Solsken och höstluft, kan det bli bättre. Därför har vi tillbringat dagen i ett köpcentrum med siktet inställt på ett par skor med skyhöga klackar. Och varit hos frisören och stylat barret. Det är homecoming och skoldans. Igår var det match och hemmalaget vann och alla var otroligt nöjda. Homecoming queen åkte cab och livet var så där som på film igen. Fasiken så glassigt vi lever. Ikväll blir det partybuss, middag och dans. Den som ändå vore 15 igen. Men det är ju inte helt fel att var lite äldre heller, då får man ju njuta av att se sina barn ha roligt. Jag ska försöka övertala 15 åringen att jag får publicera några bilder på härligheten.
Så här såg det ut på matchen igår när våra killar vann och livet lekte:
Det har varit en ovanligt händelselös vecka med inslag av solsken men också några regndroppar. Jag känner mig allmänt obestämbar, frisk eller sjuk, bu eller bä. Har halsont och ett öra som spökar och har nu väntat 8 långa dagar på det stora utbrytandet som inte verkar komma. Bara aningen kallsvettig och krasslig. Värsta sortens förkylning. Har därför tagit det mer än lugnt med allt men igår kunde jag inte hålla mig och sprang en vända i skogen ändå. Jag har smygsimmat hela veckan vilket har resulterat i mer skvalp i örat men betydligt snyggare stil. Igår fick jag med beröm godkänt, jag börjar kunna kalla mig simmare och det var ju inte en dag för tidigt. Men vad kan man göra åt ett värdelöst öra? Som skvalpar när man ska sova? Kan det vara ett slags simmaröra? Jag har ju hört talas om att man kan utveckla simhud mellan tårna men sjösjukeöra måste jag nog forska mer på.
Vad kan vi annars prata om en fredag i förorten? Det har hänt både det ena och det andra på den här sidan. Jag orkar inte ens gå in på allt elände men än en gång har bekantskapskretsen blivit omskakad av en onödig olycka.
Jag måste erkänna att jag med stort intresse följt Tintin problemet hemma i Sverige. Spännande! Här hemma hänger Tintin på väggen i form av affischer och många böcker och filmer står i hyllan. Barnen älskar Tintin! Jag också. Men det kanske är helt politiskt korrekt. Är det helt fel? Kanske skulle Tintin packas ner i en låda och gömmas för dagens generation. För vem vill egentligen komma ihåg historien?
Hos oss sitter han även på kylen och vakar över framtiden som ser betydligt ljusare ut än historien.
It is a new school year. Volleyball, climbing and badminton started. New schools, new schedules and new homework routines. Still feel very Swedish when it comes to school, will I ever make the transition? Late nights and not reasonable bedtimes, packing lunches, setting alarms much too early for teenagers and moms too, answering emails, going through mail, starting a new school year at Swedish School, meetings at all three schools, running in the dark early mornings, and always wanting to do so much more. There are so many adventures waiting out there. So many mountains to climb. So many trails to run. So many laps to swim… And our house… a constant chaos…it is always a work in progress… a never ending story…
For those of you that read my posts have probably read that I have been working on my swimming. Really working, like visiting-the-pool-every-day-in-a-cap-kind-of-serious working. (Well, not really true. I always think that I should go every day but I don’t.) I can tell you all that it is a struggle, swimming is not really my “thing”. I am still working on finding my thing, my one good and fun thing to do, but I am starting to think that my thing is a mix of many things.
When it comes to my swimming, breathing is really the biggest issue. The trick is that you have to breath every now and then but when I swim I have to breath all the time. Two laps and it feels like somebody punched me. At the same time I have to move my legs, that are supposed to be straight and not bent from your knees and keep my head down under the water. And I almost forgot, moving arms, I need to move my arms too. Million things to think about. It is so much easier to go back to regular breaststrokes and frog legs. So in conclusion, I need to work on my breathing.
When I run I always hate or maybe at least dislike the first mile. My heart beats too fast and hard and I can’t seem to catch my breath. It really sounds like I have bronchitis and I seriously think I will get a heart attack every time. But after a mile I raise my chin, relax my shoulders and forget that I am actually running… and then I can breath again. So simple and without even thinking of it. It took some time to come to this point, easy breathing and forgetting everything around you. So the question is, when will my body start to cooperate and start swimming? Will I ever get to that point? Maybe some people never learn how to swim in a nice, relaxed, easy way?
When you’re in a bad mood, feel a little bit down or lost your running mojo one easy thing to do is to buy yourself a new pair of running shoes. You can never get too many runners, can you? It sure is something special to open up a brand new box… Welcome sparkling new shoes, lets go for a run! But have you ever heard of a new pair of fins, a pair of goggles or a new snorkel that make you feel like you want to throw yourself into the pool or the cold, dark lake. No no. No wonder it’s a struggle, it is not a shoe sport!
I need to be a tiny bit serious today too. I am so extremely grateful for my friends, all my friends that I meet in different circumstances and environments. Friends that I run with, tireless and very chatty morning runs in the dark, mid day runs and sometimes bike rides that usually ends with me crashing and limping back to the car. Friends that make me go to the gym every day and hear me moan and complain. Friends that I meet for happy hour, just being happy together, colleagues that are friends and all you other friends around me. Thanks all of you for all the birthday wishes, phone calls, emails, texts and hugs. I really like hugs! Thanks for enriching my life! I appreciate every single moment with you all!
Think I need a new pair of trail shoes… This is how you run if you get a pair of Salomon’s. You will run like Kilian Jornet.
För några dagar sedan kom regnet efter mer än 40 regnfria dagar i det evigt gröna och fuktiga Seattle. Regnet försvann lika fort som det kom, men med regnet kom mörkret eller rättare sagt så blev ljuset långsammare. Solen vill inte riktigt krypa fram mellan träden. Kylan börjar också tränga sig in i märgen på morgonkvisten. Det blir långärmat och handskar på. Det börjar bli lite kusligt och jag är så tacksam att jag är i bra sällskap, både människor och hund. Vi pratar allt mer när vi springer. Antingen är det så att vi lärt känna varann ordentligt eller så är den där rädslan för köttätande djur som kommer krypande vid 5.30 på morgonen. Oavsett vad det är så har vi det trevligt.
Det har varit lite tyst från min sida den senaste veckan. Det är nog så att jag försökt smälta att jag precis tagit mig över strecket. Nu är jag officiellt medelålders. Hängande kroppsdelar och större öron. Det är så har jag hört av alla andra som överlevt sin 40 års dag, men jag vet inte riktigt. Jag känner mig ungefär lika hängig och rynkig som förra veckan så det kommer nog smyga på.
Det har i alla fall varit en fin helg. Fredag morgon smet jag iväg 5.40 och blev glatt överraskad av mina två löpisar på en parkeringsplats i mörkret. Ballonger och presenter som var väl uttänkta. Jag känner mig mycket träffad och tacksam. Vilka fina vänner!
Resten av dagen avnjöts i U Village. Härligt slött! Och sedan blev det en liten överraskningsmiddag som blev alldeles magisk på fredagkvällen. Några härliga vänner hade fixat en fantastik trollkarl som kom och trollade alldeles otroligt roligt vid bordet på restaurangen där vi satt. Vansinnigt trevligt vuxet kalas som jag vet att även barnen uppskattade. Framåt hösten blir det party och klackarna i taket!
Lördagen avnjöts inne i stan med barnen. Favoritresturangen serverade delikata musslor i solskenet, sedan blev det lite shopping och promenad och spel och middag framåt kvällen. Nu avslutar vi helgen med en isländsk lammstek efter en solig dag med skolstart på svenska skolan. Jag har fått ett helt nytt gäng av spralliga krabater att få umgås med varje söndag hela skolåret. Vilken lycka för mig. Jag tror att det kommer bli mycket lek och bus i år.
Årets första skolvecka har passerat i ett huj. Livet börjar återgå till något slags normalläge och stressen är återigen påkopplad. Jag undrar hur det är möjligt att gå från 0 till 100 på fyra dagar. Och hur ska det hålla fram till jul när vi blir lediga nästa gång. En bensintank är lätt uppkörd på 3 dagar trots hybridmotorn och jag har åter hunnit tömt ett antal flaskor Perrier under taxiturerna. Det gäller att hålla sig uppvätskad.
Lunchväskorna har kommit med till skolan varje dag fyllda med lasagne, kalkonbullar och diverse annat rejält. Ryggsäckarna har packats tungt varje morgon och kommit med hem aningen tyngre. Värmen har varit smärtsamt fuktig och armhålorna likaså. Det är skönt att det är helg. Vi har haft vår första high school hemmamatch och det blev vinst för båda studenten och coachen. High School studenten fick till några riktigt snygga kills, coachen höll humöret uppe och båda gjorde en strålande insats och premiärmatch. Jo då, Brjann har börjat coacha volleyboll igen. Som han har längtat. Det tog oss raskt tillbaka till UppsalaVolley tiden. Tur för honom att han blivit begåvad med långa barn med bollsinne. Längden från mig, bollsinnet från honom. Vilken combo.
Idag när jag hämtade upp från skolan kunde jag inte låta bli att tänka lite på cyklar. Vad är det för fel på cyklar? När man är uppvuxen i Uppsala känner man sig inte riktigt färdig med dagen om man inte cyklat en sväng. Idag hamnade jag i totalkaos/bilkö/evighetsväntan i 30 gradig värme och jag lyckades inte ens få plats i pick up kön utan fick hänga på parkeringen där alla något äldre elever parkerar. Medan jag väntade på rätt barn kom den ena efter den andra ut och kastade in ryggan i baksätet och körde iväg. En bil, en unge, en ryggsäck och en radio med musik. Inte undra på att det blir kö och kaos. Samtidigt ska det vinkas, tjoas, snackas genom öppna fönster. Vad hände med en cykel, en unge, en ryggsäck? Missförstå mig inte, jag ser fördelarna med att ungdomarna kan köra själva, jag ser faktiskt fram emot den dagen men det är något som inte riktigt är bra ändå. Alla kan ju inte ha så långt till skolan att man inte kan cykla. Självklart är jag ju värsta tönten som ens funderar så och även ibland försöker säga det högt att det kanske skulle vara bra om just vår fågelunge slängde upp sina lurviga och cyklade 4-5 km till skolan. Men hur dum får man vara? Det gör man ju bara inte! Men vi får väl se vad som händer under året. Tänk om man kunde starta en cykelkaravan som glider förbi bilkön som försöker ta sig in till skolområdet. Det vore väl ändå lite härligt i Seattleregnet.
En riktigt lång helg börjar dra sig mot sitt slut och det känns riktigt skönt att det är september. I morgon börjar skolan för alla, high school och middle school. Spännande, nervöst och ganska roligt. Helgen har varit full av roligheter och partaj samtidigt som vi försökt upprätthålla en någotsånär fitnessstandard. Det var middag med campinggänget på lördag i brist på camping i år. Vi tittade på varandra och skålade och kände att det var ganska skönt att det inte blev någon Labor Day tältning i år. Igår kväll var det kräftskiva med alla tillbehör. Smaskigt, trevligt och på alla sätt fantastiskt. Frågesport, snaps och mängder av kräftor. Dessutom fick vi hämta flera kilo smaskiga kräftor idag som nu ligger i frysen för senare förtäring. Idag ringde klockan alldeles för tidigt. Under natten vaknade jag flera gånger för att jag hörde musik. Jag trodde att jag hade glömt en radio på någonstans i huset men det verkar ha varit en granne som firat in hösten med Dire Straits Brothers in Arms. Vi slutade sista sommarlovsdagen med buller och bång. Jag drog iväg och sprang en halv maraton med bästa Anna, Brjann spelade en golfrunda och alla under 15 hade sovmorgon. Huttrigt och kallt vid 8 men lite för varmt efter 18km… Alltid lika härligt att springa in under finish bågen och krubba en banan och klunka i sig en flaska vatten. Annas härliga knoddar var hejarklack och gjorde att jag höll humöret uppe på slutet. Efter lunch var det sista shoppingen innan skolan börjar imorgon. Nu ikväll har vi riktigt firat för att vi sålt vårt hus hemma i Sverige. Påskrivet och klart! Nu kan vi nog säga att vi helt och hållet bor i Amerika efter snart 5 långa år.
Veckan har varit många timmar älgande i skogen med Anna, Julie och hunden Duma. Det är ju bra fantastiskt vad härligt det kan vara att vara uppe med tuppen och knata runt när ljust kommer fram och fåglarna vaknar. Efter loppet idag gjorde vi en liten reflektion när jag knorrade lite över tiden. Jag hade gärna skalat av 4-5 minuter från min tid men Anna konstaterade att då borde vi ju ha vilat veckan innan och tränat smart. Jo, men så är det. Jag loggade in 13 timmar träning den här veckan och vilade en dag. För tre-fyra år sedan hade jag inte en tanke på att springa 5 km och nu rullar det av bara farten. Nu börjar vi, nu kommer hösten… och det kan bara gå framåt.
charlottebrekkan.com 