Är det verkligen bara torsdag?

Det är bara torsdag men det känns som om veckan har pågått i flera veckor. Den tar liksom aldrig slut. Men sommaren är nära. Vi räknar skoldagar och vanliga dagar, dagar till Sverige och dagar till Arizona och dagar till tävling. Det blir många dagar sammanlagt. Men idag är det fortfarande bara torsdag.  Medan jag räknar och funderar så äter jag solrosfrön. Nyttigt som bara den. Synd bara att dessa små frön är doppade i choklad. Det är tacotorsdag idag hemma hos oss. Fiskägaren, 12 åringen, önskar alltid tacos när man ber om middagstips. Så då blev det tacos och fredagskänslan kommer smygande. Dagen har kämpat sig förbi, timme efter timme. Det var mycket i kalendern som skulle betas av. Jag kom till och med ihåg att hämta upp kemtvätten.

Idag har det simmats igen. I poolen tack och lov. Där är jag fortfarande hyfsat proffsig. Imorgon bär det av till sjön. Idag träffade jag ett europeiskt simpro. Och jag fick höra sitt namn sägas ett par hundra gånger på franskt vis, underbart. Med gester och allt. Han sprutade ut tips, pekade med hela handen och tryckte på lite extra genom att använda mitt namn i varje mening. Han sa åt mig att veva på, hålla ner huvudet och sluta andas åt vänster. Andas lite mer sällan allså. Man måste inte andas så ofta på 25 meter, bara sådär en eller två gånger. Jassårå. Det är bara att bita ihop och inte bubbla för mycket. Bra tips. Hoppas bara inte att vågorna slår från höger, då kommer jag gå under. Jag simmade i alla fall så fort att jag nästan tappade andan efter 45 minuter och blev alldeles vimmelkantig. När jag bytte om efter simmet skulle jag droppa lite ögondroppar i mina sprängröda pollenögon men råkade droppa barnens örondroppar i ögonen kände jag att det var dags att vila. Och andas åt båda hållen igen. Det är viktigt med syre. Man blir lite syrefattig när man simmar med proffs.

Och annars så regnar det mest. Morgon och kväll. Lätt och tungt. Men på något sätt så vet vi ju att sommaren kommer eftersom alla Seattlebor klär sig i flipflops och cargoshorts efter 1 mars och då är ju sommaren påväg. Och så har björnarna vaknat i skogen, så nu får man passa sig.

22 år?? Är det verkligen sant?

Ikväll är det 22 år sedan Brjann och jag slog våra kloka huvuden ihop och körde en slow dance på Göteborg nations dansgolv. 22 år, tre barn, 3 lägenheter, 4 hus , 2 länder och oändligt många gemensamma bilar. Några fiskar har vi hunnit gå igenom men än så länge inga hundar eller kaniner. 22 år är oändligt lång tid. Och vi är mitt i allt. Mitt i allt gemensamt står vi faktiskt kvar på två ben var som två individer med egna liv fast ett gemensamt som inkluderar fem personer. Ganska ballt. Ballt säger jag enligt barnen alltför ofta. (Fränt är också ett jättebra ord.) Det är ett omodernt ord enligt dem, men vem vill vara modern, inne. Jag var nog inte ens speciellt modern för 22 år sedan och det har ju funkat hyfsat ändå. Just en sån är dag efter två halvt sömnlösa nätter känner man sig inte så ung och ball. Två kvällar då jag tackat ja till kaffe och nej till sömn. Kan det vara åldern?

1991 var När lammen tystnar, Thelma och Louise och Stekta, gröna tomater filmer värda att se. Vi lyssnade på REM, Bryan Adams, Sinead O’Connor, The Christians, Eric Clapton. Vad har egentligen förändrats? Inte mycket, jag lyssnade på House of Pain and Right said Fred senast idag och det säger ju egentligen ganska mycket om hur ball jag är. Och så har vi ju dessa grabbar. Vem kan ana att det passerat 22 år?

 

Och så köpte vi vår första gemensamma bil som såg ut ungefär så här:

En liten rallybil som envisades med att få ispropp och hade lysande varningslampor på instrumentpanelen. Den gjorde vi oss snabbt av med och bytte upp oss till något annat franskt. Om jag räknar rätt är vi just nu ägare av bil nummer 19 och 20 i ordningen. Vi gillar att byta bil.

Vi reste runt hit och dit, flyttade lite, levde loppan, pluggade lite, började jobba och så har det fortsatt. Och nu är vi här. I ett hus i Redmond, Washington, 22 år senare och inte ett år äldre.

Nu är bilen betydligt större, huset likaså. Vågen tippar över lite mot höger och vi äger en vinkyl. Så kan det gå. Och jag undrar var min snygga prickiga klänning från H&M har tagit vägen, den jag hade på mig när vi träffades. Jag tror att den skulle passa som handsken idag.

Change your perspective

Sometimes it’s good to take a step back and watch yourself and your surroundings. Change perspective and let everything sink in before you move on. I went to Boot Camp this morning, it is a 6am group work out with strength followed by a run. I am trying to build miles back slowly since I hurt my ankle a bit. I got a new training plan last week with new miles and new longer swims. 12k/7.5 miles, that was my start after a long time of shorter pain filled runs. I got a bit annoyed, 12k, and started to add up kilometers and time, indoor cycle classes and how I could use my time well and squeeze the rest of my life in. 12k, that’s short. Is it really worth getting dressed for 12k? Well, I did my 12k runs last week and all the other stuff that my plan told me to do.

We all know that it’s not the result that matters, it’s the journey. Yeah right, I would say 50/50. Of course it is a satisfaction to accomplish small goals and get the rewards along the way, learn from your mistakes and feel that you grow from it. I really have all my eggs in one basket here and all I want to do is finish. And the question is moving around in the back of my head, popping up every now and then, will I manage? Will I keep good form, develop my fitness and avoid feeling fatigue. The f-words. Good form to get more efficient, increase my fitness level so my body can handle more miles and recognize the symptoms of fatigue and back off or push through depending on how and when? I will never get fast and furious… and I am extremely impatient. I can’t wait and it constantly feels like I don’t do enough. But I guess it is always some comfort in discomfort, the discomfort of not feeling full control and not knowing the outcome. You just have to be willing to find it.

It was raining this morning, not the regular drizzle, it was really raining. Grey skies and clouds. I made a route in my head and took off with the rest of the group. Half way in my run, at turn around point I started listening to my breathing since my heart rate looked kind of funky. Everything good, tied my shoes and turned around, almost done, only 6k left. 6k, 6k… that’s nothing, 30 minutes something. Thinking for a while, 4 years ago I would have sat down and cried if I had 6k left of a run. Remembered the limping after my hip surgery and touching my scar to see if it’s still there. I remember my first half marathon and the first full, and how relieved I felt after, and tired. It’s only been a few years. Life sure is easy to turn around. It takes time and willpower, and it helps to have nice people around you. Take a step back and enjoy the view, smell the flowers, breath and move on. And I really hope my runs will get much longer in June, more time to enjoy the view.

Uppdatering av utrustning och reservdelar

Det är dags för utrustningsuppdatering, rustning för livet och allt annat. Idag väntade en ny telefon utanför dörren när vi kom hem. Min toalettdykande trotjänare håller just nu på att bytas ut av en blank, vit iPhone5. Den ligger inpluggad och jobbar på att hämta alla fakta uppe i molnet. Jag funderade både länge och väl på om det skulle bli en Windows men insåg att det blir jobbigt för alla i min närmsate omgivning eftersom jag är delvis tekniskt handikappad. Det blir lugnast så här.

Jag har också skaffat mig ännu ett par skor som jag tror ska funka bättre i vattnet än de jag har sen tidigare. Vi gjorde ett snabbt simförsök i sjön nära oss förra helgen. Simformen var sådär. Första gången gick det mer än toppen trots isande grader och klämmande kropp i gummidräkten. Den här gången kändes väl inte jättetoppen. Vattnet var varmt, skönt och fåglarna kvittrade. Bojjen guppade långt från bryggan och jag kände paniken växa innanför våtdräkten. Det klämde mot halsen den här gången och faktiskt lite mot bröstkorgen och jag var nästan övertygad om att det närmade sig slutet i Lake Sammamish en söndag eftermiddag i maj. Men så var det ju inte. Efter en uppmaning om att simma åtminstone lite så crawlade jag ut en liten bit och sedan tillbaka, och så en gång till. Skorna satt fint men blev snabbt tunga men armtagen såg perfekta ut. Och det här med våtdräkt är ju fiffigt, man flyter ju. Men vattnet sipprade in i näsan och munnen kunde inte andas alls. Den bara ville inte. Det kommer att lösa sig, det är bara på det igen. Flytet är bra det är bara paniken som måste dämpas. Ungefär som när man åker bergochdalbana, första gången flyger fjärilarna fritt i magen men tionde gången kan man både dricka kaffe och skriva en roman samtidigt som vagnen flyger upp och ner. Det är bara en tidsfråga. Jag ska simma ut igen om ett par dagar i nya, fina Icebug skor som är extra lätta och som enligt reklamen inte suger åt sig en massa onödigt vatten. 170 gram per sko, känn på den du. Och grova som ett traktordäck under för att fastna på klipporna som en fluga klibbar fast på flugspiralen i sommarfönstret. Fint som snus. Jag har också införskaffat våtdräkt nummer 2 som ska klippas av i armar och ben om det är för varm i vattnet i september. Det blev en lätt begangnad svart ålig sak som jag lyckades få till ett finurligt reapris. Det går framåt… den som ändå var haj på att simma…    

Jag ska också uppdatera mina reservdelar den här veckan. Efter ett mindre upplyftande återbesök hos armbågsdoktorn blev jag förflyttad till en snäll herre som tillverkade kolfiberdelar till trasiga kroppar. Armen blev snabbt avgjuten och utmätt, försäkringsbolaget kontaktat och jag skrev på och lade mitt liv i teknikerns händer. Nja inte riktigt, men armen i alla fall. Armen vill inte läka, den är besvärlig och bör opereras för att få tillbaka gnistan. Det finns inte tid för det just nu och då blev det näst bästa lösningen, en ny robotarm som är gjord speciellt för mig. Flott! Om några dagar ser jag resultatet och blir säkert snabbare i poolen. Det känns lite lyxigt att få en specialbeställd arm, men vad gör man. Det kanske lyckas och jag vilar mig så gott som hel.

Idag har det cyklats, lyfts vikter, vickats traktordäck och simmats i poolen i närmare 3 timmar. Imorgon blir det lugn löpning i regnet, med ungdomligt sällskap om jag har tur. Och snart är det juni och då är det sommar. Härligt!

Uppdatering

Känns som om det är dags för en uppdatering från den här sidan av Atlanten. Livet rullar på inget speciellt händer här och vi knatar runt i ekorrhjulet. Barnen har just nu sin årliga MSP testning och tycker väl så där lite allmänt att den delen av skolan är pest. Jag kan bara hålla med. Vem gillar prov egentligen? I amerikanska skolsystemet älskar man prov. Allt som går att mäta är fantastiskt. Till vilken nytta kan man undra. Vi biter ihop och går vidare.

Jag är återigen kontaktbar. Jag lyckades tappa min telefon i toaletten men har haft den i en påse med riskorn i dagarna fyra. Nu lever den igen, men går lite på sparlåga. Utan min egen telefon men med en av Brjanns gamla insåg jag hur tom man blir utan. Alla kontakter, telefonnummer och lösenord så stannar världen. Inte jättekul. Men vilken bra telefon jag har som repade sig efter ett dyk.

Brjann är just nu och skaffar sig en ny cykel eftersom den andra blev stulen. Det ser ut som om han tycker att det är ok. En ny cykel är ju alltid en ny cykel. Antagligen kommer den gå lite fortare och vara lite bättre, det är ju alltid bra. Jag tror också att den ser lite snyggare ut. Det bästa är att han hinner cykla en hel del innan säsongens stora tävling i mitten av juni.

Svenska skolan håller igång en månad till och sen är det dags för sommarlov. Det ska bli skönt för alla barn som kämpar på hela söndagarna och gör en extra skoldag i veckan. Nu återstår bara planeringen inför nästa läsår för oss rektorer och lärare. Nytt år, nya tag.

Jag lägger ner allt mer tid på träningen. Minuterna och timmarna känns ganska många även om det inte är så stor skillnad än så länge. 14-15 timmars träning i veckan känns i den halvtrasiga och halvgamla kroppen. Vissa dagar är riktigt intensiva och uttröttande medan andra är lite mer snälla. Det enda som har varit tråkigt är att jag inte har kunnat sprungit på några veckor på grund av en stukad fot men idag blev det ett kort 45 minuters försök. Peppar, peppar, det verkar ha funkat och det visar sig nog imorgon om den behållit normal form. Så nu blir det miluppbyggnad igen, lite lugnt och försiktigt. Jag är ganska trött på att sitta på Le Mond cykeln och stirra in i väggen när solen skiner ute. Men all träning är riktigt fokuserad och jag gör inget i onödan längre. Armen tar sig riktigt bra även om jag har ganska dålig styrka. Simmet gör jag i kortare pass så armen inte ska strejka. Det är så genomtänkt att jag blir imponerad själv. 110 dagar kvar till start. Det är bara att jobba på… och kul ska det bli!

Fredagskalas

Idag for jag fram som en gasell på gymmet. Upp och ner för trappan, upp och ner i poolen, av och på cykeln. Det blev hit och dit i närmare 4 timmar medan solen sken som en kvartslampa på 60-talet. Och runt omkring mig promenerade och joggade människor på löpbanden och ute sken solen från en klarblå himmel och det var nästan 25 grader varmt. Det är ju inte klokt. Där var jag i det fönsterlösa huset med massor av coctaillöpare som sippade ur vattenflaskorna när D vitaminen flödade utanför. Oroväckande mesigt. Jag är förvånad själv. Vad håller på att hända? Sommarens första vecka och tuffheten rann ur mig som ett vackert duggregn på våren. Det ska inte hända igen. Om det inte fortsätter att regna katter och hundar. I helgen ska jag provspringa foten och sen blir ordningen återställd. Och nästa vecka ska regnet komma tillbaka. Det har regnat mer än ihållande hela våren, det har flödat fritt och skopats ur rännorna gallonvis. Så jag är inte förvånad att det fina vädret försvinner efter en vecka.

Idag hade jag en kort tanke på att ta en promenad för att få luft men vem behöver frisk luft när det finns doftljus och  D vitamin på burk. Då finns det ju ingen anledning att gå ut. Om man inte har hund såklart. Vi är ju hundlösa och något inköp av hund kommer nog inte hända de närmaste 20 åren om inte det uppfinns någon medicin som tar bort andnöd. Och det där med allergifria hundar vet alla som har allergier inte exsisterar. Om man inte tänker på nakenhundar då. Och vi är inte supersugna på en nakenhund. Så jag gjorde några bilpromenader istället, laddade upp för kvällens aktiviteter. Och så sken solen och bilen var utan tak så då fick vi ju frisk luft i alla fall. Och så köpte vi en fisk till. En manlig betta fisk. Han verkar lite mesig, ligger och trycker uppe i kanten. Näst bästa djuret efter en hund? Nej, inte ens i närheten. Men de är ju lättskötta i sin skål på köksbänken och för inte mycket väsen.

Jag har funderat lite på Lance Armstrong och det är nog bäst att bara fundera och inte uttrycka så mycket om det. Men man undrar ju, eller hur? Sista tio dagarna har jag suttit på inomhus cykeln mer än 10 timmar och avverkat närmare 20 Le Mond halvtimmesprogram. Det är ju ingenting i jämförelse med många andra men det får en att fundera. Det klämmer, är obekvämt och ganska kvavt. Man måste vara ganska envis och tuff om man ska klara ett liv i cykelsvängen. Inget för mig i längden. Så jag håller tummarna att det är slutsvällt i foten snart.

Nu är det faktiskt sovdags efter en händelserik kväll. Vi har haft 12 års kalas, något försenat. Bowling, pizza, efterrätt, film och allmänt kalasande med 12 unga damer i många timmar. Och nu är vi slut och ska snabbsova ända till morgondagens övningar, volleyboll turnering söder över och klättringstävling ännu mer söder över.