi i backar som kändes som de aldrig skulle ta slut och andra sekunden gick det så vansinningt fort utför. Min cykel har aldrig rullat så fort. Det var länge sedan jag var så koncentrerad och jag måste erkänna, aningen rädd. Och vi kom i mål och hela kvällen hade passerat och det var nästan natt. Vi kom in som första mixade lag, minuten efter proffsen med matchande dräkter med reklam på. Mina lagmedlemmar verkade vara nöjda med placeringen och vi utväxlade höga femmor och ryggdunk samtidigt som vi åt lite och snackade lite med de andra. Sedan hakade vi upp cyklarna på bilen och drog oss hem efter en lång kväll och jag fick löftet om att jag fick haka på grabbarna när jag ville.

Vilken prövning… och jag tror att jag nu kan börja kalla mig en adventure racer. Nu sitter jag här 01.30, mitt i natten efter ett försök till att sova. Jag är helpumpad med koffein eftersom jag hade blandat specialdryck i vätskeryggan. Jag höll tempot så vätskan funkade och den verkar fortfarande funka eftersom jag är pigg som en lärka.

Mer än kul, mer än jobbigt, mer än häftigt, mer än maffigt. Och inga bilder den här gången men jag har en känsla att jag kommer att göra detta igen…

13 miles, new playlist and sunshine

After a really slow morning drinking too much coffee, a few phone calls and lots of newspaper reading I decided to go for a short run. I have a sinus infection that really likes me and wants to stick around forever. My head feels like it’s wrapped up in bubble wrap and I swore that my eyes almost popped out a couple of days ago. I got some wonder meds from my excellent doctor a couple of days ago and I think I can see the light on the other side, the end of the tunnel. This stuff is so good I think I will grow chest hair and a beard, but it is totally worth it!

Put my shoes on and took off. My plan was to run to Bridal Trails and back, easy 4 miles just to get some air. Well I am back, two hours and around 13 miles later. What a beautiful day! Fluffy clouds and squirrels. 

Great music in my ears for a change, I didn’t want to hear my own heavy breathing.

Mile 0.75 – Almost hit by a gospel guy in a white minivan on 132nd. He didn’t see me, I didn’t see him. Not even a bruise, we exchanged smiles, thumbs up and went in different directions. I realized that I left my RoadID at home, my running buddy. After a little incident last year, waking up in a ditch in Bridal Trails, I promised myself to always wear a RoadID. Forgot it today and happy that the car missed me. Seize the day and Highway man – Hoffmaestro

Mile 1.25, passing the scary Pitbull house (mud pit), still on 132nd. I am so sure that those two dogs will chew thru the fence one day. Oh Boy – Miss Li

IMG_1757

Mile 1.75. Waiting at the traffic light and started to chat with a woman in a wheelchair. Gave her a push to Great Clips for a haircut. One leg and one arm, felt like she would roll around in circles and needed some help. And I am complaining about a tiny sinus problem. Suck it up! This is the day for a long run! Decided to run to the lake and back. Take on me – A-HA, Paradise City – Guns N’Roses, The boys of summer – Don Henley (The boys of summer must be the best runningsong ever)

Mile 2.25. Downhill, passing lots and lots of flowers and bushes (Ölandstok and Clivia in Swedish) and a guy in a dark blue Chrysler convertible waves. Have no clue who he was. But Hi back! I’m a believer – Smash Mouth

Passing Microsoft campus and getting closer to Idylwood Park. Met the very old ultra running spandex guy at Idylwood, haven’t seen him for long time. He looked the same in his spandex. Left my sunglasses on when we said hi, didn’t want to lose my cool ;)  Ma direction – Sexion D’assaut, We built this city – Starship, American Land – Bruce Springsteen

Mile 6. Sitting down on a rock and having a “it is not you, it is me” conversation with my shoes. I have a favorite pair of shoes that needs to be retired after two marathons. I bought a new pair, same shoes but different color and we are not friends. Thinking about running barefoot the rest of the way but decided to give them another chance. Whistle – Flo Rida, Line of fire – E-Type and The Poodles, Can’t stop this thing we started – Bryan Adams

IMG_1768

Mile 7. West Lake Sammamish Parkway, bad idea and lots of traffic, bikes everywhere. Marymoor and more bikes. Saw a couple walking their cat, CAT. Really. Wake up people, cats are not made for walking on a leash. Met another couple along the trail with two very tiny, shivering dogs in a stroller. The dogs had matching outfits. No! That is so wrong! Cryin’ – Aerosmith, Detroit Rock City – Kiss, Radio Ga Ga – Queen

Mile 8-9 something. I am thirsty but it can’t be more than 4-5 miles left. Chin up, Redmond is a nice little town. The lady is a tramp – Bennett/Gaga, Some nights – Fun., Call your girlfriend – Robyn, This is my life – Edward Maya, En man i byrån – Lill Lindfors.

11 miles. Need to get up the hill and back home, Redmond Way, 148th, Grass Lawn. Passing an old neighbor and turn back. She hugs me. Not cool!! Not cool!!! I have a purple face and my tank top is transparent from sweat. I don’t hug after running more than 10 miles. I take off. Evighet – Carola, Balada – Gusttavo Lima, Run to the hills – Iron Maiden, Hun tog min guitar – Muri o Mario

12 miles. Bridal Trails and almost home. Feels really good, maybe I should take a little detour. Get a call from home wondering when I am coming home. Told them I would be back after 30 minutes but been away for almost 1h 45 min. Vindaloo – Fat Les, Campione 2000 – E-Type, 25- Oskar Linnros 

Really hungry! Had breakfast at 8am, it’s 2pm. When I stop at the traffic light at 85th my tummy makes a really angry noise. Perfect gentleman – Wyclef Jean, Bohemian Rahpsody – Queen, I’m so happy I can’t stop crying – Sting, Het is een nacht – Guus Meeuwis

Water, food and coffee. Lovely day! I think I like this running thing.

IMG_1767

Sill, snaps och en extra trevlig hund

Lyckan är fullständig, det blev midsommar här också. Sill, lax, snaps och kokt potatis. Och en hel del annat. Solen kom fram mot slutet av kvällen och regnet upphörde lagom till jordgubbstårtan. Det mest exotiska inslaget var att jag satt brevid en man från Hoboken, NJ. Hoboken baby! Barnen hade varit eld och lågor om de hade vetat det. Carlos Bakery ligger i Hoboken och programmet Cake Boss spelas in där. Det blev en mycket trevlig kväll med många trevliga människor, canadensare, islänningar, svenskar och amerikaner. Tack för det! Brjann var dessutom så sugen att skaffa hund efter kvällen, det trodde jag ju aldrig skulle hända. Det tackar vi Bosse för!

Jag har ägnat morgonen åt att dricka kaffe och kommunicera med Johanna via sms. Hon gjorde illa sig en aning igår och tappade modet en aning. Vi hoppas att hon trots det kan spela några matcher idag. Det är bara att bita ihop.

Jag har också till min stora lycka hittat gamla belgiska hits på Spotify, låtar jag aldrig trodde jag skulle höra igen. Trist att jag inte längre förstår vad de sjunger. Vissa saker blir inte bättre med åldern. Men jag har i alla fall lyckats få ihop en kunglig playlist för löparspåret med belgiska, franska, danska och massor av andra hits, gamla och nya. Nu är det bara att klä på sig och skutta ut.

IMG_1766

Och så var det midsommar

I år har midsommar passerat utan en endaste sillbit. Som tur är så blir det lite vuxet firande ikväll hemma hos goda vänner. Lustigt nog hemma hos någon jag tror att jag känt sen år tillbaka. Vi träffades för några år sedan och då kändes det som om vi känt varandra sedan länge. Hur vi än vrider och vänder på det så har vi aldrig träffats. Tror vi. Konstigt.

Johanna är i Kalifornien och spelar volleyboll. Hon skickar meddelanden mest hela tiden. Bilder på väderkartan och soliga bilder på palmer. Det känns ju upplyftande när det har regnat 40 mm bara idag på midsommardagen och åskan kommer och går runt husknuten. Men så skönt för henne att få sol på benen och nästippen.

Johannas första riktiga långa resa utan sina föräldrar började toppen. Planets landning kom på morgonnyheterna. Båda däcken smällde vid landningen och de blev sittande på planet när brandbilarna släckte elden och såg till att det var säkert att kliva ur. Men det var ingenting för en rutinerad flygare som hon. Tur att flygrädslan har jobbats bort sedan ett riktigt lågvattenmärke i Frankrike 2003. Då var jag nästan säker på att vi skulle få hyra bil och köra hem från Paris.

Jag kom på att jag har glömt att skriva om en alldeles speciellt trevlig händelse. Brjann for till Canada förra helgen och gjorde en till Half Iron. Det gick otroligt bra för honom och han kom in på lite drygt 5 timmar och 30 miuter. Fint som snus. Gå in på hans blogg och läs om hans bravader.  http://brjann.brekkan.com/2012/06/18/victoria-half-ironman/  Vi är så glada att det gick så bra. Det gör ju att stämningen i hemmet höjs betydligt.

Idag gick Seattle Rock and Roll Marathon inne i stan. Jag har lurat lite på att anmäla mig som en träningsrunda men lydde guruns råd och lät bli. Idag var jag otroligt glad att jag fick ligga kvar i sängen. Det verkar ha varit en brutal dag med förvånande tider överlag. Grattis Anna och Yasmin för avslutade lopp! Ni är toppen!!

Fotbollen dominerar tvn men jag måste säga att jag föredrar US Olympic Trials i simhopp. Så mycket mer vatten, så snygga hopp och så spännande. Jag känner mig ju så hemma i poolmiljön. Simningen har legat lite nere några dagar. Mina andningsproblem blev aningen större med en bihåleinflammation. Jag kände förra veckan att simmade mer baklänges än framlänges och att syreupptagningen  var obefintlig. Inte konstigt när näsan är heltäppt och pannbenet känns som inslaget i bubbelplast. Men nu ni så är det snart bra igen tack vare underverksmediciner. Nästa vecka är det dags för tävling igen och jag måste vara frisk för paddling, cykling och löpning med karta i okänd miljö och delvis mörker. Den här gången utan bästa Anna, hon vilar efter maran idag. Ett annat lag, två proffsiga män som tävlat i VM i Adventure Race och jag. Jag skakar bara genom att skriva det. Nervös är inte ordet, jag är fullkomligt vettskrämd. Det gäller att skubba på och andas så ska det nog gå bra. 

Good enough… a post in English

A long and quite intense weekend comes to an end and I’ve made a maybe not so wise decision to write a post in English. It happens about once every year and only because I feel kind of obligated. I don’t write in English, it will always be my second language. Give me a white paper and I can fill it with words, a story, in two minutes… in Swedish. Somehow I always have too many words in my head and writing makes me relaxed, like running. Some of you translate my posts to different languages and the translations are usually very poor and I get strange questions about what I write and what I do and why. But I am happy that you take time to read my words. So here it goes… one random post for all of you…

Believe it or not, it is summer.

Let me be one of the first to welcome you to the new season, to wish you the happiest summer ever. Make sure you smile a lot, sleep in, stay up late and listen to… eh the frogs… and run, as far as you can and as often as you can. And smile. It is transition time. Time for something new. Some of us have graduations, empty nests, full nests, a house full of guests. Some of us are packing and taking off for vacation, work or stay-cation. I am taking off soon to go home away from home, to clear things, to work a little and hopefully to have some fun.

Our vacations are filled with people. What I like the most is waking up and having breakfast every morning and people just show up for a cup of coffee, to walk a dog, to talk… and to sit in the greenhouse at night with lit candles and waiting for the day to pass and listen to nothing. What I don’t like is the guilt of not spending enough time with friends and family. And I know I will miss the best part of the year, the happy summer in the Pacific Northwest. But that’s life.

I am tired. Tired of rain, tired of school, tired of endless days. Tired of making plans. I have made plans or goals my whole life. 40 long years. I have checked things off my long list of things to do. I have never had a list on a piece of paper but somehow I’ve checked my invisible boxes every year. High School, masters degree, a new country, marriage, job, kids, house, happy kids, better job, another house, another masters degree, happy kids, work even more, a new adventure, a new country and really working on getting the kids back on track in a new country… I have actually enjoyed more or less every moment but I think it is time to settle. You can always do better but I think it is good enough! Good enough! (Can you believe, I have a kid starting high school this fall and two in junior high. Crazy!)

Except for one thing. I have to run another marathon. I honestly don’t care about the time. It would be awesome to fly like a bird for 26 and some miles, but that is not me. And it is OK. But, I would love to feel like I have done all I can, be completely wiped, finished, almost dead and feel happy about my effort. I felt far from happy when I ran Vancouver Marathon some weeks ago. My time was OK but I felt angry and unhappy when I finished. And that‘s why I have to do it for the third time, to feel good enough. Does it make sense? That’s my last goal for now. (Until I feel like I need a new goal… I will give it about two months.)

I must say that running saved my new life. It’s been different, lots of new things to cope with and to adjust to. It’s been almost five years since we moved. Switching from working full time, in control, being a mom and a wife to “just” a mom and a very part time worker may sound easy and nice. It is, but it also gives me a fire-breathing-dragon feeling. It takes time. How do people who don’t run handle their fire flame? I don’t think running has to do with burning calories or shaping your body. The real reason why you run is that it makes you feel good, it controls your emotions and gives you perspective. It really makes me a better person. I wish I could cork the feeling and save it for later.

Happy Monday!

Skoldans och sovmorgon

Lördag förmiddag och sovmorgon. Jag tror att jag sov närmare 10 timmar vilket antagligen inte har hänt sen i julas. Jag vinkade snabbt av Brjann vid 6 snåret (tror jag) då han for upp mot färjan till Victoria, Canada och årets Half Ironman. Vi håller tummarna på avstånd denna gången både för honom och alla hans kompisar från Pro Club. Det är så mycket andra aktiviteter den här helgen för barnen så han fick fara norrut själv men han är i bra sällskap. 

Det är skönt att det är helg, det har varit en lång vecka som tidvis varit lite omskakande. Sofias mat är för tillfället något kontrollerad efter ett antal munsvällningar och snabbutryckningar. Jag hoppas att det har vänt för de här gången.

I torsdags hade barnen det extrajobbigt på skolan då de fick besked om att en skolkamrat hade tagit livet av sig. Ofattbart och fullkomligt förlamande. Många funderingar och mycket tårar. Trots det så blev årets 8th grade dance av och Johanna och hennes kompisar luftade sina lurviga under ordnade förhållanden. Det hade varit jättekul och alla kom ut från festen med rosa kinder och hesa röster. Innan var det fotografering vid vattnet på Waverly Beach. Något säger mig att det inte är sista gången vi kommer att stå där med kameran i högsta hugg.

IMG_9114IMG_9167

Nektariner är ju i alla fall inte speciellt smaskiga

Jag hade placerat en nektarin i lunchväskorna idag vilket gjorde att skoldagen slutade vid lunch för vissa. Läppar stora som de vore botoxinsprutade, kritvitt ansikte och något påverkad kropp gjorde att ännu ett samtal kom från skolans kontor straxt efter lunch. Fy bubblan vad vi är trötta på matallergier. Nu räcker det! Det finns nästan inget kvar över “säker “ mat. Oavsett hur illa det är varje gång så blir stressfaktorn stor. Bilen rullar inte tillräckligt snabbt, trafikljusen slår alltid om till rött, det sitter alltid en seg person i en skruttig Honda framför mig och håller en hastighet av 10 miles/h. Men det går ju alltid bra tillslut och sköterskan packar in EpiPennan i sin märkta förpackning och jag delar ut något mer lätt att svälja. Och sen infaller den stora sömnen, degigheten och soffliggandet. Nu ligger vi i soffan och tittar på ingenting, en repris, något vi sett förrut och väntar på att läpparna ska funka som vanligt och munnen ska sluta klia. Imorgon får det bli blåbär till efterrätt, igen, som alla dagar i veckan.

Varför??

Så många funderingar och så får svar. Varför är cheddarosten orange? Det var dagens sista fundering lördag natt. Sofia och jag låg och funderade på orange ost när det var sovdags, alldeles för sent, mitt i natten efter baluns och lördagen hade blivit söndag morgon. Det är ju egentligen enkelt att svara på. Det är ju färg, osten färgas orange. Det som kanske är mer spännande att ta reda på är ju då varför. Varför väljer man att färga osten orange? Jo, för att under sommar månaderna betar kossorna utomhus och får då i sig mer gräs och annat naturligt och då blir mjölken mer gulaktig. Och genom att färga osten orange så ska den se mer lurigt, vårig och naturlig ut. Pyttsan! Finns det något mer osmakligt för ögat, det lurar ju inte direkt gommen.

En annan fråga som gror är när börjar uppladdningen för nästa mara, maraton nummer 3, den bästa hittills? Nu är jag proffs, nu vet jag hur det går till. Det lutar åt Skagit Flats i september eller favorit i repris, Portland i oktober. När börjar jag trycka upp milen och dra ner på allt annat? Eller ska jag bara rulla på i samma tempo med 2,5 – 5 mil i veckan varvat med 3-5 timmar styrka och några timmar cykling?

Varför flyger det så mycket cottonflowers i luften i år? Varför verkar det som om det är många fler ekorrar på vår gata i vår? Varför tar maten slut i kylen? Varför måste man tanka bilen varje vecka? Och varför, varför tog kaffet precis slut?? Och var ligger egentligen landet där man böjer bananerna?

Face your fears

Varje tisdag får jag höra att jag ska göra något som skrämmer mig. På tisdagar tar jag ett pass på klubben som är något utmanande. Ofta skakar armarna och benen lite mer än lagom när jag sätter mig i bilen och svetten rinner utmed ryggen. Ledaren har ofta lite kluriga TRX övningar som gör att man tappar fotfästet en aning. Varje gång man beklagar sig att det är svårt eller faktiskt lite läskigt så svarar hon alltid med att säga att man ska göra något som skrämmer en varje dag. Jag jobbar på det. Gör du?

Jag gillar inte att simma, vatten skrämmer mig en aning. Men jag simmar varje dag. Inte så snyggt men jag flyter i alla fall.

Jag gillar inte att åka hiss. Men jag åker hiss ändå.

Vissa människor skrämmer mig konstigt nog. Inte för att de är läskiga utan för att de är “svåra” att prata med. Speciellt på ett annat språk. Men jag pratar med dem ändå.

Trånga utrymmen skrämmer mig. Jag hade tänkt mig att springa vid sidan av rören vid helgens muddrace men kröp faktiskt igenom. Ha!

Ormar är det värsta jag vet… men jag undviker att träffa på några. Ibland händer det ändå när man springer i skogen. Bonus.

Det var helt otroligt skrämmande att lämna allt och flytta till ett annat land. Börja om, starta på nytt, sälja av och köpa nytt, kliva av och kliva på…

Nu är det vardag! Nu simmar jag varje dag, eller några dagar i veckan, jag går på mina tisdagspass, jag åker hiss utan panikpuls, jag stöter på ormar titt som tätt, jag lever i ett nytt land… och det går bra. Det är bara att hitta nya utmaningar, nya faror, nya motgångar. Det stärker. Och det finns faktiskt ingenting just nu som skrämmer…