Sitter med foten i ispaket, inpackad för att bli förminskad. Skonumret gick raskt från 38,5 till 41 genom att kliva snett på gatkanten. Jag tror att vänsterfoten var den del av kroppen som fanns kvar att knycka till. Men det är övergående, jag tar snabbkuren. Löpfritt några dagar och sen på’t igen.
Vi har celebert besök från Sverige. Denna gången har vi äran att visa Seattle från sin allra bästa sida. Det är sol och varma vindar över Washington. Solen värmer upp mot 15 grader under eftermiddagarna och körsbärsträden blommar i rosa. Det gillar vi!
Dagen man aldrig trodde skulle inträffa, 22 mars 2013. Tillbaka till framtiden med Michael J Fox, KFUM Hornets filmvisning på 80-talet. Och så kom den dagen i framtiden som kändes som ljusår bort, då vi alla skulle vara 40 år och lite till. Och nu är vi till och med förbi den 22a och vi lever och frodas, coolare än någonsin. Boooyaaa!
Jag hade ju gärna behållit snön några dagar. Den lyste upp ett ganska grått Redmond. Men jag hann ut och känna på fukten på trottoarerna och nu sitter jag nyduschad efter en snabb vända. Idag blev det cykelpass innan solen ens hade funderingar på att komma fram. Jag satt och flåsade på en Le Mond cykel och blickade framåt på franska byvägar. Turen gick till Lyon idag, backintervaller men jag satt i på andra våningen på ett gym i Redmond. Det var vackert i Frankrike idag, jag hade gärna varit där. Men vägarna är inte så pjåkiga här heller. Jag sprang ut och försökte njuta av snön innan den smälte. Knata runt några kilometer i omgivningarna. Det blommar gult och rosa. Och ögonen kliar något makalöst. Det verkar vara vår.
Dag 9 i sjukstugan. En tillbaka i skolan, två i horisontellt läge. Största problemet är ett vi missar fredagsmatcherna och klättringstävlingen imorgon ligger pyrt till. Feberfrossa och huvudvärk. Halsont och kroppsont. Kanske borde vi ha tagit den där sprutan som vi funderade på. Nästa år. Men annars är det ganska fint. Mitt gips är numera blått och aningen för hårt sittande så det blir en tur tillbaka till doktorns gipsassistent idag. Tummen får inte riktigt plats.
Lagom till att påskliljorna slagit ut fullt och gult så kom vinters första snö i morse. Fluffiga, stora flingor dalar ner och lägger sig fint på gräsmattan. Det blir nog inte långvarit men fint så länge det varar. Trafiken svängde direkt till klass 1 varning och när jag kom hem från gymmet i morse så var det en trebilskrock i stora korsningen. Bara att det dalar ner snö gör att bilförarna blir nervösa här. 2 plusgrader och blött på marken kan knappast gjort att någon halkade in i den andra.
Melodifestivalen har ju passerat nästan helt obemärk förbi hos oss. Jag har sett några namn glimta på tidningarnas websidor men de allra flesta är helt nya för mig. Vi har ju varit borta från Sverige ett antal år nu och det börjar märkas. Men så dök en låt upp på Spotifys svenska toplista som sedan visade sig vara från Mello. Och den är ju riktigt bra.
Happy Friday! På söndag får vi besök från Sverige!! Jippi!
Are you sane enough to handle getting injured? One day it happens. You hurt your knee skiing, brake your arm falling on the trail or as I did fracture your elbow biking. It happens in less than seconds and then you’re stuck with the problem for months.
There are hundreds of books, blogs, articles to read about endorphins, runners high and how exercising makes you feel good. After a couple of hours of running the remaining of your day becomes light and bright and you feel good inside and out. At least that is how I feel. On the other hand there are just as much information about how horrible or depressed you can feel when you for some reason can’t exercise or your routine gets interrupted. It’s important to do what you can and try to find new ways to get your endorphins kicking. It sounds easy. Just try something different and stay in your routine that works for you. Easy. Start knitting or kite flying. Yeah right! It all sounds so easy stay motivated, eat healthy, crosstrain, surround yourself with friends and volunteer at a race… Yada, yada…
I am not a serious athlete, not a tiny bit professional, I don’t get a dime from lacing my shoes and heading out. I just enjoy training, running trails and biking. I am just a regular 40 year old enjoying life. I like working hard, sweating and I really enjoy feeling the good pain the next day. And I have to admit that my least favorite day of the week is my rest day. I get motivated by moving, it makes me want to do more. I force myself to sign up for races to stay on track. So, what happens when I get injured? How do I stay sane? I think I’ve done a pretty good job so far. I’ve had a lot of practice. I’ve done what I can, sometimes a little bit too much but kept my daily dose of sweat going. For a while it felt like I at least got the minimum amount of happiness out from my slower and shorter runs. But it comes to a point when you feel that it has been enough.
I am done with this, fed up, tired of everything concerning injuries and modification. I came to that point a couple of days ago, after a little bit more than four months of casts, braces and painkillers. I’ve had it. Life gets so uncomfortable when you have to modify everything from driving, sleeping, cutting bread to running and lifting weights with only one side of your body. It doesn’t matter how many smart blogs and articles you read, it is impossible to prepare yourself for how it feels or how you will react. And this is not even life-threatening, it’s just an arm. I get angry and cranky. And I cry. Not very pretty people but that’s how it goes. And here I am now. With a sore arm in a purple cast and I have at least another month left to enjoy it. And the rest of my body starts to ache and give up because of the way I run. The only way to handle it is to suck it up and keep moving!
Anyone have a good book or an article to read about how you get your sanity back after a breakdown? Please, send it my way.
Nu blir det ett löpinlägg. Jag vet att flera av er irriterar er när jag skriver om det så surfa vidare någon annanstans om ni är känsliga läsare.
Idag är det en vanlig torsdag. På mitt schema står det tvätta, städa, köra bil, jobba lite, yada yada och så 9 miles/14.5 km löpning. Torsdagar är min fuskdag. Jag träffar en kompis vid soluppgången och skubbar 5-6 miles och sedan kör jag ett annat pass framåt lunch med intervaller eller backar. Då blir det summan 9 miles ungefär, precis som gurun skrivit. Men idag var ingen vanlig dag utan jag fick ungdomligt sällskap i form av en annan tränarguru, faktiskt en av de första trevliga personerna vi bekantade oss med på det här halvklotet. Han var en av de vänliga själar som barnen fastnade för innan de var engelsktalande och han var en cool kille redan då. Och nu är han ännu coolare. Idag skulle vi ta en tur tillsammans. Det blev en betydligt längre tur än vad jag hade förväntat mig. Vi drog iväg i duggren mot Sammamish River Trail och passerade sedan en stor del av Marymoor Parks kringelikrokar. Där höll jag på att få värmeslag innanför gipset och beslutade mig helt sonika att klä av mig delar av klädseln och lufta mig så mycket det gick. Vi fortsatte därifrån bakom Target och Freddan och kom sedan ner på Avondale Rd och sprang i trafikbuller i några kilometer. Nu började jag bli riktigt trött och morgonens löpning började kännas i benen. Äntligen var vi på Power Line Trail och hade bara några 6-7 km kvar till bilen. Pust. Trailen börjar med två ganska branta backar som jag valde att gå uppför, det är ju ändå en dag imorgon också. Och så stannade vi vid sista trafikljuset några hundra meter från Willows och jag var nästan övertygad om att där skulle jag få stå till någon lyfte bort mig. Stelt blev det på några korta minuter. Men till bilen kom jag tillslut och sedan var det bara att bränna hem med en vattenflaska i handen. Klockan slutade på 12,75 miles/20,5km och 1 timme och 46 minuter (plus 55 minuter och 6 miles/9.7km imorse). Inte direkt mitt vanliga smyga runt i skogen tempo vilket medelpulsen visade, 15 slag över normallöp. Väl hemma och jag är helt slut. Vi snackar finito. Det var länge sedan det hände. Pyspunka. Jag orkar knappt ställa mig i duschen. Tre timmar senare har jag inte gjort många knop. Jag har duschat, ätit lite, druckit lite och legat på soffan med gipset framför en bordsfläkt. Gipset är fortfarande sunkigt dyngsurt och jag är helt nerkyld av fläkten. Och imorgon är det fredag och då är det bara på det igen…
Efter en lång helg i karga Yakima i östra Washington har vi återigen landat hemma i Redmond, i Washingtons absoluta mitt. Yakima var en ny erfarenhet för oss, vi har mest passerat innan. Jag tror att vi mest kommer att passera om vi far åt det hållet igen. Yakima lämnar ingenting åt fantasin, det man ser det får man. 60- och 70-tal, slitna byggnader, torrt, trädlöst och ganska ocharmigt. Men nu var det ju ändå så att vi var där för att spela och titta på volleyboll och så blev det. Det var mycket tid vid sidan av planen för oss medföljare och enormt mycket speltid för spelaren. Så mycket speltid att spelaren drabbades av uppmattningssyndrom vid hemfarten. Man kan lätt säga att luften pyste ur och kvar blev bara ett blekt skal efter 8-9 matcher på två dagar. Väl kämpat av vår outside hitter och väl kämpat av de två andra vilande spelarna som var medförljare. För hur kul är det att vara lillasyster och titta på? Guldstjärna till alla tre. Vi fick trots allt känna på hur det känns med sol mot nästippen och lite ljumma temperaturer.
Mellan matcherna letade vi lunchställen och kaffehak. Vi cruisade runt på avenyerna och tog in hela stan. Vi gjorde en hel del spännande iaktagelser.
Internationellt college of cosmetology i coola Yakima.
Javaheaven med extra glittriga girlanger.
Varför sitter alla trafikljus på sniskan?
Yakima by night
Mycket fruktlådor längs järnvägen
Ingen löpning på hela helgen men jag läste i alla fall senaste Runners World från pärm till pärm.
Och så här såg det ut straxt utanför Ellensburg på väg hem.
Bra kombination av affärsverksamhet? Stanna och ta en persika och en gungstol.
Och nu närmar vi oss passet. Bergen tittar fram och är det inte ett stort, tungt lock av regnmoln som vi ser längre fram. Jo, då måste vi närma oss Seattle.
Vilken dag! Spelarna skrek, föräldrarna skrek, coacherna skrek och till och med alla syskon skrek. Det har glidits på knän, gjorts pannkakor, torkats svett från pannorna och kämpats väl. Vi avslutade dagen obesegrade och sista matchen var så spännande att publiken svettades mer än spelarna. Nu vilar vi till i morgon och laddar för en ny dag.
Hörde mannen bredvid mig beställa frukost imorse. En kopp kaffe och en stor 7Up. Yum! Mitt kaffe kändes på något sätt blekt och svart. Det gäller ju att få i sig sin dagliga dos socker?
Nu är det volleyboll för hela slanten och lite till. Håll i hatten och andas djupt. Långhelg! Redo! Nu har vi packat granolabars och frukt, skor och knäskydd. Och vinna ska vi!
charlottebrekkan.com 