Taylor Mt Half Marathon

I ran Taylor Mt Half Marathon today on very sore legs but it was a beautiful day. I really had second thoughts about running today but who wants to DNS if you’re not injured.

The day started out pretty good, I could walk down the stairs. Happy, happy. I’ve had really big issues with my legs for a few days, they have been so sore it’s been ridiculous. I had to slide down the stairs on my butt yesterday morning and getting in and out of the car has been a really painful experience. I can’t remember the last time I’ve felt like this, not even after a full marathon. And for no reason.

When I parked at Taylor Mt 45 minutes before the run it was 22C but when we all took off at 9.30 and disappeared into the forest someone told me it was 29C. It was hot and muggy from the start and it got worse after few miles in the race. I don’t want to complain about the nice weather but it takes a few days to get used to. I chatted with a few people before we started and a few of them had high expectations about their time and pace. They actually finished after me and must have been really disappointed since they expected to finish 45 min earlier. I think the course and the heat surprised a lot of people. I managed to get a bit lost at the end and finished 13.69 miles, a little bonus.

Taylor mountain is a great place, beautiful trails and very green. The trails were overgrown by nettles and blackberries and I even saw wild strawberries on the side of the trail. It was a lot of mud and a couple of creeks we had to run in. The perfect place for a trail race. What more can you ask for?

To sum it up: Muddy, hot, sweating buckets, more mud (I love mud), rocks, horses, lovely people, nice volunteers, lots of elevation, wasps and bees. Loved it, love trails, love mud and everything about overgrown trails. Washington is a gorgeous place. I did not like the fact that my legs killed me, I had to walk pretty much downhill but there will soon be a new trail race to run on strong and happy legs.

And this might just be the best running song for June:

Sore legs and probably going crazy

Summer and soon July. Two months to go, about 60 days or so. Almost no time. It’s been a busy spring, school, work and miles. Lonely miles most of the time. Lots of time to think. It is almost time to fly back for the summer and switch gear.

I’ve been incredible tired the last few weeks. I don’t really know what it is. Summer tired? Lack of sleep? Vitamin D? Who knows? Or this is what happens when you turn 40? On top of that I started getting really sore legs in the beginning of the week so I took Tuesday off. And it made it worse. After taking good friends to the airport today I got out from the car after a couple of hours in traffic and I felt like I added on 40 years to my body. My legs are so sore I can barely walk. If I sit down I can’t get up, if I stand I can’t sit down. Going up the stairs… not happening. I would love a hot bath but getting in and out of the tub is out of the question.

I ran this morning, really easy 6 miles and it felt like 12, 16 or 20. It is interesting how it works, how your mind talks. I heard voices today. Voices that told me to walk, to turn back. I did walk a bit, downhill. I am really ridiculous sometimes, I talk to myself, in my head. Not out loud, I am not that crazy…yet. I tried to tell myself this is when it counts, to keep on running. You can always go further, try a little harder. So what if it hurts a bit, get over it. Who wants to quit? Let me tell you, it was pathetic. These conversations usually happens after +2 hours on an endless road when you feel hot, uncomfortable, tired and hungry and not after 30 minutes on Power Line Trail.

It is interesting how your mind works even on a short run when you have a bad day. You are so uncomfortable. And why are you doing this to yourself? It all comes down to your head. What will you do to get over those thoughts? How will you handle it, turn your thoughts around. I really need to work on keeping my mind clear and stop listening to myself.

But then it ends, you finish and it wasn’t too bad. The time was ok, maybe not fast but nice and steady. Today, you are a little bit better than you were yesterday. Because you didn’t quit. Easy!

But I still have very sore legs.


Det är sommarlov och vi är mer upptagna än någonsin. Ett barn på klättringsväggen, ett barn på badmintonbanan och ett barn på volleybollplanen i Phoenix, Arizona. De håller sig sysselsatta. Jag gissar att den stora tröttheten kommer att infinna sig på måndag när alla får sin första riktiga sovmorgon. Just nu är det mest köra runt, packa matsäck, skubba runt som gäller. På kvällen faller alla som käglor och vi släpar oss mot soffan där vi tillbringar några timmar i tystnad innan det är dags att hasa sig upp för trappan.

Sommarlovsvädret låter vänta på sig. Igår drabbades vi av ett skyfall som påminde om den stora översvämningen i Uppsala 17 augusti 1997. Då blev källare, gator och bilar blev sänkta i vatten. Anledningen till att jag faktiskt minns den dagen var för att det var vår första bröllopsdag. Jag hade den dagen ökat ca 15kg fastän det var 2 månader kvar till Johanna föddes. Dessutom minns jag väl att 45 par av mina skor blev dränkta i vårt källarförråd på Luthagsesplanaden. Inget blev dränkt här igår men marken blev något mättad, det chippar om skorna när man skuttar över gräsmattan. Och om ni undrar så har jag fortfarande inte riktigt hämtat mig från skoförlusten för 15 år sedan. Det var många fina Peter Kaiser som dumpades på soptippen efter uppröjningen.

Igår premiärtittade vi på Allsången. Det såg ut som vädret är strålande i Stockholm. Vi hoppas att det håller i sig eftersom vi är riktigt låga på D vitamin och fräknar. Sol och varma bad har vi beställt! Och så lite falukorv och smågodis.

Nu blir det lite sim igen och jag håller tummarna att vågorna håller sig borta idag.

One of those days…

That feeling you get when you nail a workout. Not so much today. 150 minutes of suffering, trying to convince myself that I love life. Trying to sing very quiet, think happy thoughts, transfer myself to a happy place. It is not very often I don’t enjoy training. Almost never.



Some days are worse than others. And some days are just bad. Like today. Destructive thoughts, bad breathing, unfocused, trying to talk myself into cheating and cutting it short… Glad it’s over. And of course I finished, but not with a smile. Started out by staying in bed an extra hour, trying to go back to sleep. That hour between 6 and 7 when you feel so tired but you are already awake so it is impossible to go back to sleep. Made bad breakfast choices, ate too much and had a latte instead of the double espresso.

I think the water was colder than usual today, freezing. My goggles leaked, my foot, my arms and shoulders felt sore, my legs were crazy tired and I forgot my elbow brace. Had no power in my arms and swear that I had 15 more strokes/25yds than usual. And my boeye didn’t float. It was raining and I choose to run in hotpink Brooks Cadence, super slippery. It was muddy, the sky was grey and I had to stop at every stoplight. When I finally got into the right pace than it was time to swim again. Hepp, love training. One of those days.

Happy midsummer to all of you back home. We will have our herring, Jansson, meatballs and potatoes tonight. But without the snaps.


My heart is growing so much it feels like it will burst. Do you know how it feels like when your eyes burn from the inside and even if you don’t want to cry you can’t blink away your tears? It affects your whole body. It really is mixed feelings, both good and bad. You can barely breathe. I am talking about how it feels when you watch your kids grow up and when they make you so proud it feels like you want to scream it out, let the whole world know how great they are.

Another school year passed, we have a long summer break to look forward too. I know this summer will pass too fast and when the fall comes it’s probably going to feel like we’ve had a few short weeks off. I hear a lot of parents complain that they don’t know what to do to keep the kids busy. We don’t have that problem at our house, we are just happy to do absolutely nothing. It’s good for kids to be able to hangout, sleep, be a bit bored and relax. They need to figure out how to do nothing by themselves, give them time and space. Let them sleep, make a mess or bounce the same volleyball 1000 times at the same wall. Don’t keep them busy with camps and playdates the whole summer. How would you feel if your schedule was filled up every single day? I know that I get bored and I feel overwhelmed.

It was the last day of school today. A short day, only time for an assembly. We are used to that the last day means kids dressed in colorful summer outfits, strawberry cake and singing. The sky is always blue, everybody sings Den Blomstertid and we end the school year with a big smile. Our kids keep getting a dress on for the last day of school, even if it’s been more than 5 years since they went to a Swedish end of the year ceremony. It is a nice tradition and I think we all miss the nice, happy ending with a beautiful speech and lots of music.

We got a message last week that one of our kids would get an award so it would be nice if we could attend the end of year assembly. I don’t know why it hit me this time. It is huge. They have been getting awards more or less every semester since we moved here. It is very heartwarming. Your heart gets warm from inside out. It grows. And it is hard to keep the tears away. They all have so many great teachers and counselors.

We are fortunate to have three amazing daughters. They are very much alike but also very different from each other, three different personalities, different strengths. I have no clue how we managed to do so well.



Söndag. Och jorden snurrar vidare. Vi fick sovmorgon imorse, tjejerna och jag. Brjann drog iväg tidigt igår morse, innan solen gått upp, mot Canada. Det var dags för Victora Half Ironman igen. Årets första halva. Nu är han i mål. Och det verkar ha gått bra! Tack och lov för internet. Varje år önskar vi att vi skulle kunna följa med och heja på men den här helgen är alltid fullproppad med tävlingar, avslutningar och examensfester så vi får alltid dela upp oss i fem delar. Jag och tjejerna blev kvar här i Washington. Och tur var väl det. Idag har vi firat sommarfest – skolavslutning på Svenska Skolan med sommarsånger, jordgubbstårta och glada barn. Den blomstertid låter lika vacker var man än i världen befinner sig. Och har jag berättat att vi har världens bästa svenska skola i utlandet. Nu kan det ju vara så att jag är aningen jävig men det är så. Utbildade lärare från Sverige, engagerad styrelse, ett stort bibliotek med bibliotekarier, i runda slängar 100 tvåspråkiga barn (och ibland tre-fyr)och till det alla fantastiska föräldrar. Vi är bra! Och tack för året som gått. Jag ser fram emot hösten!

På vägen hem blev vi riktigt hungriga. Vi hann inte ens ut på motorvägen innan diskussionen om lunchintag var igång. Vi kände oss vingliga. Alla konstaterade att det kurrade rejält. Själv började jag få tunnelseende lagom till vi kom fram till bron. Det kändes som om jag tittade igenom ett litet, smalt sugrör, sikten blev begränsad. Vi konstaterade att vi alla blir på dåligt humör när vi blir hungriga, och ganska ilskna och eländiga. Vissa blir värre än andra. Enligt ljushuvudena i baksätet blir jag förfärligt elak och barsk. Det är därför man ska bära runt en Snickers gissar jag. Nu har vi hittat hem och skickat i oss lunch. Nu har jag till och med fått en kopp kaffe och snart går bilen mot nya äventyr. Jorden snurrar vidare och jag tror att Juran ska få mala en omgång böner till innan vi ger oss av.

I och med att det blev sovmorgon till 7.30 imorse så har jag sparat mina kilometer som står på schemat. Det kändes som en otroligt bra deal kl 5 i morse, nu mindre bra. Den mesta av träningen gör jag i veckorna, på helgen är det oftast bara 2-3 timmar löpning. På något sätt ska ju det ändå springas och snart är helgen slut. Medan jag har funderat på det, hur jag ska hitta två timmar i dagsljus har jag tröstat mig själv med två lakritspipor. (Det är viktigt med dagsljus! Bara de senaste veckorna har flera löpare blivit påkörda när de sprungit tidgt på mornarna. Visserligen knatar jag mest i skogen men dagsljus är viktigt! Tänk på det! Reflexväst och lampor, det är ok att se ut som en julgran fast det är juni.) Jag har vilat lite extra och bara haft roligt de senaste dagarna. I fredags hade jag turen att få hänga med en halvgalen fransman och få lite specialträning i kajakpaddling i blåst. Armarna och magen har fått sig en omgång, och tummarna är lite blå och blåsiga efter några timmar på sjön. Vi styrde rakt ut mot brobygget i Lake Washington och kajkade runt i för mig en hejdundrande fart. Han tyckte nog att det gick lite sakta. Men som han sa, han var ju inte där för att träna, bara för att ha trevligt. Jag svettades ymnigt. Det blåste vita gäss och det krängde hit och dit. Men eftersom det faktiskt var 19 grader i vattnet och kajaken kändes otroligt stabil så gjorde det mig inte det minsta om jag skulle hamnat i plurret. Trots båttrafiken runt omkring och pontonplanen som landade och startade runt kajaken. Och trevligt var det, så trevligt att jag raskt tog mig hem och började leta begangnad kajak att införskaffa eller åtminstone kanske en egen kolfiberpaddel. Lyxliv! Riktig lyx att få hasa runt på sjön och diskutera mogna brieostar, vita långkokta bönor och franska berg med en alldeles riktig paddlande bergsget från södra Frankrike. Lyx på en pinne! Tänk så mycket jag får vara med om.

Nej ni, på’t igen. Nu kör vi vidare.



Några gånger i veckan hasar jag mig till poolen med tunga steg och badmössan i handen. Jag börjar uppskatta simturerna allt mer men det är fortfarande ingen studs i stegen ner för trappan från omklädningsrummet. När jag väl är där är det ju inte så illa och jag har riktigt trevligt vissa dagar. Jag simmar ungefär samma tider varje vecka och det verkar som om fler än jag lever efter en inbokad almanacka, jag träffar samma människor på poolkanten flera gånger i veckan. Det är ett avklätt liv vi lever, vi pooltyper. Och vissa mer avklädda än andra.

På klubben finns det fyra pooler med olika djup och temperaturer. Jag börjar undra om jag har någon mental åkomma eftersom jag alltid väljer samma pool och höger sida av den poolen. Ibland har man ju inget val och då funkar det ju ändå, men det är knappt.

Det är ett mycket trevligt äldre par som simmar tillsammans i samma bana. Finns det ingen bana ledig så simmar de på rad och väntar in varandra vid varje vändning. Damen är modigare än mig, hon har en mössa med blommor på, utstickande blommor, tusenskönor. Mannen ger en hjälpande hand, med allt från simglasögon och öronproppar till uppklättringen ur poolen. De samtalar alltid och inkluderar alla andra runt omkring i samtalen.  

En man med yvigt grått hår och ännu yvigare ögonbryn nickar åt mig varje gång vi ses. Han bär med sig en väska ner till poolområdet och ställer den bredvid poolen. Sen sträcker han armarna i hundra olika vinklar och skuttar lite på plats. Och sen hoppar han ner i poolen och crawlar oavbrutet i samma tempo i en hel evighet. Så klättrar han upp igen och hämtar sin väska och går. Vad som finns i väskan har jag inte en aning om.

Det är en lång ynglig som älgar fram på kakelplattorna. Han är smal som en sticka och längre än någon jag känner. Han sitter på golvet och stretchar sin evighetslånga kropp och är alltid väldig tydlig med att vända sin rygg och högra sida mot poolen. Där har han en stor och färgglad drake tatuerad. Han stretchar mer än han simmar. Han verkar gilla poolkanten mer än poolen.

Där är också en man som är mer än väl solbränd. Han har en mörkbrun färg som verkar vara allt annat än hälsosam. Och ganska stora muskler på överkroppen men väldigt smala ben. Hans ögon är väldigt pigga, jämt. Han har till och med lite svårt att stänga dem. Ögonlocken är släta och fina, inte som mina, trots att han säkert är 15 år äldre än mig. Kinderna är också rynkfria och släta. Han simmar intensivt. Han pratar också intensivt, med alla, iförd Speedos. Jajjamen.

Sedan har vi några medelålders män som simmar så snabbt att jag knappt har sett dem live ovanför ytan, ofta sticker bara latexmössan upp och så ena halvan av munnen för att ta lite luft. Men vissa verkar knappt andas. På mössorna kan man läsa namn på olika IronMan tävlingar runt om i världen. Och när de kliver upp ser man ofta en liten IronMan tatuering nere vid foten, diskret men synligt.

Sen har vi några frilansare som kommer och går… Några kvinnor som simmar i par och pratar samtidigt. Några som inte doppar huvudet, några som vattenjoggar, några som verkar stressade, och några som har all tid i världen…

Och så personalen, samma outtröttliga livvakter som sitter och tittar, går ett varv runt poolen och pratar lite. Hjälper barn med simglasögonen, ger en hjälpande hand till någon som går illa eller ser dåligt, ger någon en klapp på ryggen. 

Idag drog jag mig ner till sjön för att köra en liten kort vända i strandkanten. Jag gillar inte att simma själv utomhus men samtidigt behöver jag all tid jag kan få iförd våtdräkt. Det är ohyggligt annorlunda att simma iförd latexbeklädnad, stramt, bökigt och spännigt. Lägg till en bottenlös, svart och kall sjö, lite alger och annat grönt jox. Drömläge för en vattenälskare. Det är träningsläge, många timmar behövs för att vänja sig. Idag sken solen och en vithövdad örn cirkulerade över badplatsen. Vad den letade efter vet jag inte riktigt, antagligen fisk. Tursamt nog hade jag neonrosa badmössa så jag inte kunde bli förväxlad med en firre.

På väg upp till bilen hejade en för mig okänt herre väldigt hjärtligt. Han hade löpartights och svart t-shirt, keps och solglasögon. Jag hade inte en aning om vem han var. Han stannade och pratade lite, frågade hur simmet gick  och om det var varmt i vattnet. Och när han tar av sig glasögonen ser jag att det är Speedokillen med de släta kinderna och den kraftiga solbrännan. Poolpolarna är numera strandpolare.


När latheten slår till

Halva familjen har tagit tagit bussen till stan för att heja fram USA mot Panama. Vi andra hasar runt och önskar att det vore fredag, det känns som om det vore dags snart. Solen skiner efter ett skyfall och hungern låter högt och murrande från magtrakten. Vi fuskar och åker till favorit thaien, där allt skrivs med kringelkrångliga bokstäver och man får spetsa öronen lite extra för att förstå engelskan som är uppblandad med thai. Och nu väntar vi och magarna börjar göra uppror.


Veckan i siffror

8 skoldagar är det kvar till sommarlovet. 8 långa, sega dagar. Sega som nykokt kola. Det räknas varje dag och inte blir det direkt färre.

En öm hals har jag. Tur att man bara har en hals och inte fler. Jag pimplar te och hoppas att det ska vara falskt alarm. Imorgon är det en ny dag.

Fick precis ett email från min lokala sport-utomhus-äventyrsaffär REI. Favoritaffären faktiskt. Där kan man inhandla cyklar, ryggsäckar, klockor, fleecetröjor, skor, campingklänningar, tält, kläder… ja allt.  Ofta innehåller emailen erbjudanden på varor, klasser man kan delta i eller utomhusevents som tex parkstädning eller bergsklättring. Det är nästan alltid spännande saker som händer. Idag handlade om något helt annat nämligen att de vill att jag skulle betygssätta en vara jag nyligen köpt. När man är medlem scannar man sitt kort när man betalar och så får man en liten bonus tillbaka efter ett år. De brukar bli en trevlig slant till ett par skor eller en jacka. Jag har aldrig funderat på att de verkligen lägger märke till vad jag handlar. Men så var det alltså och just idag ville de att jag skulle betygssätta Patagoniatrosor. Jag vet inte riktigt. Nu känns det som om de kom lite väl nära. Jag tänker vara olydig och strunta i det men om ni vill veta så skulle jag nog ge dessa 4 stjärnor. 4 stjärniga sporttrosor.  

Många siffror innehåller ett kortnummer som blivit stulet i går natt från en lokal restaurang, mina siffror. Men jag fick ett vänligt samtal och hann spärra kortet. Ha! Det blir 17 siffor som är oanvändbara för tjuven.

2 dollar tjänade jag på ett vad i tordags. Mina första intjänade pengar från löpning. Jag sprang uppför en lång, brant backe och fann på toppen två leende, asiatiska trädgårdsmästare. Dessa två fann det underhållande att jag sprang uppför och frågade hur många gånger jag skulle springa. 5 sa jag. Då sa de att de inte trodde jag kunde springa 7 gånger. Vadet blev 2 dollar, det var vad den ena hade i fickan. De satte sig och tittade med uthålliga miner. 15 minuter senare var jag 2 dollar rikare och hade 2 mycket skakiga ben.

Jag har kilometerrestriktioner. Jag har ett schema där det står hur många 1000 meter jag får springa varje vecka för att foten inte ska ge upp. Det är inte lätt att hålla sig inom gränsen, faktiskt betydligt svårare än man tror. Den här veckan fick det bara bli 50 och jag klarade det inom gränsen för godkänt. Nästa vecka blir det lite mer tack och lov. Och sen kommer det bli mer och mer ända till jag önskade att jag inte hade skrivit detta. Simningen ligger jag konstant på minus och cyklingen likaså men det är andra siffror.

Första erfarenheten att springa lite längre iförd våtdräkt fick jag uppleva i fredags. Då var det spring, sim, spring, sim, spring dag. Upp och ner och hit och dit igen. Och våtdräkten fick sitta på hela tiden. Det var spännande och ganska fuktigt, både i vattnet och på land. Trots att det blåste kastvindar från norr och trots att jag hade dragit ner dräkten till midjan så blev det varmt, så varmt att jag kände mig febrig på insidan, säkert upp emot 40 grader. Men det är bara att skubba på, det är nog en vanesak. Jag funderar på att börja motionera i bastun på klubben. Benböj och upphopp. Stjärnhopp och burpees. Jag blev också stoppad av en FedEx bil längs vägen som frågade om jag var ok eller om han behövde ringa efter någon. Nej tack sa jag, jag ska bra springa bort till parken och vända. Men tack för omtanken. Han såg fundersam ut när jag sprang vidare, febrig på ytan och obehagligt svettig på skinnet.  

Jag var i röjningstagen under eftermiddagen och var på väg ut till soptunnan med ett par gamla Brooks Pureflow löparskor som gjort sitt. Men nej, det går bara inte att slänga skor även om dessa är lätt håliga och trötta. Jag räknade raskt till 15 aktiva löparskor på hyllan. Siffran är något missvisande då ett par Asics (mitt enda par) är ospringbara men väldigt snygga. Resten var 4 Icebug, 1 Salomon, 9 Brooks (varav 3 par sorgligt nog borde slängas) vilket ger den perfekta summan 15 par skor och ändå hade jag inga röda eller blå när jag skulle gå till skolan imorse föreställande Superwoman. Och antal baddräkter är två vilket säger hur mycket simningen tilltalar mig.


Superwoman i gröna skor.


Den stora pedagogen har tagit semester från hemmet. Varje morgon hör jag mig själv säga bit ihop och tänk framåt, skolan är snart slut. Varje kväll säger jag, gör bara minsta möjliga, bara det ni måste, skolan är snart slut. Slutet är nära, ungefär tre veckor av finals och eländiga uppsatsskrivningar. Barn nummer tre visade oss ett “rough draft” av en uppsats på 6 sidor som handlade om Kina och daoismen. Efter en sida var jag borta, lost, nylle på noll. Ungen skriver mer än proffsigt och jämförde olika ismer med ord jag aldrig hade hört tidigare. På något sätt så börjar man ju undra var det ska sluta. Barn idag kan hantera en dator, telefon, ja allt med knappar och batteri från 3 års ålder. Vad händer med hjärnan? Tar det stopp eller kommer de fortsätta ta in mer kunskap? Jag är rädd för att de blir alltmer uttråkade. Mer skog och gräs och mindre batteri, så de får ladda sina egna batterier. Vi ska köra batterifritt så mycket som det går i sommar.

Igår hade vi Svenska Skolans årliga friluftsdag på hyrd fotbollsplan med grusbana runt. Det är på något sätt tillbaka till lågstadiet, medhavd saft och 60 meter. Underbar tillställning! Ytterst få skrubbade knän men många nya rekord att föra in i boken. Alla vann på något sätt. Min grupp var liten men naggande god igår. Halva klassen hade tagit semester men då blev det desto mer springande för oss andra. Stafetten är ju görbra, lag aktiviteter är ju strålande. Kasta boll är ju klurigt. Bollarna for hit och dit, upp och ner. Längdhopp, ja vad ska man säga om längdhopp. Det gör ont att landa på rumpan. Och brädan som man ska stampa på sitter ju alltid lite fel. Många centimetrar blev det, mer än 100, i alla fall ibland. 60 meter tar musten ur alla. Då syns det ju vem som kommer först och vem som kommer sist. Jag försökte komma sist jämt, det är också svårt. Speciellt när några vänder innan målgången. Det är ballt att vara 5-6 år. Deras tankebanor är inte alltid överförbara till verkliga livet. Eller inte alltid till en vuxenhjärna. Och det är ju det som är så härligt. Det gäller att lyssna mycket och tänka. Och ha snabba springskor med bling och kardborre om man ska vinna 60 meter. Det var det jag förlorade på igår enligt en av mina elever. Snören är inte bra och så var det för lite glitter på skorna. Det blir till att skaffa sig lite bling.