Month: January 2013

Mot nya mål

On By lillahjarnanIn Tävlingar/races, Träning/trainingLeave a comment

Det är dags att skriva på svenska igen. Få tillbaka flytet och inte stappla runt på isiga, halkiga trottoarer, på tå. Det är ju något visst med ens eget språk, det språket man tänker och drömmer på. Men visst drömmer jag och tänker på engelska ibland men det låter bra mycket bättre i mitt huvud än hur jag skriver.

Jag måste tjata lite om hur framtiden ser ut. För nu vet jag ju hur de närmaste 6-7 månaderna kommer att se ut, delvis i alla fall. Team Totally Lost, Anna och jag, började fundera på Ö till Ö när vi träffades i våras och i november släppte arrangörerna äntligen informationen hur årets platser skulle fördelas. Vi köpte raskt lotter för att kunna vara med i lotteriet och vinna en lagplats. Under våra turer i skogen har vi diskuterat chanserna, om vi skulle få en plats eller inte. Anna har alltid sagt att hon för tur med sig, jag har haft en mer skeptisk inställning. Så få platser och så många sökande. Och så kom dagen då lotterna skulle dras och platserna skulle fördelas. Jag hade tid hos sjukgymnasten några minuter efter dragningen så jag satte mig i väntrummet med min Surface och telefonen och försökte desperat få streamingen från Stockholm att funka. Efter några minuter lyckas jag och precis då är det dags för dragingen av damlagen. Första lotten dras och läses upp. Jag går lite i cirklar, försöker intala mig att det är nästan ingen chans. Och så hör jag mitt och Annas namn läsas upp och USA efter det. Herrejävlar. Jag var faktiskt tvungen att sätta mig och så ringer telefonen, först Brjann och sen pappa. Jag slänger på luren och ringer till Anna som är hur lugn som helst. Hon säger bara, då kör vi då! Och jag blir tårögd. Livet går vidare. Jag knallar in till sjukgymnasten Michael med tårar i ögonen och armbågen i paket. Han säger också då kör vi då och lägger till att vi får se till att fixa armen fort som attans. Nu ska den fixas.

Det känns aningen skrämmande. Dagen efter for jag till Orcas Island och sprang ett traillopp och kände mig som en liten fjärt. Proffsen var snälla och vänliga. Mina Icebugs var trots allt lite coolare än deras dussinskor. Nog studsade jag allt lite bättre i utförslöpen. Snö, elände och vildmark. Trollskog, mossa och mjuka stigar. Högt, långt och kallt. Alldeles fantastiskt vackert och mäktigt. Jag sprang upp på berget och funderade på hur det skulle kännas och dyka ner utanför Ornö. Det blir bra. Det känns mäktigt! Det känns bra att ha ett mål i horisonten.

Och hur ska vi nu uppnå målet, att vara redo i september? På olika håll, på olika världsdelar, i olika skogar? Det kommer att fixa sig bra. Jag har ju världens guldläge. Lite jobb, mycket träning. Mycket stöd från otroligt erfarna coacher, det hjälper. Det är bara att jaga på, framåt på stigarna, uppför bergen. Och hålla koll på milen och farten. Många mil och låg fart. Jag har alltid lite maniskt loggat träningen på olika sätt. Det ger en löjlig tillfredställelse att addera ihop antal mil och timmar vid månadens slut, och vid årets slut. Jag fortsätter med det och kanske summerar jag då och då här på bloggen för att få klappa mig själv på ryggen eller mana på mig själv lite mer om det behövs. Då kör vi då!

Orcas 25… 27k

On By lillahjarnanIn In English, Tävlingar/races, Utflykter/outings3 Comments

I didn’t feel like the coolest kid on the block yesterday, not the toughest in the world. I was actually ready to give up for a short period of time, but that is not really like me so I kept going. I am usually pretty good at mentally preparing for difficult things and keep on going even if I hear strange voices in my head. A marathon is a marathon, you kind of know how it’s going to feel but this was totally different. I know how 25k feels but I had no clue how bad 25k going up Mt Constitution could be. I swore, I cursed and I kept going in snail pace… and I forgot to bring gummy bears. My water froze, my clothes were soaked of rain and covered with snow. And it was actually a great day.

On Friday morning I took the ferry from Anacortes to Orcas with four friends. All the orcas seemed to have hidden out in the cold but a few seals were bobbing around and eagles routed over us. We arrived and checked in at the glamorous Doe Bay, a quaint cabin by the sea. We went around the island, had coffee and enormous cinnamon rolls and then we drove up the whole mountain. We didn’t get all the way up because of snow and ice, but the view was stunning, sunny, light blue skies and dark blue water. It was a beautiful day!

We stopped by and checked in and got our bibs and chatted a bit. We listened to a few of the organizers and that was a big mistake. We overheard one of the pros saying that she ran the course in medium tempo in four hours last week. What does that mean for us? 5, 6 or 7 hours? How bad can it be? Holy &%$#. It did not look good, 4500ft elevation, rain and a lot of snow. They decided to add on a 1000ft compared to last year for an extra challenge. I looked around and felt like I was standing in a room full of experts. They all looked the same, puffy coats in bright colors, sunburned in January, cool shoes and smiling faces. Really smiling! Nothing to smile about here. Have you read the map people!! I pulled my puffy coat closer to my body and had a feeling that it was going to be a long day and a very long run tomorrow. Or hike?

The wind woke me up around 5am. It felt like our cabin was about to take off and sail away. Nothing to worry about and I slept for another hour and woke up and heard the rain. Excellent! We had breakfast in silence, I guess we all tried to figure out whose idea this was from the beginning. Three or four layers? Coat or no coat? A short car ride and it is time for the Garmin to locate satellites.

250 happy trail runners take off and I swear 235 looked like pros. Raincoats, trail shoes and hydration packs. I have always wondered how you choose to run with a bottle in your hand when you can wear a pack. Time to start and everybody takes off. It starts with a 5 mile loop around Cascade Lake. Beautiful, soft trails and the rain drizzles down. It is Alice in Wonderland kind of pretty and I feel all smiling and happy for a while. This is easy and I take it really slow waiting for the big bang. And then it comes! The wall! Of mud! It was so steep that we more or less had to crawl up for a mile. We are moving slow, very slow and my thoughts wander away. How can I feel this weak? How can I be this tired after an hour? I need to spend more time on the Versa. Do I like rain? No. Do I like mud? No. Do I even like running? We keep moving and keep talking and I have absolutely no memory of what we talked about for one hour.

8 miles and halfway, 2000ft elevation and I feel great. Who’s complaining now? Keep it up ladies! I am trying to hold back a bit so I don’t burn myself out. Something buzzes on my arm. My new, shiny watch makes a noise and I look down for a half second. I hear myself say 9 miles and… flying, moving in thin air… and somehow I make a ninja move and turn myself around and end up on my non broken side but quickly jump up. OK, my elbow is still in one piece but I now have a bleeding knee and a bruised hip. Nothing feels broken and I keep running. We actually keep a pretty good pace now and it is snowing hard. My soaked clothes starts to freeze. We reach the second top and the snow is deep. But this is great! We have been moving for more than 3 hours and we need to finish this now. It is cold and windy. We stop at the aid station and drink a cup of Coke and start to chat with the volunteers. They look really cold. We are the lucky ones here.

After one minute, we continue to run and it feels like my knees are locked. Wonder if they rattle loudly or if I only hear it in my head. We are going downhill. It still feels as if I should hold back. I check my watch and we should be close to the end. Surprise! They added on 1.5 miles (2,5 km). What the heck, I paid for 25k not 27. New hills, new mud. Please let me finish this thing now. The mud is packed, people are cheering and we drink an organic lime drink. Wet and slippery as an eel, cold as a popsicle and reasonably happy to finish this climb even if Garmin said 4.12. It could have been worse. But… as always 10 minutes after I start thinking. I am standing here, breathing, talking, and having a drink… why didn’t I run faster? I am still standing. And we all looked at each other and agreed that we will not do this race again.

After a couple of hours when we sit in the car waiting for the ferry, listening to old 80s music I can’t help about thinking of next years race at Orcas Island. Maybe 2014 will be the year for a 50k. It was a really pretty mountain.

Crush it without being crushed

On By lillahjarnanIn Blandat/mixed, In English, Okategoriserade, Tävlingar/races, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

I feel a bit anxious and impatient. I got the latest from my doctor concerning my broken elbow. It is not healing well. My fault or bad wibes? Don’t know. I am pretty tired of the left part of my body and need a positive boost. Life is like intervalls on the treadmill. If you push it too hard the first four you will never finish your 8th. You will quit after number 7, ready to puke. How you feel is always a choice. If you keep a steady pace, get your ponytail soaked and your feet wet you know you’re on the right track. And I am planning on getting back on track. Soon.

I am waiting for the weekend to come. I am taking a little trip with my runningbuddies. Roadtrip, ferryride and sleepover. One of our buddies left for other adventures but we are adding on a very interesting guy from CA. I am afraid he is a little bit faster than all of us together, but we get to enjoy the view a little bit longer. I am planning on a long run, I might even bring a picnic. And a map. I am not getting lost this time. And I don’t want to get crushed so I have decided to crush it. Give it a good shot and try my best. Who am I kidding, I’ll be happy if I’ll finish this one.

I am so grateful for my little group of peeps. If it wasn’t for them I probably would have spent an enormous sum of money on therapy by now. We are talking mafiaamounts. And running is far better than stretching on a shrink’s couch, at least that’s what I have heard. It is a constant journey and you never get there. It’s always a new day tomorrow. A new sunrise and a new drizzle.

I used to be a night owl, reading until the sun woke up and then I was ready to crawl under the covers. Most of the days when my alarm makes a soft noise before 5 I am awake and ready to eat breakfast in two seconds. I don’t mind getting up early but I am in a constant tired mode because I don’t go to bed in time. I wish the day had 3 more hours so I would get nice 8 hours of sleep. Saturdays at 6.30, heck that is late.

We used to be four, but now we are only three. The blond one took off. Hopefully we will meet our fourth somewhere in the world and run some new trails soon. We really miss her and I know our running dog does too. There are so many differences between us but somehow that makes it more interesting. We represent three different countries and have varied backgrounds. Small kids, big kids, no kids. Pets, lots of pets and no pets. And our life’s that we live right now are like night and day. What a strange combination but a very good one. How great is that? It is so nice to meet, think new and big thoughts or not think at all. The conversations that take place 6am on a dark trail in the light of a couple of headlamps are very different from the conversations you have on Starbucks during the day. Time spent with these ladies are luxury. And as long as we have the road and each other to look forward to, it’s all good. We’re laced up and ready!

photo_thumb_thumb

And some golden wings for the days you feel like flying.

Inte det minsta skoj och spännande

On By lillahjarnanIn OkategoriseradeLeave a comment

Här har jag utlovat ett inlägg med klass, innehåll och spännande överraskningar. Men vad gör man då när man absolut inte har något spännande att berätta. Det får väl bli en lägesrapport från förorten, rakt av och inte det minsta rolig. Kanske knappt underhållande. Dimman har gjort mig aningen dåsig och jag väntar på att solen ska återfinnas. Det var ett tag sen den visade sig.

Här står bullarna på jäsning och väntar på att bli gräddade. Tre plåtar med improviserad fyllning, kanelen tog ju såklart slut efter första plåten. En stor påse ska levereras i morgon kl 5.45 vid löparspåret. Vem säger att man inte kan köpa popularitet. Medan jag väntar på att bullarna ska växa sitter jag och gör oändliga spellistor på Spotify, rena tonårsfasonerna. Jag hittar den ena tunggungaren efter den andra att lägga till på mina spring, spinn och lättlyssnade listor. Den ena knepigare än den andra. När jag sen står vid vägkanten eller på löpbandet undrar jag hur jag tänkte. Musiken är ju inte ens lyssningsbar. Men det är väl åldern. Jag skiner upp som en sol när “En man i byrån” smygit sig in mellan Eminem och Flo Rida. Vad gör man inte för att hålla sig fast på den unga sidan av medelåldern.

Vi har haft en ledig dag, MLK, ledigt från skolan. En extra dag att göra läxor och ligga på soffan. Det börjar närma sig finals för alla på high school och då behövs det tryckas in lite extra i alla trötta huvuden. Hela veckan kommer att ägnas till grillning, varenda liten droppe ska pressas ut innan nästa termin börjar. Och då börjar det om igen. Jag smet till gymmet några vändor idag. Jag har hittat en liten guldplats i mörka rummet där man kan klättra på versa climbern utan att en endaste en stör. Ibland kommer det fram någon frågande spännig man med linne och undrar vad jag gör men de flesta vågar sig inte fram. Rena meditationen.

Volleybollen börjar ta sig för Johanna. Det har gått lite mer än en månad av säsongen och laget börjar sätta sig och föräldrarna har kommit över den värsta tystnaden. Det känns som om Johanna har valt ett riktigt trivsamt lag i år, schyssta lagkamrater och riktigt bra tränare. Det hjälper ju till när det går bra med träningen och första turneringarna har gått helt ok. Och än så länge sitter alla knän på plats och inga handleder är brutna. Mycket på pluskontot.

Imorgon börjar volleybollen för de andra två förmågorna. Då blir det en himla massa knäskydd, spandex och bollar i omlopp. Det gäller att ligga steget före och ha en maskin konstant körande i tvättstugan samtidigt som bilen går på högvarv. Precis som det ska vara alltså. Vi är tvungna att fuska lite från klättringen för att få det att gå ihop men vad gör man inte för sporten.

Brjann och jag har inlett triathlon säsongen, Brjann som återkommande medlem i klubben och jag som helt ny. Brjann kommer säkert spotta ur sig tävlingar som vanligt och han ligger i hårdträning just nu för att komma igång inför våren. Jag ligger på mina 10-12 timmar/vecka som vanligt och håller en stadig form men med en något fladdrande arm. Mina planer inför sommaren har inte riktigt präntats ner än och om det blir några längre triathlon får vi väl se. På fredag vet jag i alla fall vilken riktning det tar. Jag har i alla fall några lopp under våren som håller skorna varma. På fredag bär det av med lilla springgänget ut i terrängen för ett helt galet terränglopp. Då blir det åka av, färja och sovsäck. Vattenryggan laddad med koffeindryck och extra strumpor och vantar i ytterfacket. Så spännande att jag nästan storknar. Kommer jag i mål blir det en utförlig redogörelse. Det är långt, kallt och rakt upp mot himlen och så ner igen. En ny nationalpark och det bästa är att alla björnar sover när det vinter.

Dimma tjock som fjällfil

On By lillahjarnanIn Blandat/mixedLeave a comment

Man skulle tro att jag semestrar eller gör något annat spännande men så är det inte alls. Livet rullar på som vanligt och jag försöker kurera en bihåleinflammation med en ny orange burk med vitt skruvlock. Vi har under de senaste dagarna haft så tjock dimma att man faktiskt inte ser bilen framför sig. Mjölkvitt och filmjölktjockt. Och många kör utan lysen. Smart kombination. Efter träning i Lynnwood häromkvällen hittade vi inte hem trots att vi kör samma väg flera gånger i veckan utan var tvungna att stanna och läsa skyltarna på motorvägen. Men vad har detta att göra med dagsformen och har ni något intresse av detta? Inte det minsta. Jag ska flyga iväg med bilen en stund och sen återkommer jag med ett inlägg av klass. Kanske till och med något roligt, spännande och informativt. Ungefär som ett Kinderägg. Vet ni att Kinderägg är förbjudna här i Washington. Det är ju så mycket läskigt som kan kan hända med ett Kinderägg. Vi åker till Canada och smugglar in Kinderägg över gränsen när vi verkligen längtar.

Life lessons for my three daughters and Happy Brekkan America Day

On By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, In EnglishLeave a comment

I have three amazing kids, three beautiful girls. I don’t know how it happened but they are growing up. What feels like a couple of years ago we worried about preschool and swimming lessons, now we deal with drivers ed and honors classes at high school. The days go by slow but the years fly by so fast. 15 years feels like 5.

Today, January 10th we celebrate 5 years in this country, 5 years in Washington, 5 years away from what used to be our home. Our move here was a big change in our girls’ life, both good and bad. As a parent you always question your decisions that involve your kids. You always wonder if you did the right thing, made the right decision. We have all learned and experienced so much and it has been a lot of laughter but also tears. I can’t even remember the first year we lived here, my mind blocked it somehow. Did we make the right decision? I do think so and I really hope so. This adventure will be a life long experience that we will all carry with us for the rest of our lifes. And I am sure growing up in different cultures has shaped their lifes. They will always view life through a lens that is different from their friends. Friends that lives on two different continents. We live in different cultures instead of reading about it in textbooks, we meet people that are very different from us every day. What awesomeness.

The only thing you really want for your kids is happiness. Not power or money, just for them to find their sweet spot, their thing that gives them goose bumps. You want them to grow up doing what they like to do, enjoy their lives. And you don’t want them to make the same mistakes as you did. But maybe they’ll have to. To get the experience and to feel some sort of pain. If I could I would pass my experience down to them but I can only give some advice. Just a few life lessons on the way, some more serious than others…

Keep swimming girls… before you blink high school will be over.

  • Be nice to your sisters, always.
  • It is ok to be homesick and long for all loved ones in our other country… they will still be there next summer.
  • Never get in a car with a drunk driver. Call home, any time.
  • Work out. As much as you can and as hard as you can. And it is ok to look sweaty, not very cute and feel like you are going to puke. It is actually good for you.
  • Always work hard in school, it will pay off. But remember, you can only do your best.
  • Never be afraid to ask for help.
  • It is ok to spend a lot of money on shoes, especially running shoes.
  • Don’t worry about love when you are 15, you have plenty of time. I am sure you will not even remember the name of the cutest guy in 9th grade when you turn 30. Life goes on.
  • Accept people around you. Nobody is perfect. Not even you.
  • Do your thing. Be different. But don’t wear too short skirts.
  • Travel as much as you can.
  • Laugh often and hard. And laugh at yourself.
  • Keep your eyes on the ball, in sports and in life.
  • Learn how to drive a stick.
  • Learn how to cook and bake bread. Enjoy food, it is good for you and it brings people together.
  • Change is good, scary but good.
  • Do things that scare you.
  • No tattoos or visible piercings. And no, I will not change my mind about this.
  • You are all three so much stronger than you think.
  • If you can’t think, go for a run, a long run.
  • Don’t stress… you have a long life ahead of you.

Life is a great big canvas, and you should throw all the paint on it you can.  ~Danny Kaye

Our favorite backseat song

Tiger Mt som alltid slutar med kartproblem och blöta fötter

On By lillahjarnanIn Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

För några veckor sedan sprang gänget och jag uppför Tiger. Eller sprang och sprang, det är nog mer en rask och frisk promenad med inslag av löpning och sedan sprint nerför. Vi läste ju kartan noga men hamnade  trots det lite off track, vi kom på fel trail helt enkelt. Idag var det dags att göra ett nytt försök så vi sågs på en kolsvart parkering vid 06.30. Planen var att vi skulle klättra uppför three summits, brant rakt upp och sedan ta tre toppar och sedan springa fort ner., Upp mot 20km eller så. Enkelt och väldigt vackert. Otrolig utsikt. Max 2,5-3 timmar med kaffe efter, hemma till 10. Morgonen började bra men med alldeles för lite sömn och ganska dålig frukost, men det var ju inte någon blodigt lång tur vi skulle ta. Vattenryggan fylld och pannlampan på och så bar det av. Vi kunde snabbt konstatera att det gick lite trögt idag. Efter en timme hade vi halkat fram och upp i snön och hade plockat två toppar men nu började snön bli lite påfrestande. Knädjup snö med lite skare som man föll igenom på varje steg. Efter tredje toppen började vi vår väg bort mot en sidotrail men då försvann alla spår. Vi stog mitt i skogen, på toppen av ett berg och kände att det var läge att hasa upp kartan igen. Vi valde en annan väg och sprang med höga knän genom snön. För att göra en lång historia kort så var det otroligt djup snö och vi kom otroligt mycket vilse men vi visste ju att vi skulle ner. Vi fick lite panik. Fötterna var som isbitar, som först blivit doppade i vattenpölar och nu var konstant under snön. Som rosen på tårtan så kom vi fram till en rasad bro och fick på någ sätt ta oss över ändå. Ännu blötare fötter. Läskigt brant.

Vi knatade på och trodde vi hade koll på kartan men så var det inte, vi var på fel sida av berget förfärligt långt bort. Vad gör man? Skriker rakt ut. Äter det lilla man har med sig. Dricker så mycket man kan. Sparkar lite på en sten. Tittar sig omkring efter vilda djur. Kollar om mobilen funkar för säkerhets skull. Torkar bort svetten från pannan. Blåser ut näsborrarna. Och springer. Och springer. Och låter bli att tänka. Trött kan man vara i bilen på väg hem.

Och vi kom fram till slut. Närmare 5 timmars springutflykt och kaffet struntade vi i idag. Vi ville hem. Stå i duschen till kroppen fått tillbaka sin normala färg.

Var det värt  det? Alla gånger! Kommer vi göra om det? Alla gånger. Men när snön har smält.

 

photophoto