Ett spring vid sjön

Efter en evighet och nästan två veckor reste jag mig, klädde på mig tightsen, snörade på mig skorna och mötte upp nära sjön. Ett ganska långt men långsamt spring, en trevlig konversation som varade i 90 minuter. Kanske sista springet med Anna innan hon far. Min pannlampekompis far hem och får njuta av falukorv och filmjölk. Hon som skyddat mig mot björn och bergslejon, manat på lite extra vid 6 snåret på morgonen och fått mig att känna att ingenting är omöjligt. Lite vemodigt är det allt. Men livet går vidare och det finns fler berg att klättra, fler stigar att springa på både här och i Sverige. Sen möts vi någonstans och springer ihop. Träningsläger på halva vägen, blåbärssoppa, underställ och blöta skor. Kanske på Island. Vem vet. Eller vid en sjö i Sverige. Nu springer vi via Skype ett tag. Luftkram från den här sidan till den andra.

Vi gjorde några stopp och fotade solnedgången som blänkte i sjön och färgade himlen i alla regnbågens färger. Sen tog andningen slut och hostan tog vid. Då var det slutsprunget för idag. Nästa gång simmar vi över sjön istället för att hålla oss på kanten.

photo

Idag vågade barnen och jag oss ut för att byta lite kläder som tomten kom med. Jag höll på att ge upp redan vid parkeringsgaraget. Virriga och irriga tanter i Lexusar, aggressiva män i pälsmössa och långsamma barnvagnsdragare kan få mig att komma ur balans vilken dag som helst. Tror ni inte att man blir aningen aggressiv när man har pälsmössa när det är 7 grader varm och regn? Vissa av oss lyckades i alla fall ganska bra med våra byten, andra höll på bryta ihop av värmeslag och cellskräck i en provhytt i Bellevue. Det slutade med att inga kläder i världen kan vara värda en möjligt kommande panikattack på Bellevue Square så vi åt lunch istället. Vi passade på att sörpla asiatiska nudlar ur stora skålar. Det kändes som ett bra alternativ till julmaten som nästan är uppäten. 

Over and out!

Tomten kom

Jag är en lyckans ost. Tomten kom hem till oss och med sig hade han massor av paket till stora och små. Jag tror att alla små känner sig nöjda med tomtens insatser och det är ju alltid huvudsaken. Det första paketet vi öppnde var ett paket tomten had hämtat upp i Uppsala. Ett stycke Alladinask samt en stor påse plockgodis. Det slank ner och alla kände värmen sprida sig från den svenska kvalitetschokladen. Godivan blev stående orörd under julaftonskvällen.

Jag lyser numera i mörkret. Jag önskade mig en ny löparjacka som kunde hålla kylan och regnet ute men samtidigt lysa i mörkret. Lite som ett Kinderägg, många saker på en gång. Den önskan blev uppfylld så nu glimmar jag ikapp med stjärnorna på himlen. Så fort förkylningen har försvunnit så ska jag ut och glimma i skogen.

Här är det sena mornar och lata dagar som gäller. Igår var det Star Wars maraton på en tv. Jag måste erkänna att jag kände ig glad att vi har fler tv apparater. Just det maratonloppet var jag glad att stå över.

Nu är det jul igen…

Veckan innan jul har passerat i en enda stor dimma. Feberdimma. En efter en har säckat ihop under december. Brjann gick ut hårt och var till och med hemma från jobbet med en av årtiondets värsta mansförkylningar. Sen föll barnen en efter en och Johanna har fortfarande tjock panna och flåsig hals efter snart tre veckor. Och så lagom till jul så vek jag ihop mig och la mig i soffan. Och jag trodde det skulle vara för gott, så här kommer livet te sig nu. Men efter 8 dagar så blev det jul ändå, trots huvudvärk och fyllda bihålor. Alla julklappar är inhandlande och maten är lagad men något dåligt kryddad eftersom smaken förvann vid andra advent och har inte riktigt infunnit sig än. Men jul blir det!

Granen tindrar, paketen är inslagna, barnen är förväntansfulla och nu väntar vi. Vi väntar på lunchen, julbord där alla har något som de har valt. Och sen väntar vi på middagen lambracks och hasselbackare. Och sen får vi öppna julklapparna när mörkret lagt sig över Redmond och alla är mätta och glada.

Från oss till er…

en riktigt God Jul

photo

photo

photo

photo

Ugglor i mossen

Man behöver inte bestiga ett berg för att känna sig nöjd. Idag blev det en mörkertur i skogen. Några långsamma snöflingor seglade ner framför pannlampans sken. En grad varmt och härlig luft, ren och krispig. Jag tror knappt att de vilda djuren var vakna. En liten kanin var det enda som rörde sig. Förra veckan fick vi lägga om rutten för att just den skogen vi valt var avstängd för att det var aggressiva ugglor i farten. Ugglor som siktar in sig på springande kvinnor med hästsvans, hugger tag i tofsen med klorna och hackar på huvudet. Idag var inte ens ugglorna vakna. Man känner sig pigg när man varit ute och andats i mörkret, andats mörk luft och gluttat lite på månen. Det är finfint.

photo

I söndags var det skolavslutning i vår svenska skola. Riktigt fint med luciatåg, långdans och så kom tomten. Tro det eller ej men han gjorde ett undantag och gjorde en utflykt innan julafton. Det var succe såklart. Alla barn fick en riktig svensk påse med mandarin och tablettask. Till min stora lycka var tomten snäll mot mig också… min ask försvann fort. Det smakade lördagsgodis a la 70-tal.

photo

Idag är det sista skoldagen innan jullovet, eller vinterlovet heter det antagligen. Alla firar på sitt sätt eller så firar man inte alls. Vi känner oss halvredo. Granen är upplockad ur kartongen och hopsatt till ett träd. Adventsljusstaken eldar vi på så fort vi får chansen och decemberljuset är faktiskt mer eller mindre på rätt datum. Det är bara en del av julklapparna som ska inhandlas, ungefär 90% av julklapparna. Men det är inga problem. Det är bara att slänga sig ut bland alla andra, med huvudet före och plånboken redo.

Nu fortsätter dagen.

photo

Det närmar sig jul

Dagarna bara försvinner och mörkret lägger sig tidigt under eftermiddagen över Redmond. Tröttsamt mörkt. Det gäller att ta sig i kragen om man ska hinna se lite dagsljus. Idag skubbade vi runt i regn och rusk innan vi klickade av timern och satte oss i våra bilar och åkte hem. Genomblöt av tätt regn, robotarmen gick att vrida ur och duschen var välbehövlig. Rådjuren i skogen börjar bli väldigt vänliga. De behagar knappt flytta sig när man kommer trampandes på stigen. De tittar upp och tar ett steg åt sidan och fortsätter tugga. De har ju sitt att tänka på.

Det har blivit en hel del skog och backar de senaste veckorna, riktiga berg som har bestigits. Högt och gränslöst vackert. Nu tappar jag mitt springsällskap till nyår och då vill jag ju såklart ha sällskap. Känner du dig sugen på springa i skogen och flåsa uppför berg så hör av dig. Prattempo och lågpuls, på dagtid och ibland riktigt tidigt på morgonen när bara ugglorna är vakna.

Helgen var händelserik, flera julfester, julmat och juldrinkar, skola och sedan avslutades söndagen med en fin svensk adventsgudtjänst här hemma i Kirkland. Vi hoppas verkligen att det ska bli en tradition. Bered en väg och Hosianna. Nästan som hemma. Prästen influgen från Orsa, finsång av kören och otroligt vacker sång av vår alldeles egen operasångerska. Inte ett öga torrt. Vi började alla leta Kleenex i väskorna. Otroligt fint! Det känns väldigt långt till Sverige när det är jul.

Här har det än så länge inte köpts några julklappar men det kommer ju att lösa sig. Det gör det alltid. Vad blir egentligen årets julklapp?

Vi rivstartar helgen

Det börjar närma sig jul och igår var det dags för SWEAs årliga julmiddag. Alltid lika trevligt! Kören tindrade ikapp med ljusen och långbordet var uppdukat med julmat. Jag fick äntligen kontakt med en kvinna som jag mailväxlat med som har släktingar som vi känner hemma i Uppsala. Riktigt kul! Nu ska vi försöka hålla lite kontakt i form av kaffeträffar. Jag skulle tro att det skiljer närmare 40 år mellan oss. Det är en brokig skara kvinnor som träffas på samma plats varje år. Många historier och mycket skratt.

Klockan ringde straxt efter 5. Onödigt kan man tycka men det är ju livsnödvändigt att klämma in några timmar på ett berg innan julen. Till jul flyttar Anna och då blir vi bara tre och jag kommer känna mig oändligt ensam. Men idag var vi fyra som vanligt, plus hunden Duma som dagen till ära hade fått en röd jacka. Det är alltid lite tyst i bilen när vi åker mot utvalt mål. Alla sippar på sitt medhavda te och lamporna lyser och speglar sig i Lake Sammamish. Idag var det Tiger Mt som var målet och det var mer än kolsvart när vi kom fram. Mörka bilar står parkerade på parkeringen och vi kör fram och väntar in vår fjärde springare som kommer från västra Seattle. När vi sitter där kommer en annan bil och parkerar. Ut hoppar en man utan lampa och han försvinner in i mörkret bland bergslejon och björnar. Efter några minuter är vi på väg in i mörkret och vi kommer direkt fel och får vända efter någon kilometer. Det blir mycket klättring idag, det går rakt uppför och vi flåsar på rad. Efter en timme har vi tappat gnistan en aning men då möts vi av snö som dalar ner från himlen och några minuter senare springer vi på ett vitt berg och det börjar kännas aningen kyligt. Vi styrde fel igen men hakade på en annan stig. Kartan åker fram och tillbaka, upp och ner, och nu är vi på rätt spår. Något rör sig och vi ser två svansar fladdra förbi men denna gången visade det sig vara två hundar med en husse som kom springande efter. Efter två timmar uppför kommer belöningen i form av nedförsbacke. Nu går det nedför och det gör ont, knäna knakar och träningsvärken från tidigare i veckan när vi klättrade uppför Mt Si gör sig påmind vid rumptrakten. Och när vi kommer fram till bilen känner jag mig aningen snopen, är det slut nu?

Två andra i familjen tog den andra bilen och for ner mot Tacoma för att klättra samtidigt som jag drog till berget. Stortävling idag och här hemma håller vi tummarna. Uppladdningen har väl inte varit den bästa, klättraren har varit hemma med förkylning hela veckan. Det är bara att bita ihop och försöka andas genom den täppta näsan.

Rakt upp mot toppen på Mt Si

Idag bar det uppför ett berg, rakt upp mot den grå himlen. Regnet öste ner och vinden tog i uppe på toppen. Bilen styrde mot North Bend och Mt Si. http://www.mountsi.com/ Vackert så man storknar och högt så man får svindel. Vi parkerade och började gå uppför. Och vi gick och gick, ganska länge, flera timmar faktiskt. Vi gick raskt i ösregn och sido regn och i snällt regn som droppade ner mellan träden när skogen blev tät. Träden är så gröna och fina på stammarna av mossa, som om de har stickade ylletröjor på sig. Efter lång tid kom vi upp till toppen där skogen bara försvann och det bara var sten. Vi blickade ut mot det grå. I vanliga fall kan man se långbortistan, hela halva världen och några bergskedjor och mycket himmel. Idag kunde man inte se något för att det regnade vattenhinkar från en grå, dimmig himmel. Så vi vände och sprang ner för berget, nästan oförskämt lätt. Nästan så att man glömde hur tråkigt det var att gå uppför. Fort gick det. När vi svängde ut mot North Bend (Twin Peaks staden) så såg vi ett helt gäng med djur som jag gissar var olympic elk. Stora gråbruna älgliknande djur i en stor flock. Som tur var så höll de sig från vägen.