Idag tassade jag runt ensam i skogen. Inte ens ett litet rådjur eller tvättbjörn. Jag stötte visserligen på en liten, liten ekorre men den var så minimal att den nästan inte räknas. Jag knatade på med små steg och med riktigt fin svansföring. Stigarna var lagom leriga och det kändes nästan som om jag var den första som varit där på flera år. Inte ett litet steg eller avtryck, inga hästskor, inga spår av varken människor eller djur. Solen tittade fram mellan träden och det var grönare än grönt på träden. Det var kallt, fint och äntligen höst. Härligt!

Och sedan bar det av på badmintonturnering. Och vad hittade vi där om inte en fastspänd Jungfru Maria sittande i ett baksäte. Varför? För att vara en extra person så att det är lagligt att köra i carpool filen, för att få lite sällskap I bilen, för att… ja, jag har inte en aning. Jag passade på att få lite helighet genom fönstret.  

Jag tror att det är spindelns år. Vi har spindlar och spindelnät över allt, inne och ute. Den här rackaren äter mer kött än vad vi gör. Han fångar fjärilar, insekter och en vacker dag är jag rädd att jag kommer att hitta en liten fågel i nätet. Men jag har inte hjärta att städa bort det.