Ibland fungerar allt så bra. Barnen är glada, middagen står på bordet och är dessutom är den full av vitaminer och annan som främjar tillväxten, alla är utsövda och läxorna är gjorda. Jag kan nog inte klaga så mycket, alla kom iväg till skolan med frukost i magen och hyfsat struken skjorta på mustachmannen. Nu ser jag mig omkring och huset är i ruiner, nästan. Efter en helkväll med 11 bokklubbtjejer igår så skulle jag behöva röja lite, sätta igång diskmaskinen och bära ut tomflaskor. Men icke. Jag har nu gjort en andra kopp kaffe, skummat mjölk och skrämt upp en lussebulle i micron. Spotify går högt och jag har ställt larmet på telefonen så jag inte ska lata mig för länge. Det är vad jag kallar prioriteringar. Det är onsdagen före Thanksgiving och barnen går exakt 2 timmar och 45 minuter i skolan, sen ska vi lata oss på riktigt.

Nytt besök och mera värktabletter. Gipset har tack och lov åkt av och jag är nu utrustad med en robotarm från Össur, top of the line, best of the best. Nu kan det bara gå framåt, uppåt eller kanske utför. Armen är i alla fall ganska så obrukbar men snygg i färgen. Jag har alltid gillat blått.

Det är fredag gott folk. Mustachmannen och jag har handlat mat och nu väntar jag bara på att det ska bli dags att börja koka ihop något. Det blir parmalindad kyckling med basilika och tomat här i brist på andra uppslag.

Och så har det ju varit val. Det var ju en riktig otursdag, en cykelvurpa och ett konstigt val samma dag. Summan av kardemumman har väl ingen missat, Obama slipper åka till UHaul och hyra minilastbil för att flytta matbordet. Men resten då? Flipp eller flopp. Jag tycker att det är riktigt bra att Washington har ställt sig bakom några viktiga frågor som tex gay marriage som verkar kunna träda i kraft redan i början av december. Det är en otroligt viktig fråga här som inte bara handlar om att höra ihop utan viktigt är bla försäkringar. Att marijuana helt plötsligt ska bli helt legalt känns ju bara helt knäppt, galet. Men, alla tänker inte lika och det är ju inte så mycket man kan säga om det. Nu ska skinkan lindas och barn hämtas.

Until next time,

C

Att jogga i motvind är inte kul. Just nu känns det som om jag springer i storm och hagel, det går nästan bakåt. Och fort gick det att hamna bakåt. Ett litet tipp med cykeln, snett bakåt i nedförsbacke och så rasade alla glada endorfiner av. Nu sitter jag här med gips på armen och kör pekfingervalsen med en hand. Året största och mest efterlängtade tävling går av stapeln nästa söndag och det är på gränsen att jag kan ratta bilen så jag gissar att timmar på terrängcykeln på berget inte kommer att funka. Surt sa räven. Men jag har inte riktigt gett upp än. Och bara så att ni vet så håller jag mig nu till historien att jag körde mnt bike på bana, utan skydd på kroppen och galet coolt med ungdomarna. Så var det och den historien kommer jag hålla mig till.

Igår stod det cykling och löpning på schemat. Fram med trailcyklen och hjälm på. Ner för hela Willowsbranten, jätteförsiktigt. På vägen stannade jag och sprang intervaller på klubben och lämnade sedan kläder och skor och cyklade vidare för att träffa en kompis. Vi cyklade snällt och ganska långt. På asfalten, längs vattnet fram till Bothell. Där snurrade vi runt lite och  vände hemåt. När det var 15-20 minuter kvar skildes vi åt och jag hämtade mina kläder och cyklade sakta hem. Benen började bli trötta efter några timmar. Min sko var trasig så jag kunde inte klippa in den i trampan så jag hade cyklat lite ensidigt. Och så var jag i uppförsbacken några minuter hemifrån och jag cyklar sakta. Då fastnar min trasiga sko och jag tippar bakåt  och åt sidan. På armbågen. Och på ryggsäcken. Och vad tänker man när man ligger där. Jävlar tänker man. Det gjorde ont. Jag kommer inte upp. Hoppas ingen ser mig. Och åter igen jävlar fast på ett annat språk. Och så låg jag kvar ett tag och tyckte synd om mig själv och så tänkte jag alla ula ord jag bara kom på. Efter att jag hasat mig upp och kontaterat att något måste ha hänt går jag hem med cykeln. Väl hemma försöker jag få av mig korvskinnströjan och byxorna och ställer mig i duschen. Det var inte det lättaste. Varför ser min armbåge ut som en fotboll? Pust. Kände mig helt plötsligt lite kallsvettig. Jag satte mig i bilen och körde till doktorn.

Efter röntgen och lite annat kunde jag i alla fall åka hem igen och duscha klart. Fraktur på armbågen. Så onödigt. Och så här morgonen efter kan jag  konstatera att man inte sover toppenbra när armbågen är i dubbel storlek och gör ont. Jag lovar, nu är det sista gången jag säger det men jävlar.

Efter ihärdigt isande var armbågen något mindre svullen.

Skolan har delat ut datorer till alla våra barn. Nu bär de alla på en liten men ganska tung netbook inklusive batteri och sladdar. De är ganska baktunga när de kliver ut ur bilen på mornarna. Det ska underlätta skolarbetet och föra in dem till framtiden. De ska bli framtidens vuxna, mer utbildade och smarta än någonsin. Det betvivlar jag inte alls att de kommer att bli. Skärmsmarta och på alla andra sätt smarta. De kör avancerad multitasking, dator, telefon, TV, Kindle och Surface samtidigt som de för en diskussion med den som sitter bredvid. Utan att tappa fokus. Jag kan knappt hålla fokus på en sak i taget. Läsglasen åker av och på och det är ju så meckigt med allt. Varje dag tror jag att synen har förändras kraftigt men ofta är det bara frukosten som hamnat på läsglasen.

Den inre tillväxten är starkare än någonsin. Hos alla, barn och vuxna. Ni vet väl att man alltid ska fortsätta att utveckla och utbilda sig om man vill att hjärnan ska åldras på ett bra sätt. Sudoku, plockipinn, korsord, fysik på ditt lokala komvux. Något svårt och utmanande är bra. Som att lära sig simma. Jag kanske inte skulle satsa på plockipinn utan välja något lite mer utmanande. Jag tror på böcker, alla typer av böcker. På något sätt växer man inombords när man läser, den inre tillväxten. Både hjärnan och hjärtat utvecklas.

Hos oss är det aningen blött, regnet väljer att droppa ner några timmar varje dag. Det kunde vara betydligt värre, men det skulle sitta fint med lite sol. Återuppbyggnaden efter Sandy har påbörjats och valet närmar sig. En början för vissa och slutspurten för några andra. Smutskastningen ligger på topp både på lokal och nationell nivå. Vi får väl se, vi får väl se…