Imorse ringde klockan 04.30. Jag brukar vakna 1 minut innan och hinna sträcka mig efter telefonen och stänga av larmet så ingen annan vaknar i onödan. 04.30! Imorse gick det lite trögt att gå upp, det har blivit lite för lite sömn i flera veckor och väldigt många tidiga mornar. Jag hade bestämt träff 5.30 och hade en bit att köra. Det går lite radiostyrt på morgonkvisten. Kläderna ligger framlagda, pulsbandet knäpps på och sen är det bara att smyga ner. Frukost, kaffe och 20 minuters stirrande på skärmen vid köksbänken. På med skorna och pannlampan och ut i garaget. Bilen är kall, det är kolsvart ute och många ögon blänker till i skogen när jag rullar ut från garaget.

Och så ses vi lite tyst, vi tassar runt en stund innan det bär av, småpratar, rättar till kläderna, knyter skorna. Lamporna knäpps på och världen blir ljusare. Det knakar i skogen som fortfarande sover. Det rör sig i buskarna och man kan ana ett helt litet samhälle av invånare som inte syns. Och benen börjar sakta jobba och efter en stund lägger sig andningen på normal nivå. Och så skubbar vi rakt in i skogen eller som idag, rakt ner mot sjön. Efter 45 minuter börjar himlens svarta färg bli helt blå och månen har blekt försvunnit bort. Solen går upp över vattnet eller mellan träden och alla blir tysta en stund. Det är så vackert. Helt plötsligt är det värt att ställa klockan på 4.30, äta knäckebröd med ost och pulverkaffe kl 4.45 på morgonen. När solen går upp vaknar världen.