Känns som om det är dags för en uppdatering från den här sidan av Atlanten. Livet rullar på inget speciellt händer här och vi knatar runt i ekorrhjulet. Barnen har just nu sin årliga MSP testning och tycker väl så där lite allmänt att den delen av skolan är pest. Jag kan bara hålla med. Vem gillar prov egentligen? I amerikanska skolsystemet älskar man prov. Allt som går att mäta är fantastiskt. Till vilken nytta kan man undra. Vi biter ihop och går vidare.

Jag är återigen kontaktbar. Jag lyckades tappa min telefon i toaletten men har haft den i en påse med riskorn i dagarna fyra. Nu lever den igen, men går lite på sparlåga. Utan min egen telefon men med en av Brjanns gamla insåg jag hur tom man blir utan. Alla kontakter, telefonnummer och lösenord så stannar världen. Inte jättekul. Men vilken bra telefon jag har som repade sig efter ett dyk.

Brjann är just nu och skaffar sig en ny cykel eftersom den andra blev stulen. Det ser ut som om han tycker att det är ok. En ny cykel är ju alltid en ny cykel. Antagligen kommer den gå lite fortare och vara lite bättre, det är ju alltid bra. Jag tror också att den ser lite snyggare ut. Det bästa är att han hinner cykla en hel del innan säsongens stora tävling i mitten av juni.

Svenska skolan håller igång en månad till och sen är det dags för sommarlov. Det ska bli skönt för alla barn som kämpar på hela söndagarna och gör en extra skoldag i veckan. Nu återstår bara planeringen inför nästa läsår för oss rektorer och lärare. Nytt år, nya tag.

Jag lägger ner allt mer tid på träningen. Minuterna och timmarna känns ganska många även om det inte är så stor skillnad än så länge. 14-15 timmars träning i veckan känns i den halvtrasiga och halvgamla kroppen. Vissa dagar är riktigt intensiva och uttröttande medan andra är lite mer snälla. Det enda som har varit tråkigt är att jag inte har kunnat sprungit på några veckor på grund av en stukad fot men idag blev det ett kort 45 minuters försök. Peppar, peppar, det verkar ha funkat och det visar sig nog imorgon om den behållit normal form. Så nu blir det miluppbyggnad igen, lite lugnt och försiktigt. Jag är ganska trött på att sitta på Le Mond cykeln och stirra in i väggen när solen skiner ute. Men all träning är riktigt fokuserad och jag gör inget i onödan längre. Armen tar sig riktigt bra även om jag har ganska dålig styrka. Simmet gör jag i kortare pass så armen inte ska strejka. Det är så genomtänkt att jag blir imponerad själv. 110 dagar kvar till start. Det är bara att jobba på… och kul ska det bli!