Det är dags att skriva på svenska igen. Få tillbaka flytet och inte stappla runt på isiga, halkiga trottoarer, på tå. Det är ju något visst med ens eget språk, det språket man tänker och drömmer på. Men visst drömmer jag och tänker på engelska ibland men det låter bra mycket bättre i mitt huvud än hur jag skriver.

Jag måste tjata lite om hur framtiden ser ut. För nu vet jag ju hur de närmaste 6-7 månaderna kommer att se ut, delvis i alla fall. Team Totally Lost, Anna och jag, började fundera på Ö till Ö när vi träffades i våras och i november släppte arrangörerna äntligen informationen hur årets platser skulle fördelas. Vi köpte raskt lotter för att kunna vara med i lotteriet och vinna en lagplats. Under våra turer i skogen har vi diskuterat chanserna, om vi skulle få en plats eller inte. Anna har alltid sagt att hon för tur med sig, jag har haft en mer skeptisk inställning. Så få platser och så många sökande. Och så kom dagen då lotterna skulle dras och platserna skulle fördelas. Jag hade tid hos sjukgymnasten några minuter efter dragningen så jag satte mig i väntrummet med min Surface och telefonen och försökte desperat få streamingen från Stockholm att funka. Efter några minuter lyckas jag och precis då är det dags för dragingen av damlagen. Första lotten dras och läses upp. Jag går lite i cirklar, försöker intala mig att det är nästan ingen chans. Och så hör jag mitt och Annas namn läsas upp och USA efter det. Herrejävlar. Jag var faktiskt tvungen att sätta mig och så ringer telefonen, först Brjann och sen pappa. Jag slänger på luren och ringer till Anna som är hur lugn som helst. Hon säger bara, då kör vi då! Och jag blir tårögd. Livet går vidare. Jag knallar in till sjukgymnasten Michael med tårar i ögonen och armbågen i paket. Han säger också då kör vi då och lägger till att vi får se till att fixa armen fort som attans. Nu ska den fixas.

Det känns aningen skrämmande. Dagen efter for jag till Orcas Island och sprang ett traillopp och kände mig som en liten fjärt. Proffsen var snälla och vänliga. Mina Icebugs var trots allt lite coolare än deras dussinskor. Nog studsade jag allt lite bättre i utförslöpen. Snö, elände och vildmark. Trollskog, mossa och mjuka stigar. Högt, långt och kallt. Alldeles fantastiskt vackert och mäktigt. Jag sprang upp på berget och funderade på hur det skulle kännas och dyka ner utanför Ornö. Det blir bra. Det känns mäktigt! Det känns bra att ha ett mål i horisonten.

Och hur ska vi nu uppnå målet, att vara redo i september? På olika håll, på olika världsdelar, i olika skogar? Det kommer att fixa sig bra. Jag har ju världens guldläge. Lite jobb, mycket träning. Mycket stöd från otroligt erfarna coacher, det hjälper. Det är bara att jaga på, framåt på stigarna, uppför bergen. Och hålla koll på milen och farten. Många mil och låg fart. Jag har alltid lite maniskt loggat träningen på olika sätt. Det ger en löjlig tillfredställelse att addera ihop antal mil och timmar vid månadens slut, och vid årets slut. Jag fortsätter med det och kanske summerar jag då och då här på bloggen för att få klappa mig själv på ryggen eller mana på mig själv lite mer om det behövs. Då kör vi då!