En liten get på stigen

När solen började visa sig körde jag fram mot Bridal Trails och parkerade i väntan på mitt springsällskap. 3 grader varmt och torrt, det är inte varje dag. Mössa på och så var vi iväg, långsamt och stadigt. Stora stigar idag, jag ville ju inte riskera att ramla, småstigarna lockar ju så mycket mer. Armen i robotarmen och försiktigt med armvevandet. Det har varit ruskväder de senaste dagarna, skyfall och blåst. Överallt låg det fällda träd över stigarna och det var djupa lerpölar lite här och var. Efter 90 minuter kom vi ut ur vår skog och började jogga mot bilen längs kraftledningsgatan och då möter vi något litet och brunt. I min enfalt trodde jag att det var en microliten åsna eller ett hängbukssvin. När vi närmade oss visade det sig vara en liten men väldigt gravid get (alternativt väldigt tjock och ev uppfödd på fel mat). Anna fångade med van hand in den lilla geten och började titta på halsbandet om det fanns kontaktuppgifter. I samma veva träffade vi på en rejäl kvinna med en hink i handen som var ute mid sin häst. Efter lite diskuterande tog hon hand om geten och tog med den hem. På väg mot bilarna träffade vi på en annan kvinna som mockade och hon upplyste oss att en annan granne längre bort i skogen minsann hade en pygmeeget. Och det lät ju som en matchning. Hoppas att lilla, tjocka geten kommer hem till sitt. Vi kom fram till bilarna och skildes åt. Nu ska dagen ägnas åt kalkonätning och vänskap. 

Happy Thanksgiving!

photo

Geten var inte så sugen att vara med på bild.

Prioriteringar

Ibland fungerar allt så bra. Barnen är glada, middagen står på bordet och är dessutom är den full av vitaminer och annan som främjar tillväxten, alla är utsövda och läxorna är gjorda. Jag kan nog inte klaga så mycket, alla kom iväg till skolan med frukost i magen och hyfsat struken skjorta på mustachmannen. Nu ser jag mig omkring och huset är i ruiner, nästan. Efter en helkväll med 11 bokklubbtjejer igår så skulle jag behöva röja lite, sätta igång diskmaskinen och bära ut tomflaskor. Men icke. Jag har nu gjort en andra kopp kaffe, skummat mjölk och skrämt upp en lussebulle i micron. Spotify går högt och jag har ställt larmet på telefonen så jag inte ska lata mig för länge. Det är vad jag kallar prioriteringar. Det är onsdagen före Thanksgiving och barnen går exakt 2 timmar och 45 minuter i skolan, sen ska vi lata oss på riktigt.

 

Photo

Dags att sluta sura

Jag har skärpt mig nu, det är slut på klagandet. Allt är frid och fröjd, sprialen går återigen svagt uppför. Tro inte att jag är nöjd med situationen som enarmad men jag har accepterat mitt öde. Jag träffade träningsgurun häromdagen och han tyckte inte att det var så mycket att hänga läpp för. Det är bara att knyta skorna med en hand, jag har ju trots allt två armar. Och så är det ju. Nu är det slutklagat och jag tror att jag kan börja knata ute i skogen nästa vecka om jag hakar på mig halvgipset. I alla fall lite sakta. Idag har jag i alla fall stigit aningen i kurs, det är tydligen ganska coolt att ha en fröken med robotarm. Det har knackats, böjts och meckats med attiraljen. Den åkte av och på och hakades på några små 4 årings armar. Kalla mig Ironwoman. Första filmen kommer hösten 2015.

Bildbevis på att armen har intagit mer normal form och att själva armbågen faktiskt är spetsig igen. Och färgen är ju betydligt vackrare nu än i enbart blått.

  photo

Jag är precis hemkommen från skolan, jobbet, myrstacken. Då handlar det inte så mycket om man har en eller två armar, det gäller bara att hålla huvudet kallt. 15st 4,5 åringar i ett konferens rum skulle få självaste James Bond på fall. Jag svettas ymnigt. Idag körde vi Pipleken och är blir det inga russin utan riktig mutchoklad. Och om vi hade det kul? Intensivt kul på något sätt, oförklarligt krypigt i benen och alldeles fantastiskt. Och nu måste jag vila lite. Jag har het klart legat av mig. För några år sedan gjorde jag detta på heltid och dessutom med egna småbarn hemma. Nu känner jag matt efter en dag. Det går utför med ungdomen.

Helgen är nästan slut och den har varit riktigt bra. Fredagkvällen inleddes med tjejkrogbesök. Sex rosenkindade damer på äventyr i metropolen Redmond. Övriga familjen var på sportsliga aktiviteter. Tre var på UW volleyboll match och kom hem skrikhesa och fullkomligt uttmattade efter spännande vinst. Det allra minsta barnet var på hockeymatch söder om stan och kom hem kepsutsmyckad och nöjd efter en till vinst av Seattle T-Birds. Ja minsann, vi roar oss kungligt.

Det har också varit klättringstävling tidigt lördag morgon som verkar ha gått hyfsat för Caroline. Johanna har varit på flera try outs och har en kvar idag. Det har hittills gått jättebra och hon har redan nu fler erbjudanden att fundera på. Inte illa. Konkurrensen är hård, men tonåringen är riktigt tuff och riktigt duktig. Men det är inte slut än… one more to go… Och innan morgondagen är det påskrivet. Och vi föräldrar kan börja planera för skjutsning till träningarna utom- eller inomsocknes. Och om turneringarna går i Arizona, California eller Florida…

Irriterad

Det är dumt att klaga men jag gör det ändå. Det tar emot lite, det är lite motvind och hagel. Jag är less, irriterad och jag har börjat mumla när jag är ensam. Så är det. Och det är ju november så det är väl inte så konstigt. Mörkret kom över en natt och regnet hängde sig fast utan att ens fråga om lov. Och det drar i huset. Fötterna är kalla om natten. Och jag har svårt att sätta på mig strumpor själv. För första gången sedan 1992 äger vi inget hus eller lägenhet (snart). Det är lite läskigt. Tänk om vi blir hemlösa?

Jag är irriterad på mörkret. Jag har ju förberett alla i min närhet att det är lätt att bli deprimerad här under hösten och vintern. Många svenskar och normala amerikaner också för den delen, tappar gnistan. Men det är bara att äta vitamin på burk och springa i skogen. Det löser alla problem. Men nu kan jag inte springa och redan efter ynka tio dagar har humöret grävt ner sig. Endorfiner och vitaminer går hand i hand och mina endorfiner ligger kvar under en sten i Bridal Trails. Vitaminerna skrattar åt mig från burkbotten. Och hur många mandariner kan man äta utan att må illa?

Jag är irriterad på andra bilförare. Man skulle kunna tro att Seattlebor skulle vara excellenta bilförare i regnväder. Så är det inte. Köra sakta och ligga nära, gasa upp och tvärnita om och om igen. Irriterande. Och sen kommer halkan och då kan man lika gärna stanna hemma om man är rädd om livhanken.

Jag är irriterad på folk på gymmet. Folk som går långsamt på löpbandet när man kan springa eller gå raskt. Folk som springer inne på löpbandet istället för att springa utomhus och få frisk luft. Folk som stoppar ner tröjan i cykelbyxorna så ingenting lämnas åt fantasin. Folk som skyltar med nyopererade kroppsdelar och jag blir bara stressad över att något ska pluppa ut. Folk som pratar högt om sina senaste pajrecept. Irriterad på mig själv att jag bryr mig. Tjatigt av mig, fjantigt. Tänk vad alla måste irritera sig på mig. Hon med robotarmen, guuu va hon gnäller.

Jag irriterar mig på det mesta. Håll er undan!

Det är bara att ta nya tag. Jag gör en Fem i topp lista så jag får lite att se fram emot.

1. Snart är det jul

2. Då får man äta lussebullar

3. Och handla julklappar

4. Och dricka glögg

5. Och om 4 månader är armen läkt

 

IMG_2166

Gips av och humöret börjar vända

Nytt besök och mera värktabletter. Gipset har tack och lov åkt av och jag är nu utrustad med en robotarm från Össur, top of the line, best of the best. Nu kan det bara gå framåt, uppåt eller kanske utför. Armen är i alla fall ganska så obrukbar men snygg i färgen. Jag har alltid gillat blått.

Det är fredag gott folk. Mustachmannen och jag har handlat mat och nu väntar jag bara på att det ska bli dags att börja koka ihop något. Det blir parmalindad kyckling med basilika och tomat här i brist på andra uppslag.

Och så har det ju varit val. Det var ju en riktig otursdag, en cykelvurpa och ett konstigt val samma dag. Summan av kardemumman har väl ingen missat, Obama slipper åka till UHaul och hyra minilastbil för att flytta matbordet. Men resten då? Flipp eller flopp. Jag tycker att det är riktigt bra att Washington har ställt sig bakom några viktiga frågor som tex gay marriage som verkar kunna träda i kraft redan i början av december. Det är en otroligt viktig fråga här som inte bara handlar om att höra ihop utan viktigt är bla försäkringar. Att marijuana helt plötsligt ska bli helt legalt känns ju bara helt knäppt, galet. Men, alla tänker inte lika och det är ju inte så mycket man kan säga om det. Nu ska skinkan lindas och barn hämtas.

Until next time,

C

Gips på och humöret i botten

Att jogga i motvind är inte kul. Just nu känns det som om jag springer i storm och hagel, det går nästan bakåt. Och fort gick det att hamna bakåt. Ett litet tipp med cykeln, snett bakåt i nedförsbacke och så rasade alla glada endorfiner av. Nu sitter jag här med gips på armen och kör pekfingervalsen med en hand. Året största och mest efterlängtade tävling går av stapeln nästa söndag och det är på gränsen att jag kan ratta bilen så jag gissar att timmar på terrängcykeln på berget inte kommer att funka. Surt sa räven. Men jag har inte riktigt gett upp än. Och bara så att ni vet så håller jag mig nu till historien att jag körde mnt bike på bana, utan skydd på kroppen och galet coolt med ungdomarna. Så var det och den historien kommer jag hålla mig till.

Det är ju i alla fall vänster

Igår stod det cykling och löpning på schemat. Fram med trailcyklen och hjälm på. Ner för hela Willowsbranten, jätteförsiktigt. På vägen stannade jag och sprang intervaller på klubben och lämnade sedan kläder och skor och cyklade vidare för att träffa en kompis. Vi cyklade snällt och ganska långt. På asfalten, längs vattnet fram till Bothell. Där snurrade vi runt lite och  vände hemåt. När det var 15-20 minuter kvar skildes vi åt och jag hämtade mina kläder och cyklade sakta hem. Benen började bli trötta efter några timmar. Min sko var trasig så jag kunde inte klippa in den i trampan så jag hade cyklat lite ensidigt. Och så var jag i uppförsbacken några minuter hemifrån och jag cyklar sakta. Då fastnar min trasiga sko och jag tippar bakåt  och åt sidan. På armbågen. Och på ryggsäcken. Och vad tänker man när man ligger där. Jävlar tänker man. Det gjorde ont. Jag kommer inte upp. Hoppas ingen ser mig. Och åter igen jävlar fast på ett annat språk. Och så låg jag kvar ett tag och tyckte synd om mig själv och så tänkte jag alla ula ord jag bara kom på. Efter att jag hasat mig upp och kontaterat att något måste ha hänt går jag hem med cykeln. Väl hemma försöker jag få av mig korvskinnströjan och byxorna och ställer mig i duschen. Det var inte det lättaste. Varför ser min armbåge ut som en fotboll? Pust. Kände mig helt plötsligt lite kallsvettig. Jag satte mig i bilen och körde till doktorn.

Efter röntgen och lite annat kunde jag i alla fall åka hem igen och duscha klart. Fraktur på armbågen. Så onödigt. Och så här morgonen efter kan jag  konstatera att man inte sover toppenbra när armbågen är i dubbel storlek och gör ont. Jag lovar, nu är det sista gången jag säger det men jävlar.

photo

Efter ihärdigt isande var armbågen något mindre svullen.