Årets första skolvecka har passerat i ett huj. Livet börjar återgå till något slags normalläge och stressen är återigen påkopplad. Jag undrar hur det är möjligt att gå från 0 till 100 på fyra dagar. Och hur ska det hålla fram till jul när vi blir lediga nästa gång. En bensintank är lätt uppkörd på 3 dagar trots hybridmotorn och jag har åter hunnit tömt ett antal flaskor Perrier under taxiturerna. Det gäller att hålla sig uppvätskad.

Lunchväskorna har kommit med till skolan varje dag fyllda med lasagne, kalkonbullar och diverse annat rejält. Ryggsäckarna har packats tungt varje morgon och kommit med hem aningen tyngre. Värmen har varit smärtsamt fuktig och armhålorna likaså. Det är skönt att det är helg. Vi har haft vår första high school hemmamatch och det blev vinst för båda studenten och coachen. High School studenten fick till några riktigt snygga kills, coachen höll humöret uppe och båda gjorde en strålande insats och premiärmatch. Jo då, Brjann har börjat coacha volleyboll igen. Som han har längtat. Det tog oss raskt tillbaka till UppsalaVolley tiden. Tur för honom att han blivit begåvad med långa barn med bollsinne. Längden från mig, bollsinnet från honom. Vilken combo.

Idag när jag hämtade upp från skolan kunde jag inte låta bli att tänka lite på cyklar. Vad är det för fel på cyklar? När man är uppvuxen i Uppsala känner man sig inte riktigt färdig med dagen om man inte cyklat en sväng. Idag hamnade jag i totalkaos/bilkö/evighetsväntan i 30 gradig värme  och jag lyckades inte ens få plats i pick up kön utan fick hänga på parkeringen där alla något äldre elever parkerar. Medan jag väntade på rätt barn kom den ena efter den andra ut och kastade in ryggan i baksätet och körde iväg. En bil, en unge, en ryggsäck och en radio med musik. Inte undra på att det blir kö och kaos. Samtidigt ska det vinkas, tjoas, snackas genom öppna fönster. Vad hände med en cykel, en unge, en ryggsäck? Missförstå mig inte, jag ser fördelarna med att ungdomarna kan köra själva, jag ser faktiskt fram emot den dagen men det är något som inte riktigt är bra ändå. Alla kan ju inte ha så långt till skolan att man inte kan cykla. Självklart är jag ju värsta tönten som ens funderar så och även ibland försöker säga det högt att det kanske skulle vara bra om just vår fågelunge slängde upp sina lurviga och cyklade 4-5 km till skolan. Men hur dum får man vara? Det gör man ju bara inte! Men vi får väl se vad som händer under året. Tänk om man kunde starta en cykelkaravan som glider förbi bilkön som försöker ta sig in till skolområdet. Det vore väl ändå lite härligt i Seattleregnet.