4 timmar och 35 minuter senare (plus 30 minuter i vätskepaus, ombyte till baddräkt och trapprus till poolen). Pust, jag har en lång väg att gå men jag har nog kommit en bra bit på väg. Det är svårt att mäta. Dagens fredagspass eller fredagsmys bestod av löpning 7 km med fullpackad rygga till klubben, ombyte och simning 40 minuter. Därefter var det ombyte igen, på med lilla solskärmen och shortsen och ner mot vattnet, löpning 12 km. Vägen upp var riktigt eländig, uppför, rakt uppför och det tog liksom aldrig slut, benen nästan stannade av trötthet. Och sen var det ombyte igen och simelisim 30 minuter. Ganska skönt att få plumsa ner i bassängen när benen är trötta och stumma. Efter simmet var det bara att masa sig uppför trapporna igen och byta om, packa baddräkten och allt annat i ryggsäcken och knata iväg 7 km hem till duschen. Summan av kardemumman, 26,5 km löpning på betong och två hyfsade simpass mellan. 7 km längre än förra veckans fredagspass. Och det kändes löjligt mycket. Njutbart? Ja och nej. Springer som på nålar, foten gör ont men är ok så länge jag springer på jämt och fint underlag och tänker positiva tankar. Mycket positiva tankar.

Det var otroligt vackert väder idag, solen sken och jag har nog fått en sådär 100 nya fräknar trots solskydd och keps. Vissa stunder är ju inte så roliga, springa på trottorer och i trafiken är ju inte speciellt härligt men helt ok. Och det är ju ändå så att tankarna försvinner efter några kilometer och sen vaknar man upp när första foten sätts ner inomhus. Konstigt bortdomnat i hjärnan, väldigt avslappnande och faktiskt vilande för huvudet. Men ibland kommer tankarna om att detta är faktiskt inte kul och kroppen känns ganska värdelös. Det var bara sista backen hem som kröp långsamt idag och lyckades ta sig in i tankarna. Så den backen måste ju göras om några vändor till den blir en bra backe. Det är konstigt att det kan vara så stor skillnad att springa ett vsnligt långpass och att lägga in poolvändor i långpasset. Jobbigt är det enda jag kommer på, extra jobbigt blir det. Nästa långpass utan sim ska jag inte sucka eller klaga.

Det var ju inte ens en tiondels ötillö idag men dock en pooltillpool som ändå gick hyfsat. Det är bara att jobba på…

Och så blev det finmiddag med bästaste coolingarna på lokal. Finfint!

Tjing

Det har varit en lång vecka och det känns som om det borde vara fredag snart. Men det är bara tisdag… Förra helgen hade vi liv och rörelse hemma långt in på småtimmarna. Jo hade hela volleybollaget hemma på ett dygns sleepover. Det var party! Pyssel, musik, film, mat, snacks, frukost och oerhört lite sömn även för ett dussin tonåringar. Resten av helgen ägnades till att försöka ta igen sömnen som förlorats.

Jag gjorde en av mina första riktiga multiträningar under fredagen. Jag sprang och simmade om vartannat i närmare fem timmar och kände mig hur taggad som helst. Ända till morgon efter då foten återigen intog formen av en välpumpad fotboll och jag haltade återigen runt som en pirat med träben. Det verkar som om jag måste börja fundera på hur jag ska laga min trasiga fot lagom till att gipset åkt av från armen. Resten av helgen ägnades åt att jobba lite, golfa lite, hänga lite och vila lite. Vi avslutade helgen med en stor hink popcorn och en film på bio. Första helgen på länge som vi inte hade någon turnering eller tävling av något slag. Om man då inte räknar Brjanns golftävling som blev storslam.

Och så blev det måndag igen och alla under 16 geld iväg som zombies, bleka och trötta. Jag drog iväg på mitt och efter ett besök hos sjukgymnasten då jag blev isad och knådad blev beslutet att jag skulle träffa en fotdoktor. Och inte blev jag mycket klokare av det. Men tack vare doktorn fick jag idag chansen att prova något spännande. Efter en kort 45 minuters uppvärmningscykeltur framför CNN och breaking news hade jag tid hos en vattensjukgymnast. Här var det poolarbete som gällde. En timmes löpbandslöp under vattnet med kameror i alla olika underliga vinklar. Varmt och skönt, lätt och smidigt. För första gången på veckor sprang jag på foten utan att det gjorde superont och dessutom kunde jag göra närmare 50 enbens squats. En timme passerade i vattenmotstånd och jag blev alldeles eld och lågor för vad detta skulle kunna göra för människor med alla möjliga problem. Otroligt! Och är sprang jag i baddräkt med en fjuttig fot som blivit lite illa åtgången. Vilken lyx en helt vanlig tisdag. Och vilken grej. Varmt och skönt, jetstrålar och vänliga människor. Som ett Kinderägg.

Idag sken solen klargul och himlen var blå. Under dagen hade Brjann bestämt med två andra triathleter att det var dags att testa sjövattnet i Redmond. Kallt och isigt men varför inte? Jag följde med och invigde våtdräkten. Och vad kan jag säga, inte var det varmt i alla fall. Njutbart? Nej, inte det minsta. Det var kallt och fötterna försvann på något sätt redan efter andra steget ut i vattnet. 9 grader varmt och lite vind. Härliga tider. Vi var väl i vattnet 10-15 minuter och det kändes som det räckte. Jag var den som simmade minst av alla men kan ändå säga att det var en lyckad tur. Våtdräkten satt fint, passade som handsken. Nu är det bara att vänta in några plusgrader sen blir det simma av.

Före och efter bild. Soligt och fint innan badet. Kallt och skakigt efter. Nu är det 132 dagar kvar till det riktiga simmet. Summan är i alla fall att det blev ett kort och konstigt triathlon idag, cykel inne i 45 min, spring under vattnet i värmen och kort sim i iskallt sjövatten. En bra dag!

Och går ni in på Totally Lost Facebooksida får ni till och med filmbevis på att jag var i vattnet. Ge gärna sidan en like när ni ändå är i farten, det ger Totally Lost en liten självförtroende boost.

Jag måste ärligt säga att jag på något konstigt sätt myrslokade mig ner för trappan i morse, det var inte direkt någon spänst i stegen. Jag tog sikte mot Juran och kände att må det bära eller brista och sen gled jag nedför i strumplästen. I morse var det dags för Boot Camp igen, 90 minuer flås i grupp den tiden på dygnet när solen inte riktigt orkat fram. Det var svettigt men kul, kroppen får vakna riktigt ordentligt. Det ropas ett, två, tre, hepp, hepp med mörka stämmor och armhävningerna duggar tätt. Och där rullar jag runt som ett katt bland alla manliga hermeliner med stora muskler. Det är ju spännande. Efter veckan som har passerat har jag samlat på mig en ohygglig träningsvärk vilket är lite ovanligt för att vara mig.  När jag väl kom till uppvärmningen innan skogslöpet kändes det helt ok, det är ju bara att bita ihop. Efter skogsturen kände jag mig på topp igen och körde hem för att transportera barnen till skolan. På den tiden hann jag stelna till och jag var nästan säker på att jag aldrig mer skulle kunna resa mig upp, än mindre få av mig kläderna. Jag rullade ut från förarsätet för jag var tvunden att tanka mitt i rusningen i Kirkland. Jag står i godan ro och fyller tanken iförd svettiga löparkläder och brandgula skor när jag känner mig riktigt uttittad. Vänder mig lite sakta om och vad får jag se om inte två bruna ögon.

Jag gjorde allt i min makt att vinka Bambi åt rätt håll, bort från trafiken. Jag ropade: andra hållet, mot skogen och passa dig för trafiken, vänd hemåt det finns inget att se här. Ja, det gick sådär. Han skuttade upp mot Little Caesars pizzeria. Vem kan motstå deras $8 deep dish pizza. Jag åkte vidare och kom till slut hem. Väl hemma bestämde jag mig för att ta ett bad. Jag vet inte när det hände senast. Jag brukade bada varje dag på 80- och 90-talen, det var liksom min grej. Och så fick vi några barn och då badade alla jämt, i grupp. Det lektes och östes, bubblades och skrubbades. Och då fick jag nog och slutade med ensambaden som hade blivit gruppbad. Men idag var det i alla fall dags. I med Epsom salt, eftersom det gör underverk mot allt (står det på paketet) och så i med lite lavendelolja (för det ska man bli väldigt lugn av?). Och det doftade blomma och fält. Herrejösses vad lugn man blir av den doften. Och så var det bara i med flodhästen. Jo, så kändes det. Det kändes som om det var en hel flodhäst som skulle i en liten badbalja. Gips på armen, ostadig på den stukade foten som fått sig en omgång på skogslöpet. Och för att inte tala om träningsvärken i benen som kommit tillbaka i dubbel dos. Olja gör badkar glidiga. Och i gled jag och visst var det trevligt. Ända till jag skulle upp igen. En flodhäst som dansar balett på is. Jag gled hit och dit och till slut hamnade hela gipset under vattnet. Med livet som insats tog jag mig upp och rullade in min smärtande lekamen i en handduk och halade fram hårtorken för att torka gipset. Men jösses så lugn man blir av lavendel.

Vi har haft en fin vecka  och påsk tillsammans med farmor och farfar som nu har farit hem till Sverige igen. Solen sken och körsbärsträden blommade, solen värmde nästipparna och vi satt ute hela påskdagen och blickade ut över stranden. Det blir ensamt när besökare far hem, huset blir tomt och vi faller in i vardagslunken. Vi gick ut hårt direkt med träningar, skola, ännu mera läxor och körningar. Och nu räknar vi ner till sommaren.

Idag har det varit kroppslig renovering. Klockan ringde tidigt för säsongens första Boot Camp. Efter det var det dags att gå igenom april månad med gurun. En timme genomgång av sim- och löppass varvat med några tävlingar och lite andra planer. Det låter så lätt nar man sitter med en utskrift över april framför sig med kilometer efter kilometer varvat med kilon. Som vanligt får jag lite spunk när jag kommer hem, när orden sjunkigt in. Det blir bra om man bara betar av dag för dag. Efter det var det dags att försöka snabbfixa den stukade foten och den alltmer ömmande nacken hos sjukgymnasten. Och sedan for jag vidare och fick massage, dagens smärtsammaste upplevelse. Och nu är tisdagen nästan slut. Middagen är inhandlads och ska lagas, ett barn ska fiskas hem från träningen, en man dyker upp i sena kvällen efter fotbollstittande i storstaden. Och nu är det bara 7 dagar kvar till gipset ryker (om allt går vägen och doktorn vaknat på rätt sida.)