Vi målar och målar

En kort uppdatering vad gäller Sverigebesöket. Jag och pappa jobbar så armarna smärtar och ögon svider. Husetrenoveringen tar sig och huset blir allt mer ljust och fint.

Hittills har vi gjort följande: Alla tre sovrum på tredje våningen har fått ny färg i taket, på väggarna (eller tapet) och dörrar och lister är målade. Badrummet är våtrumsrollat två gånger. Hallen uppe är även den målad. Fönsterna är putsade och fina.

På våning två är köket målat och nytapetserat. Vardagsrummet har fått ny färg på väggarna och i taket. Väggarna och ytterdörren har fått ny fin färg. Gästtoaletten är nymålad.

Just nu jobbar vi på våning ett. Nya tapeter i tv rummet har slutförts av pappa idag och jag jobbar inne i arbetsrummet där väggarna spacklats och målas just nu, listerna har blivit vita och fina och dörrarna har blivit spacklade och målade.

Kvar är en omgång färg i och golv i arbetsrummet, färg på väggarna i trappan mellan våningarna och i hallen vid köket och lite smått som tex nya trösklar här och var. Eventuellt ska jag fixa lite i tvättstugan och göra det lite ljusare där också.

Nya kökstapeten!

IMG_1822

En ledig dag

Idag tog jag ledigt från husjobbet och drog iväg med barnen och några till mot Härjarö för att jaga solen. Hemma tapetserade pappa köket och fortsatte outtröttligt med renoveringsjobben. Vi hade tur med vädret idag! I Uppsala verkar det ha regnat mycket men vi hade strålande sol och riktigt varmt. På  väg dit hoppade jag av vid fruktodlingarna och sprang sista biten. 10 km landsväg var ju inte så kul men omgivningarna var vackra och fälten gröna, gula och ibland linblå. Solen sken aningen ilskt på den bleka kepslösa pannan.

IMG_1811

 IMG_1810

Nu börjar jag närma mig och man kan faktiskt ana lite vatten mitt fram mellan träden.

IMG_1813 

Väl framme sken solen från en klarblå himmel. Vattnet blänkte och var faktiskt riktigt badbart med grader upp mot 18-19.

Efter en hel dag vid vattnet har vi bleka Seattlebor blivit hummerfärgade. Och bäst allt var nog att vi var helt ensamma på hällen idag. Vi började med korvgrillning och hann sedan med både en och två koppar med kaffe. Där satt vi och blickade ut mot evigheten och funderade på hur vi skulle kunna korka solen och underbartskänslan för att spara till trista novemberdagar. Vi kom fram till att detta är vår absolut bästa plats på jorden och precis här skulle vi vilja ha en liten stuga med bara det allra nödvändigaste och inget mer.  Sen tog dagen slut och vi åkte mot regnet igen.

IMG_1815

IMG_1819

En full kontainer

Det börjar ljusna, både på himlen och i huset. Vädret har varit minst sagt ostadigt även om jag inte behöver bekymra mig om det just nu. Huset börjar bli tomt och allt ljusare. Igår fyllde jag en kontainer till bristningsgränsen. Med vad vet jag inte riktigt, jag trodde huset var mer eller mindre tomt. Men det är fortfarande inte tomt. Det är långt ifrån tomt. Ju mer vi rotar runt desto mer inser vi att hyresgäterna förstört. En spännande upptäckt igår var när jag tog mig upp på vinden och stegen i vindsluckan hade blivit demolerad. Väl uppe möts jag av ett berg av skräp. Allt de velat bli av med som gått sönder har de bara kastat upp på vinden, köksprylar, bokhyllor, badrumsmattor… För några år sedan frågade de om de fick packa ihop alla våra böcker och ställa upp på vinden och det tyckte vi lät helt ok. Jag hittade alla böcker igår, uppkastade en och en, utspridda över halva vinden. Jag fick slänga allt. 8 bokhyllor fulla med böcker rakt i kontainern. Inte kul!

Pappa har målat tak och väggar i flera rum och idag blir det tapetsering för honom. Själv ska jag ta en paus från rensingen och måla tak.

Barnen har börjat landa. Tårarna har slutat trilla när de kommer förbi och de har stillat det värsta kompisbehovet. Nu kan sommarlovet börja för dem.

IMG_0132

Sleepless in Uppsala

Efter ett par dagar brukar sömnen ha löst sig, kommit ifatt eller anpassat sig till landet man befinner sig i. Så verkar det inte vara i år. Jag har hamnat i en komalik zon där jag verkligen har problem med både sömn och vakenhet. Samma sak gäller för barnen. Mycket tidiga mornar och kvällar då vi verkligen försöker vara uppe men när vi sedan lägger oss så går det inte att sova. Jag är glad om jag får 4-5 timmars sömn varje dag. Redan nu har jag hunnit med ett par svenska böcker under småtimmarna.

Vi jobbar för fullt. Pappa har iklätt sig målarbyxor och är i full gång på övervåningen. Det spacklas, målas och tapetseras. Själv har jag inte kommit så långt. Jag befinner mig i källaren och försöker kasta, lägga i spara högar och funderar så det knakar var vi ska placera våra saker. Det var betydligt mer kvar på denna sidan Atlanten än vad jag hade räknat med. Saker, prylar, förmål, attiraljer… mycket sådant som man inte slänger för tanken var att vi var att det var sådant vi var lite rädda om så därför blev det kvar här. Och nu står jag här med yllefiltar, vinglas, böcker, skridskor, Jofa hjälmar, lärarmaterial, bebiskläder, fotoalbum och kopparkittlar. Jag fick ihop 7 sopsäckar på kort tid igår och jag hoppas att nattens vila gör att det blir minst lika många idag. Det var inte direkt roligt att komma tillbaka till huset. Mest av allt skulle vi vilja låsa dörren till huset och konservera allt till den dagen vi bestämmer oss för att flytta tillbaka till Uppsala. Men så fungerar det ju inte.

Barnen går i dvala, den dåliga sömnen gör att de fullkomligt kraschar utan förvarning. De har inte kommit ifatt men har kontakt med sina gamla kompisar och gör planer och träffas. Igår var de I huset ett par timmar och rensade igenom sina saker som vi lämnat för 4,5 år sedan. Inte roligt men nödvändigt. Tårar och elände. Och jag tror nog att det är ganska bra att vara med lite och se vad som slängs och vad som sparas. Och vi jobbar vidare och hoppas att vi ser slutet snart…

Vi har landat

Äter frukost vid femtiden och njuter. Fil och flingor, tunnbröd med prickigkorv och en stor mugg kaffe. Runt mig sitter två nyvakna som är alltför upptagna med att äta för att de ska vara intresserade av att prata. Det regnar men vad gör väl det. Efter lite mer än 12 timmar på plats så har vi nu börjat höja blicken och ser allt som hänt. Lite nytt kakel på gästtoaletten, ny design på mjölken, ängsblommor i vasen på köksbordet. Nu väntar jag på att kaffet ska sjunka så att jag ska kunna ta en kort springtur.

Det är alltid spännande att flyga. Eller inte direkt spännande med själva flygturen men spännande att vara på väg. Amerika flighten gick smidigt och vi satt som tur var ihop. Det är inte alltid det händer. Nästa flight känns alltid lite onödig, då vill man ju vara framme. Tre timmar av skikande barn. Vad gör alla? Varför måste de åka med sina snoriga, hostande barn? Har de inga hem att vara i? Men något  irriterande att vara omringad av skrikande, sparkande och hostande barn. Till och med barnen tröttnar. Vi kom i alla fall fram hela men solkiga, hungriga och förväntansfulla. Efter lunch tog vi en tur till några kusiner och då känns det som om det var en vecka sedan vi sågs, vi bara fortsatte där vi lämnade. Och skratten duggar tätt. Och efter en tur för att handla lite mat har vi hunnit heja på och krama en hel del, i kassa kön. Allt är sig likt! Nu smälter vi frukosten så vi kan äta frukost en gång till.

På återhörande!

Vi ser fram emot falukorven

Vi ser fram emot mygg, självplocksjordgubbar och regn. Alla varnar oss för regn och dåligt väder. Lite komiskt med tanke på att regn är vardagsmat och vi har vant oss. En morgon utan regn är en konstig morgon, då vet vi inte hur vi ska bete oss, hur vi ska klä oss. Regn är inte regn om det inte är skyfall. Visst är det härligt om det är fint väder men det är ju inte vädret vi vill åt det är ju… falukorven!

Nu kör vi på in i det sista. Idag ringde klockan 5 och jag for iväg på ett intervallspinnpass medan solen gick upp. Swedish housemaffia, Avicii och Loreen sjöng medan jag trampade och det kändes som en bra infasning och jag tror nästan att det var en baktanke med musikvalet. Senare på förmiddagen blev det styrka och sista träffen med alla goa vänner. Det är faktiskt första året det känns lite trist att lämna alla här.

Nu har vi åter igen ägnat tid år att jaga orm på baksidan av huset. Volleybollen åker av misstag in i buskaget mest hela tiden och in kommer alla tonåringar skrikande. Ormen väser och reser upp sitt huvud och räcker ut tungan. Den vill ha sina buskar ifred, vi vill ha våra buskar ormfria. Ut kommer jag med räfsan och försöker räfsa runt på toppen av buskarna för att få fatt på bollen och ormen tittar på oss som om vi vore helt dumma och vänder sedan sakta ryggen åt oss för ett par minuter. Nu blir det fritt fram för herr orm ett tag, hoppas inte den skaffar sällskap under sommaren.

IMG_1771IMG_1781

The smell of fear and taste of pool water

I am an average middle aged mom, not very exciting. But I have always felt something restless or a fire (don’t know what to call it) and I fuel it with firewood all the time. It would probably be really good to try to not to feed the flame but that makes me really bored and not very happy.

I have never really felt old or not even my age. Well, that is not completely true. When I watch my kids walking down the street, outside school or with their friends it is always shocking to see them all grown up and that must mean that I am old. They are three young beautiful almost adults with lovely personalities. But turning 40 gives you a chance to evaluate life, take a step back and watch yourself from a distance. I think I started to ease into my new age a while ago, trying new things and getting rid of old habits. And I still have a long way to go. This year I decided to go with the flow instead of fighting it. I have celebrated plenty of 13.1 and  26.2 milestones but small victories in everyday life feels so much better.

About a month ago I pointed myself to the direction of something I had been avoiding my whole adult life. I finally said to myself that I had to, needed to, become a better swimmer. Maybe I didn’t have enough time, willpower…maybe I hid behind being busy all day, hid behind 15 pounds…Can you smell the excuses? It smells like fear. You are afraid to try because you might….? Every single barrier we set up goes so much deeper than we think. So this past month I went from I don’t know what the heck I am doing to I am learning and it feels great. I am switching my breaststrokes to freestyle, almost keeping my head down and trying to avoid swallowing gallons of pool water and what really surprises me… I like it, almost love it. I wish I could say that I look pretty cool but it is nothing cool about me and water. Wearing a swim cap, swim suit  and goggles, just not very attractive.

My extremely nice swim coach Michael keeps smiling and has the patience of a turtle, moving slowly, taking one step at a time, and very often a few steps back. Going to the gym or pool is supposed to give you a power boost. You get a good feeling that usually lasts for hours, the famous endorphin kick. I have never felt that getting up from the pool but I feel it very often when I run or take a class at the gym. That’s what keeps me going. I enjoy the sweating part, loosing my breath, feeling pain and of course meeting friends. Today, I got it! Flying high! Singing in the shower kind of feeling. I have had a smile on my face all day, like something great happened. I actually swam yard after yard without loosing my breath, without swallowing a pool of water and it felt good! Not sure it looked good.

Next step – climb a very high mountain!